Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Massuppbåd ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1203
Massys-Mast
1204
ämnenas relativa affinitet, utan äfven af deras
mängdförhållanden, var Berthollet (se denne). Den
norske fysikern Guldberg lyckades i samarbete med den
norske kemisten Waage finna ofvan angifna allmänna
formulering för massverkans lag. Dessa forskares
utomordentligt viktiga resultat publicerades 1867 i
skriften "Études sur les affinités chi-miques". De
skenbara undantagen från massverkans lag, som
uppträda, nar salter, syror och baser deltaga i en
kemisk jämvikt, funno sin förklaring genom Arrhenius’
dissociationsteori (se D i s-sociation). Enligt denna
teori deltaga elek-trolytiskt dissocierade substanser
i en kemisk jämvikt med sin dissocierade andel,
så att för dylika ämnen ingår i ofvanstående
allmänna formel i st. f. koncentrationen
C produkten af d^nna koncentration och
dissociationsgraden y, alltså G . y. Denna
produkt utgör hos elektrolyter den s. k. "aktiva
massan". Guldbergs och Waages lag förblef under
en följd af år föga bekant; däraf kom det sig,
att Jellet (1873) och van’t Hoff (1877) upptäckte
samma lag, oberoende af sina norska föregångare.
H-E-
Ma’ssys [-sejs], flamländska målare. Se Matsys.
Massör (fr. masseur), person, som ger massage (se
d. o.). - Fem. Mäss Ö s.
Mast, skpsb., på ett segelfartyg benämning på
de gröfre, å själfva fartygsskrofvet uppresta
rund-hult, som tillsammans med de öfriga, klenare
rund-hulten samt den stående tacklingen utgöra den ^
stomme eller ställ-
ning, hvarå seglen anbringas. På stora fartyg äro
masterna tre till fem, på mindre två eller endast
en. Då tre master finnas på ett fartyg, kallas den
mellersta och största stormast, den främsta fockmast,
den ak-tersta kryssmast 1. mesänmast. Femmastade
fartygs master benämnas, för-ifrån räknadt, f o c k-,
stor-, mellan-, hufvud- och kryss- 1. mesänmast. De
fyra förliga masterna bruka, jämte tillhörande
rundhult och segel, vara lika stora, emedan härigenom
antalet ombord medförda reservrundhult och -segel
kan minskas. På tvåmastade fartyg kallas den längsta
masten stormast och den andra fockmast, om den står
för om stormasten, men mesanmast, om den står akter
om stormasten.
Master på smärre fartyg utgöras ofta af ett enda
trästycke, hvaremot på större fartyg hvarje mast
består af två eller flera särskilda rundhult, af
hvilka det understa egentligen kallas m a s t (a å
fig. 1)
Fig. 1.
eller äfven undermast; de öfriga delarna, som
kallas stänger, kunna i händelse af behof utan
svårighet nedtagas. Den nedersta stången, som
utgör fortsättning af undermasten, kallas svår
stång 1. märsstång, den därnäst bramstång och den
öfversta öfverbramstång. Ofta äro bramstången
och öfver-bramstången tillverkade i ett enda
stycke. Masten står med sin fot, hvilken nederst
är försedd med en fyrkantig tapp, i ett mastspår,
oftast uppbyggdt på kölsvinet. I mastspåret,
hvilket för att möjliggöra olika lutning af masten,
är aflångt med sin längre sida långskepps, stöttas
mastfoten af kilar. Den stöttas äfven uti mastfisken
(masthålet i däck) af kilar, som fylla öppningen i
däck omkring densamma och täckas af mastkragen (b),
samt stöttas upptill vid toppen tvärskeppsvägen
af vant och långskeppsvägen af stag. På toppen af
undermasten sitter eselhufvudet (c), som har ett
fyrkantigt hål, passande efter masttoppen, samt ett
rundt hål för om masten, i hvilket stången har sin
plats. På masten, ett stycke nedom eselhufvudet,
fäst-bultas längsalningarna (d) och på dessa
tvärsal-ningarna (e), på hvilka hvilar märsen (/),
då sådan begagnas. Längsalningarna uppbäras af på
mastens sidor fastbultade klossar, kallade kindbackar
(g). Den del af masten, som är belägen emellan
långsalningarna och eselhufvudet, är fyrkantig och
kallas topp (h) eller rått-, den del, som ligger
närmast under långsalningarna, kallas hummer (i).
Då det vid en masts tillverkning ej finnes tillgång
på timmer af sådan groflek, att masten kan erhållas
af ett enda sådant, måste densamma byggas. Alltefter
grofleken består masten då af fyra eller nio bredvid
hvarandra lagda balkar (se sektionen fig. 2), förenade
medelst tränaglar eller dammar och sammanhållna af
järnband, kallade »«M»,«r, som omsluta ma-sten. De
balkändar, som stöta emot hvarandra, sammanfogas
stundom med långlaskar. Mastringarna äro af två
slag: jagringar och kilringar. Jagringen är hel
och drifves eller "jagas", uppvärmd, på masten,
hvarefter den genom krympning vid afsvalningen hårdt
åtdrages. Kilringen är däremot öppen och åtdrages
medelst kilar. För att förstärka masterna fastspikas
utanpå mastringarna mastskålar (k), hvilka på stora
master vanligen anbringas såväl på för- och akterkant
som på hvardera sidan, men på smärre master endast på
förkant. Akter- och sidoskålarna fastsättas först,
hvarefter de s. k. vulnings-ringarna påsättas öfver
skålarna. Sist påspikas förskålen. - Gröfre master
byggas också af järn (stål), vanligen så, att tre
plåtar nitas eller svetsas tillsammans. Erforderlig
stöttning erhålles genom längs mastens insida
fastnitade T-järn (se sektionen fig. 3). Järnmaster
äro utmärkta ven-tilatorer för fartygets hålskepp. -
Invid akterkant af undermasten finnes stundom uppsatt
en smäcker mast, på hvilken gaffelklon kan löpa och
till hvilken gaffelseglets mastlik är litsadt. Denna
mast, som kallas snaumast, står med sin nedra ända i
ett spår på däck ; dess öfra ända har stöd i en kloss,
liggande mellan mastens långsalningar. På
skålar (k).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
