Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mazurek Dabrowskiego ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1353
Mazzola-Mazzuoli
1354
Mazzola [matsåla]. Se Mazzuoli.
Mazzolino [matsålinå], M a z z o l i n i, L u d
o-v i c o, italiensk målare af skolan i Ferrara,
f. omkr. 1478, d. i slutet af 1528, var lärjunge
till Lorenzo Costa samt arbetade i Ferrara
och Bologna. Med en viss realistisk uppfattning
förenade han glödande kolorit och målade mest smärre
kabinetts-bilder af mycket värde, friska i färg,
ehuru något Öfverlastade. I Ateneo i Ferrara finnes
af honom en större bild, Kristusbarnets tillbedjan,
i Berlin 3 bilder, af hvilka en, Kristus lär i
templet, anses vara ett särdeles godt arbete.
C. R. N.*
Mazzoni [matsäni], G u i d o, kallad M o d
a-n i n o, italiensk bildhuggare i Modena,
f. 1450, d. 1518, utförde uteslutande frigrupper,
modellerade i lera, framställda i naturlig storlek
samt naturalistiskt målade. Denna art af plastik,
som var vanlig under ungrenässansens tid på
sådana orter, som egde brist på marmor, hade i
M. sin mest energiske representant. Dessa hans
figurer, som sam-mankomponerats för en sluten
grupp, taga sig äfven bäst ut på sådant sätt,
medan de åtskilda eller fristående verka löjligt
eller afskräckande. Hans bästa grupper äro Kristus
som lik, sörjd af sina närmaste (i S. Giovanni
decollato i Modena, från 1480), en samling af starkt
naturalistiska figurer, men ypperligt uttryckande
en häftig sorg, samt i domens krypta en grupp af
Madonnan med Kristus som barn, våldsamt gråtande,
medan en trasig piga bjuder honom välling i en sked,
af hvilken han smakar. M. var lärare åt Begarelli,
Correggios samtida, som inom terrakottagruppen
höjde sig till ett slags lidelsefull idealitet.
C. R. N>
Mazzoni [matsåni], G u i d o, italiensk vetenskapsman,
skald och kritiker, f. 1859 i Florens, lärjunge af
d’Ancona och Carducci, blef professor i italiensk
litteratur 1887 i Padua och 1894 i Florens. Han anses
efter Carduccis död vara den främste kännaren af
Italiens litteratur. M. är en medryckande föreläsare
och har, stödjande sig på klassiciteten, öppnat
nya vägar och kommit med nya idéer för den moderna
italienska litteraturforskningen. Som sekreterare i
Accademia della Crusca har han gjutit nytt lif i detta
litterära sällskap. Han är lika utmärkt som kritiker
och skald och har i afseende på formen följt Carduccis
försök med de antika versslagen i ode-barbara-formen,
och däri lyckats ovanligt väl. Framför annat
framstå hans förträffliga skildringar af det intima
fa-miljelifvet. Följande diktsamlingar af hans
hand ha publicerats: V er si (1880), Poesie (1882),
Nuove poesie (1886), Le voci della vita (1893) och
Cin-quanta epigram,mi (1910). Af hans många utmärkta
litteraturhistoriska och kritiska arbeten må nämnas
Rassegne letterarie (1887), Poeti giovani (1888),
II teatro della riroluzione, la vita di Moliére e
altri brevi scritti di letteratura jrancese (1894),
Autori ed attori drammatici 1849-1861 (1899), Giosue
Carducci (1901) och Letterature straniere, manuale
comparatino (19^6). I förening med ett tiotal af
Italiens öfriga främsta litteraturhistoriker har
M. medverkat i författandet af "Storia letteraria
d’Ita-lia", af hvilken han behandlat 1800-talets
italienska litteratur i UOttocento (1903-10). Tills,
med G. Picciola utgaf M. 1911 en Carducci-an-tologi.
n. N.
Mazzucato [matsokätå], A l ber t o, italiensk
musiker, f. 1813 i Udine, d. 1877 i Milano, försökte
sig i Padua 1834 som operakompositör, men utan
framgång. Äfven hans öfriga kompositioner ha stannat
i förgätenhet, hvaremot han vunnit anseende som en
af Italiens bästa kritiker och lärare. 1839 blef han
sånglärare, 1851 kompositionslärare, 1852 estetisk
föreläsare och 1872 direktör vid konservatoriet i
Milano, hvarjämte han 1859-69 var konsertmästare
vid Scalateatern. Han redigerade dessutom "Gazetta
musicale", utgaf Asiolis "Principj elementari di
musica", öfversatte arbeten af Berlioz, Garcia, Fetis,
Panofka o. s. v. A. L.*
Mazzuchelli [matsoke’111], Giovanni Maria d e, grefve,
italiensk litteraturhistoriker, f. 1707, d. 1765,
bibliotekstjänsteman i sin födelsestad, Bre-scia,
samlade och ordnade materialet till ett i anläggningen
storartadt biografiskt verk, Gli scrittori d’Italia,
cioé notizie storiche e critiche (1753-63), vid hvars
utarbetande flera lärde bistodo honom. De 6 band,
som utkommo, omfattade dock endast bokstäfverna
A-B. Efter M:s död fortsattes arbetet i blygsammare
skala af G. Eodella.
Mazzuoli [matsoäli] 1. Mazzola, italiensk målarfamilj
i Parma under renässansen. 1. F i-1 i p p o M.,
d. 1505, fader till Parmegianino (se nedan), har i
Parmas museum efterlämnat en hård och torr Madonna
(1491) och i Neapel en Graj-läggning af samma art
(1500). I Berlin finnes en Madonna af M. - 2. Girolamo
M., hette eg. Bedolo 1. Bedullo, men emedan han genom
giftermål blef befryndad med familjen M., antog han
dennas namn. Han bildade sig efter Parmegianino och
blef en fullständig manierist. Enligt Yasari arbetade
han ännu 1566 och efterlämnade en son: 3. Alessandro
M., d. 1608, som var en svag närmare af sin fader. -
Den berömdaste i familjen var 4. Francesco M., kallad
Parmegianino ("den lille parmesanen"), son till
M. l och kusin till M. 2:s hustru, f. 1503 i Parma,
d. 1540. Han gjorde sig tidigt bemärkt, och Yasari
höjer honom till skyarna. Om han varit Correggios
lärjunge är osäkert, men visst är, att han studerat
denne mästares arbeten och följt hans grundsatser. Han
egde glänsande teknik, som han fullkomnade i Kom under
studium af Michelangelo och Ra-fael, men han lämnade
denna stad efter dess plundring 1525. Han var åter
i Parma 1530 och fick där en mängd beställningar å
fresker, religiösa och mytologiska stafflibilder samt
porträtt. De sistnämnda äro hans bästa arbeten, emedan
han i dem hade att hålla sig helt enkelt till naturen
(så t. ex. hans porträtt i Neapel, de s. k. Columbus
och Vespucci samt hans egen dotter), under det att de
kolossala bilderna af Archimedes och Pythagoras äro
afsky-värda. Ypperligt är äfven hans själfporträtt
i Uffizierna i Florens. Af hans fresker är S. Georg
(i kyrkan S. Giovanni Evangelista i Parma) den
förnämsta. Bland hans religiösa taflor märkes främst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
