Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Matematisk ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1233
Materia!
1234
det kan t. o. m. genom nyare forskningar anses
ådagalagdt, att materien genom analys ytterst
reduceras till komplexer af krafter och följaktligen
ej är någonting annat än en särskild form af
kraft. Utsträckningen innebär materiens kvantitativa
bestämdhet, som är en följd däraf, att materien är
rummets innehåll. Som utsträckt är materien oändlig
i den betydelsen, att den går vidare och vidare utan
gräns samt är i oändlighet delbar. Man har visserligen
talat om odelbara kroppar, men det är alltför tydligt,
att hvilken betydelse man än fäster vid detta uttryck,
det aldrig får innebära, att dessa kroppar ej vore
åtminstone matematiskt delbara, d. v. s. ej af vår
tanke skulle kunna delas eller ej i själfva verket
skulle bestå af än mindre kroppar. I annat fall egde
den ingen matematisk storhet (det väsentliga för
denna är att kunna minskas eller delas) och kunde
följaktligen ej ingå som del i ett större helt
(0 + 0 = 0). Beträffande materiens ursprungliga
kvalitet ha meningarna varit delade. Några vilja
reducera all faktiskt förefintlig kvalitativ
olikhet emellan de olika slagen af materia till en
kvantitativ olikhet eller något därmed jämförligt,
t. ex. olika grader af täthet, molekylernas olika
form och läge m. m. Andra däremot antaga tillvaron
af ursprungliga kvalitativa olikheter. - Genom en
analys af materien som sådan finner man ingenting
annat än en mångfald af bestämningar. Hvad det
egentligen är, som eger dessa bestämningar, själfva
materiens väsen, finner man däremot på den vägen
icke, en omständighet, som ledt flera af dem, som ej
velat erkänna tillvaron af någon annan ursprunglig
verklighet än materien, till skepticism. Kedan
härigenom, likasom genom sin gränslöshet, oändliga
delbarhet och relativa passivitet visar materien sin
relativitet, d. v. s. sin egenskap att ej utgöra
den sanna och ursprungliga verkligheten. För den
idealistiska filosofien är materien ett fenomen i och
för människan. Den är här en produkt af människans
föreställningsförmåga, som enligt sina lagar måste
ge det i de omedelbara sinnesförnimmelserna gifna
innehållet denna form för att dymedelst kunna fatta
det med någon grad af medvetenhet. För sinnena
ges ingen materia, endast sensationer, låt vara
sensationer, ur hvilka föreställningsförmågan kan dana
materiella ting. För tanken finnes ej heller någon
materia, endast tankar, låt vara tankar om materien
och de materiella tingen. Blott för föreställningen
är materien till, följaktligen för en viss
förnimmelseform hos människan; och materien är själf
ingenting annat än ett slag af mänskliga förnimmelser,
och visserligen ett slag af sådana, i hvilka människan
ej kan tränga fram till väsendet. Sitt sammanhang
med väsendet röjer den enligt denna uppfattning
däruti, att den är en förutsättning för det lif, som
framträder i densamma och i hvilket idealismen ser ett
sannare uttryck för detta väsen. H. o. h. liflös kan
materien ej heller någonsin vara, och om man indelar
den i lefvande och liflös, afser denna indelning blott
lifvets tydligare eller mindre tydliga framträdande^
_ L. H. Å.* Material (plur. m a t
e r i ä l i e r, af lat. mate’-ria, se d. o.), ämne,
hvaraf någonting förfärdigas; de ämnen, som ingå i en
byggnads sammansättning; de anteckningar och öfriga
källor, som äro
behöfliga vid författandet af en skrift,
ett tal e. d.; tillbehör, yttre hjälpmedel
(t. ex. skrifmateria-lier). Jfr Materiel. -
I filosofisk mening betyder "material" det, på
hvilket en verksamhet är riktad, och som följaktligen
genom verksamheten omdanas eller får en förändrad
form. Grunden till denna nya form är då tydligen
att söka ej hos materialet, utan hos det väsen, som
utöfvar verksamheten, och finnes hos detta potentiellt
gif-vet för att genom verksamheten öfvergå till
aktualitet (förverkligas). Denna aktualitet är
då verksamhetens ändamål och tillika dess norm,
eller dess lag, ehuru visserligen verksamheten
i vissa afseenden måste bestämmas af materialets
natur. Så t. ex. om en snickare förfärdigar ett
bord, är materialet för hans verksamhet tydligen
virket. Men grunden till verksamheten, följaktligen
ock till de förändringar han hos virket åstadkommer,
ligger hos honom själf, nämligen innerst i hans
afsikt att förfärdiga bordet. Föreställningen
om det förfärdigade bordet är äfven det, som i
hans verksamhet leder honom, och det, till hvars
förverkligande denna verksamhet alltjämt syftar. Men
å andra sidan måste mycket i denna verksamhet bero
på materialets (virkets) egen beskaffenhet. Vid en
filosofisk undersökning af människans verksamhet
och den organiska verksamheten i allmänhet måste
detta betraktelsesätt tillämpas. Särskild vikt
eger det i fråga om den praktiska verksamheten och
dess särskilda former. Dessa utgöra ett helt af
högre, eller mera inre och centrala, samt lägre,
eller mera yttre och periferiska, sfärer. Den
verksamhet, som utgår från en sådan sfär, har till
sitt omedelbara material den närmast yttre och genom
denna medelbarligen äfven de i förhållande till denna
yttre. Så t. ex. har den förnuftiga viljan (se F ö r n
u f t) till sitt material den sinnliga viljan, denna
i sin ordning de sinnliga begären, dessa drifterna
o. s. v. Härigenom kommer människans hela lif att
utgöra ett organiskt eller väl-ordnadt helt; och
endast om förhållandet fattas på nu angifna sätt, kan
dess organiska karaktär fasthållas, hvilket tydligen
är af stor vikt, icke minst i etiskt afseende. Vill
man fullständigt betrakta en sådan art af verksamhet,
måste man då tydligen äfven se den ur materialets
eller - hvilket tydligen blir alldeles detsamma -
utförandets synpunkt. Man måste göra sig reda för
den form, som den i materialet syftar att införa,
äfvensom de modifikationer själfva verksamheten
i och genom dettas beskaffenhet undergår. Den
s. k. speciella etiken bör väsentligen ses ur den
synpunkten, att den har till uppgift att fylla detta
behof. - En fullständig undersökning af materialet
för människans viljeverksamhet ger emellertid vid
handen, att detta ingalunda utgöres uteslutande af
människans egna sinnliga krafter. Människan står
ock i personliga förhållanden till andra, hvilka
förhållanden kunna vara dels af mera yttre, dels
af mera inre art. Dessa förhållanden kan människan
bestämma på flera olika sätt, men hon eger plikt
att bestämma dem enligt förnuftets kraf. Denna
omständighet ger anledning till indelningen af den
praktiska filosofien i etik, där fråga är om de
sinnliga krafternas rätta ordning, rättsfilosofi)
där man utreder den förnuftiga ordningen i de yttre
personliga förhållandena, och religions-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
