Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Max. ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1313
Maxima-Maximilian
1314
kortning för ryske botanisten K. I. M a k s i m
o-v i t j (se denne).
Maxima, lat., plur. af maximum (se d. o.). Ma’xima
(lat., "den största7’), mus., det (näst l a r g a)
största notvärdet i mensuralmusiken. Om
detta och tecknet därför se Mensura 1-musik.
^ A. L.*
Ma’xima cum lau’de, lat. Se Distinktionsbetyg.
Ma’xima debetur pu’ero revere’ntia, lat., "man är
skyldig barnet den största hänsyn", inan bör akta sig
att genom dåligt föredöme eller oanständiga ord gjuta
sedefordärf i unga sinnen. Citatet är från Juvenalis’
14:e satir, v. 47.
Maximal (lat. maximälis, af ma’ximus, störst), högsta
möjliga, högsta tillåtna o. d., t. ex. m a x i-maldos
(se Dos), maximalhastighet (jfr t. ex. F a r h a s t
i gh e t), möts. minimal (se d. o.). Om m a xim al
ar be tsd a g se Normalarbetsdag. Om maximalmätare
se Elektricitetsmätare, sp. 213. Likbetydande med
"maximal" är m a x i m i- (gen. af m a’x i-m u s),
begagnadt som första sammansättningsled, t. ex. m
a x i m i e f f e k t (se C a r n o t, sp. 1196),
maximilön (se Arbetslön), maxim i-spänning (se
Elektriska anläggningar, sp. 233), dock äfven
begagnadt i en något annan bemärkelse, t. ex. m a
x i m i t e r m o m e-ter. Möts. m i n i m i-. Jfr
Maximum.
Maxime [maks^m], nattkafé i Paris, som be-sökes i
synnerhet af resande och där ett kapell spelar samt
danser förekomma. Marximi-. Se Maximal. Maximiänus,
romerska kejsare. 1. M a re u s Aurelius Valeri u
s M. Herculius, f. 250 i Sirmium i Illyricum, var
af ringa börd, men utmärkte sig genom tapperhet
i fält samt blef af sin vapenbroder och landsman
Diocle-tianus 285 upphöjd till "caesar" (underkejsare)
och 286 till "au-gustus" (öfverkejsare). Han ledde
med kraft och framgång flera fälttåg i Gallien och
Afrika samt firade med Diocletianus en storartad
triumf (303). 305 nedlade han jämte Diocletianus och
på dennes inrådan den kejserliga makten och drog sig
undan till en landtgård i Lukanien. Om hans vidare
öden se M a x e n t i u s. M. var en rå och hänsynslös
krigare med starka lidelser. Diocletianus’ öfverlägsna
ande utöfvade dock på honom ett oemotståndligt
inflytande. Diocletianus synes ha skickligt begagnat
sig af sin medregents hårdhet och despotism, när det
gällde att uppträda skoningslöst och straffande. -
2. CajusGale-r i u s V a_l e r i u s M. Se G a l e r i
u s. 1. R. Tdh. Maximiänus, latinsk elegisk skald på
500-talet, f. i Etrurien, kom som ung till Rom, där
han förvärfvade sig stort rykte som talare. Måhända
var han i östgotakonungen Teoderiks tjänst. Sex af
hans elegier finnas ännu i behåll, skrifna på hans
ålderdom och prisande ungdomen och kärleken.
Tryckt den 21/s 12
Maximiänus’ bild på ett forn-romerskt mynt.
Åtskilliga upplagor finnas af M., den äldsta
af Wernsdorf, "Poetae latini minores", d. VI.
Ma^iniieffekt. Se C a r n o t, sp. 1196.
Maximilian (M a x), hertig af Leuchtenberg.
Se Leuchtenberg 2.
Maximilian Ferdinand Josef, kejsare af Mexico,
ärkehertig af Österrike, f. 6 juli 1832 på slottet
Schönbrunn vid Wien.. Hans föräldrar, ärkehertig
Frans Karl och prinsessan Sofia af Bajern, gåfvo åt
M. (yngre broder till nu regerande kejsar Frans Josef
af Österrike) en allvarlig, nästan hård uppfostran,
i afsikt att, om möjligt, motverka hans svärmiska
naturanlag och hos honom väcka håg för praktiska
värf. Som kadett (1850) och sedermera som officer
och eskaderchef besökte han de förnämsta hamnarna
vid Medelhafvet. Befordrad till amiral (1854) och
styresman för marinen, inlade han stora förtjänster
om den österrikiska flottans omskapande till ett
verkligt sjöförsvar. Med samma ifver, ehuru icke
med samma framgång, sökte han i sin egenskap af
generalguvernör öfver konungariket Lombardiet-Venetien
(1857) upprätthålla det österrikiska inflytandet uti
Italien. Han åsyftade ett slags personalunion emellan
konungariket och Österrike, men hans bemödanden att
lugna sinnena förblefvo fruktlösa. När slutligen
Österrike nödgades sända till Lom-bardiet betydande
stridskrafter för att skydda rikets gränser, lämnade
M. Italien (1859). Han drog sig tillbaka med sin
gemål, Charlotta af Belgien (se Charlotta, sp. 87),
till sitt naturskönt belägna slott Miramar vid
Trieste, där han nästan oafbrutet egnade sin tid åt
historiska studier, poesi, musik och målarkonst. Efter
mycken tvekan och långa underhandlingar lånade han
emellertid, icke minst, som det synes, för att
efterkomma sin gemåls önskningar, sin medverkan
till Napoleon IILs plan att upprätta ett nytt
kejsardöme på andra sidan Atlanten. 10 april 1864
emottog han en deputation af notabelförsamlingen i
Mexico, inför hvilken han förklarade, att han mottog
kejsarvärdigheten med den bestämda föresatsen att
ge sitt nya fädernesland en liberal styrelseform
och värna dess oafhängighet. Fyra dagar senare
gick han jämte sin gemål ombord på det österrikiska
linjeskeppet "Novara" och ankrade i Vera Cruz’ hamn
28 maj. Själf högsint och oegennyttig ställde han sig
öfver partierna, men saknade förmågan att behärska
dem. Till medlemmar af den första nya regeringen
utsåg han företrädesvis män med utprägladt liberala
åsikter. När senare de liberale alltmer sveko honom,
skänkte han sitt förtroende åt de klerikale, men
utan att hos dem finna större viljekraft. I saknad
af ett säkert stöd hos något parti skulle han icke
lyckas utföra sina vidtomfattande planer. Under hans
treåriga styrelse fattades dock många viktiga beslut,
bl. a. om anläggandet af nya järnvägar och
17 b. 42
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
