Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Medborgerliga rättigheter ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
plikt) för individerna att aktivt deltaga i
statsverksamheten (aktiv medborgarrätt, själfstyrelse,
politisk frihet). Den vanligaste formen härför är
rösträtt (valrätt) och valbarhet.
Ang. de medborgerliga rättigheternas ursprung ha
två teorier framställts. Den ena uppfattar dem
som skapade af staten och af denna förlänade
åt individerna. Enligt den andra tillhöra de
individen på grund af hans natur (naturliga, medfödda
rättigheter) och äro sålunda ej statens verk. Dessa
teorier synas ha olika giltighet med afseende på
de olika kategorierna. De positiva medborgerliga
rättigheterna betingas af statens anstalter och ha
därför tydligen sitt ursprung i staten själf. Då
emellertid statens första uppgift är att skapa
rättsskydd, så vore det stridande mot statens egen
natur att ej tillhandahålla sådant, och meningslöst
vore naturligtvis också att utestänga individerna
från andra prestationer, som staten just med hänsyn
till dem åtager sig. Ur denna synpunkt kunna därför
de aktiva medborgerliga rättigheterna och i främsta
rummet anspråket på rättsskydd sägas vara naturliga
rättigheter (visserligen ej grundade på individens
natur, men på statens). Ingen stat har väl heller
funnits, som ej i någon mån tillgodosett positiva
medborgerliga rättigheter, men i den despotiska
staten sker detta godtyckligt. I rättsstaten sker
det däremot enligt allmängiltiga rättsnormer,
och först i denna kan man därför tala om verkliga
rättigheter af detta slag. – Hvad de aktiva angår,
så beror uppfattningen af deras ursprung på olika
statsteorier. Är staten intet annat än summan af de
vid hvarje tidpunkt lefvande individerna med uppgift
blott att tillgodose dessas privata intressen, då
är tydligen deltagandet i statsintressets vård en
individens naturliga rättighet, hvars saknad rent
af innebär uteslutning ur staten. Är åter staten
en öfver de för tillfället lefvande individerna
upphöjd enhet med eget ändamål, som är ej blott
den lefvande generationens, utan ock de kommande
generationernas välfärd, så måste deltagandet i
statsverksamheten tjäna detta ändamål. Det blir
då ej en personlig naturlig rättighet, utan ett
uppdrag, som staten för främjande af sitt ändamål
ger individen, och saknandet af rätten till ett
sådant deltagande innebär ej uteslutning ur staten,
utan blott att man med hänsyn till statens bästa
ej anses lämplig för uppdraget. Just ur statens
synpunkt kan det emellertid vara önskligt, att den
aktiva medborgarrätten får en stor utsträckning,
dels emedan staten vid tillgodoseendet af de
lefvande individernas bästa, som ju också ingår i
statsändamålet, därigenom blir i stånd att behörigen
beakta deras berättigade intressen, dels emedan en
vidsträckt själfstyrelse kan vara det bästa medlet
att skapa den allmänna medborgaranda, som är den
säkraste garantien för statens egen välfärd. Ehuru
de aktiva medborgerliga rättigheterna enligt denna
uppfattning ej äro naturliga, utan af staten gifna, så
bli de dock för dem, som utrustats därmed, en verklig
rätt, som ej blott måste respekteras, utan också
af staten skyddas (t. ex. vid valolagligheter). –
Att de negativa medborgerliga rättigheterna böra
betraktas som naturliga eller medfödda, synes däremot
obestridligt. De af se nämligen yttringar af
individuellt-personligt lif, och de individuella
personligheterna skapas ej af staten, utan äro det
material, hvaraf staten bildas. Staten ger således
icke åt individen dessa rättigheter, utan erkänner
deras tillvaro, men staten har dock härvid att efter
den statliga sammanlefnadens kraf sätta gränser för
deras utöfning (en religionsutöfning, som innebär
brottsliga handlingar, har t. ex. staten rätt och
plikt att hindra), och denna gränssättning måste
bero af statens lagstiftning, som därvid formellt
endast blir bunden vid för lagstiftningsmaktens
utöfning gällande rättsregler. Härigenom är emellertid
möjlighet gifven till otillbörlig inskränkning. Under
långa tider har en sådan också förekommit; äfven
de negativa medborgerliga rättigheterna ha sålunda
hemfallit under den historiska relativitetens
lag. Under den klassiska forntiden uppfattades
individen uteslutande som statsorgan; därför kunde
då den personliga friheten, som är ett uttryck
för människans statsfria personlighetskvalitet, väl
faktiskt förekomma, men aldrig bli principiellt erkänd
som en rätt. Som sådan gällde på sin höjd positiva och
aktiva medborgerliga rättigheter. Skarpast framträdde
det principiella förnekandet af den personliga
frihetens rätt i det antika slafveriet, som innebar,
att de till statsgemenskapen dock hörande slafvarna
rättsligt saknade all personlig frihetssfär. Först
genom kristendomen vanns en principiell grund för
en sådan, då enligt kristlig åskådning människan var
ämnad ej blott till statsborgare, utan framför allt
till medlem af gudsriket, hvars i uppenbarelsen
och samvetet framträdande bud kräfde lydnad
framför det mänskliga statssamhällets (det kristna
personlighetsbegreppet), och hur mycket medeltidens
kyrka än själf brutit mot den andliga frihetens
grundsatser, så har den genom att häfda sitt eget
oberoende af staten dock kraftigt bidragit till att
inom det västerländska kulturmedvetandet bereda rum
åt idén om det religiösa lifvets själfständighet. –
Att samtliga de medborgerliga rättigheterna vunnit
erkännande i statslifvet, beror väsentligen därpå,
att germanerna från medeltidens början utöfvat ett
bestämmande inflytande på dettas utveckling. Hos
dem var statsmakten urspr. snäft begränsad, och
enligt germansk uppfattning föll det sig därför
naturligt, att ett vidsträckt område lämnades öppet
åt personlig handlingsfrihet. Enligt den germanska
"dualismen" var "folket" ett inom statslifvet
regeringen (konungen) sidoordnadt organ, och det
föll sig därför enligt germansk åskådning ej mindre
naturligt, att folkets medlemmar hade rätt till andel
såväl i statsverksamhetens frukter som i själfva
statsverksamheten (jfr Germaner, sp. 1042–44). Också
gjordes de första framgångsrika försöken att genom
lagstiftning betrygga medborgerliga rättigheter af
de folk, hvilkas statsskick trognast utvecklade sig
ur de germanska grundvalarna: det svenska och det
engelska. Redan vår landslags konungaed (IV, § 3)
innehåller bestämmelser af sådan art, och dessa ha
sedermera, delvis i oförändrad form, fått plats i alla
våra regeringsformer af grundlags natur, i 1809 års
tillökade med ett stadgande till samvetsfrihetens
skydd (§ 16). Af världshistorisk betydelse blefvo
de engelska lagarna till värn för de medborgerliga
rättigheterna: Magna charta, petition of right,
habeas-corpus-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
