Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Massenbach ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Masspsykologi-Massue de Ruvigny
punkteringen af syriska handskrifter, innehåller
särskilda tecken för alla vokaler samt dessutom likartade,
af punkter och streck öfver, under eller
inuti konsonanten bestående tecken för reducerade
vokaler, aspireradt eller oaspireradt uttal af vissa
konsonanter m. m. De handskrifter och bibelupplagor,
som äro försedda med alla dessa vokal- och
andra läsetecken, kallas därför "punkterade" eller
"vokaliserade", till skillnad från "opunkterad"
eller "ovokaliserad" skrift, som innehåller blott
den konsonantiska texten. Utom detta punktationssystem
(den västerländska massoran) finnes ett annat,
i det närmaste likartadt och sannolikt yngre,
som uppfanns i de babyloniska rabbinskolorna och
kallas babylonisk punktation (den österländska massoran).
Den senare finnes numera blott i karaitiska
handskrifter och i de för karaitiska judar afsedda
bibelupplagorna. Skillnaden emellan de båda systemen
är för oss oväsentlig. Den massoretiska
punkteringen, som är yngre än talmud, då dess
sista redaktion känner till blott en konsonantisk
text, fick sin slutliga fulländning genom den berömde
rabbinen Ben Ascher, som lefde i Tiberias i
början af 900-talet. Honom följde troget alla senare
judiska textkritiker, de s. k. naqdanim ("punktatorer"),
och på de af dem ombesörjda handskrifterna
hvilar den i våra (kristna och judiska) bibelupplagor
befintliga texten. I de flesta nu existerande
massoretiska handskrifterna finnes massorasamlingen
af textkritiska anmärkningar anbragt i
marginalerna, och därvid skiljer man emellan massora
parva ("den lilla m.") och massora magna
("den stora m."). Den förra befinner sig dels på
sidomarginalerna, dels emellan de bägge textkolumner,
som innehålla den hebreiska texten och
den arameiska parafrasen (targum), och meddelar
upplysning om läsningen af tvifvelaktiga ord, om
varianter i konsonanttexten, om betydelsen af vissa
egendomligheter i skriften, då somliga bokstäfver
äro större, andra mindre än de öfriga, andra
skjutna uppåt o. s. v. Det viktigaste af denna massora
finnes äfven i våra vanliga hebreiska bibelupplagor
i de noter under texten, som innehålla
kere ("det lästa", se Kere). Massora magna befinner
sig på öfre och undre marginalerna och innehåller
utförligare anmärkningar till massora parva.
Den massoretiska vokalsättningen är af stort och bestående
värde både i rent språkvetenskapligt hänseende
och som den bästa möjliga kommentar till
texten, hvilket dock icke hindrar, att en nyare
tids vetenskapliga kritik kunnat uppvisa, att på
enstaka ställen massoreterna icke riktigt förstått
textens mening. - Som den äldsta och förnämsta
massoretiska källan gäller den efter sina begynnelseord
uppkallade skriften Ochla weochla (från
1000- eller 1100-talet, utg. af Frensdorff 1864).
Likaså viktig är den andra, af D. Bomberg 1524-
25 tryckta rabbinska bibeln, i hvilken Jakob ben
Chajjim infört ett rikhaltigt, ur en mängd handskrifter
samladt massoretiskt material. Då den
handskriftliga massoran ofta är svårbegriplig och
mångtydig genom en mängd förkortningar och besynnerliga
tecken (djur, cirklar, figurer m. m.),
var detta Ben Chajjims arbete högst värdefullt och
bildar själfva "textus receptus" för massoran i
alla senare bibeleditioner. - Af nyare betydande
arbeten öfver massoran må anföras: Frensdorff,
"Massoretisches wörterbuch" (1876), Strack,
"Prolegomena critica in Vetus testamentum"
(1873), samt Ginsburg, "The Massorah compiled
from manuscripts . . ." (1880-85). Jfr Buhl,
"Kanon und text des alten testaments" (1891),
och Strack, "Einleitung in das alte testament"
(6:e uppl., 1906).
Masspsykologi, det psykologiska studiet af det
egendomliga själslif, som utmärker människorna,
då de komma många tillsammans och bilda en
folkmassa. Genom inbördes suggestion påverka
de därvid hvarandra, så att den själfständiga
reflexionen försvagas och i stället känslorna taga
den ledande rollen. Ansvarskänslan hos de enskilde
nedsättes. Folkledare behärska med sina slagord
massan, i hvilken de öfriga liksom förlora sin
individualitet, så att en sorts kollektivt själslif
kommer till stånd. Då det stora flertalet står på
en lägre ståndpunkt än minoriteten, medför detta
vanligen, att massans tänkesätt och handlingar
bli råare än individernas, hvarigenom förklaras,
hur en folkmassa kan begå förbrytelser, som man
icke kan tilltro de enskilde bland dem. Men å andra
sidan kan äfven i en folkmassa en ädel entusiasm
gripa alla och förläna den enskilde en förmåga
af själfuppoffring, som han icke skulle ega, om
han vore isolerad. Hjältemodet inom krigshärar
och hos sjömän vid skeppsbrott är nog ofta exempel
härpå. Andakten vid gemensamma gudstjänster visar ock,
huru ädla känslor kunna förstärkas genom den inbördes
suggestionen inom en folkmassa. Väl pessimistisk
torde därför den masspsykologi vara, som utvecklats
af Sighele i "La foule criminelle" (2:a uppl. 1901)
och Le Bon i "Psychologie des foules" (1895). Jfr
B. Gadelius, "Massornas själsliv och andlig smitta"
(1907; 2:a uppl. 1911, i Studentföreningen Verdandis
småskrifter).
S-e.
Masstaktik, krigsv., kallar man stundom det
stridssätt, som uppstår, då truppaf delningarna
i kolonner, d. v. s. i massor, sättas in för
att genom sin tyngd öfverväldiga fienden på någon
punkt. Masstaktiken är motsats till lineartaktik. Jfr
Fotfolk och Kolon n t ak tik. C. O. N.
Massua. Se M a s a u a.
Massue de Ruvigny [massy dg ryvinji], Henri d e,
markis af Ruvigny, earl af G a l w a y, engelsk
fältherre af fransk härkomst, f. 9 april 1648 i Paris
af protestantiska föräldrar (fadern var general och
diplomat), d. 3 sept. 1720, tjänade med utmärkelse i
både militära och diplomatiska uppdrag, bl. a. en
mission till Karl II 1678, och blef s. å. sin
faders efterträdare som hugenotternas officiella
ombud vid franska hofvet, men emigrerade 1688 -
efter utfärdandet (1685) af ediktet i Nantes -
till England, där han 1690 blef generalmajor
och befälhafvare för en af emigrerade franska
huge-notter bildad kavalleritrupp, som utmärkte
sig i Irländska fälttåget. M. hade 1691 stor andel
i regeringstruppernas seger vid Aghrim, belönades
därför med titeln viscount af Galway (1692; han
blef earl 1697) samt var 1692 högste befälhafvare
på Irland. Sedan stred han mot fransmännen i
Flandern 1693 och sändes 1694 till Savojen med en
engelsk hjälpkår, men öfverlistades af den sluge
hertigen af Savojen, som öfvergick till förbund
med Frankrike. M. var 1697-1701 ledande medlem af
regentskapet på Irland och blef 1704 befäl-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
