Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Masr el-kahira ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1187
Massageter-Massaja
1188
utan goda grunder ha mångenstädes hos oss "kloka
gubbar och gummor" på detta område åtnjutit stort
anseende. Äfven här pekar traditionen mot öster, ty
det är i synnerhet i Finland, som denna läkemetod är
aktad sedan urminnes tid, och läkekunniga finskor
ha äfven hos oss haft stort rykte för att kunna
bota föråldrade ledgångsåkommor. I Frankrike ha
äfven sådana rebouteurs i långliga tider spelat en
viktig roll, likasom rubbers i England, och flera
framstående medicinska auktoriteter ha framhållit
betydelsen af detta slags behandling. En stor
förtjänst om massagens pånyttfödelse ha Ling och
hans skola, och det är från dem, som flera nyare
franska läkare och gymnaster fått initiativet till
närmare vetenskaplig utredning af massagen som
en speciell kurmetod (Dreyfus 1842, 18U; N. Daily
1857; Estradére 1863, m. fl.). c-* Massagen bildar
tillsammans med gymnastiken (se Sjukgymnastik) den
grupp bland läkekonstens fysikaliska hjälpmedel, som
till följd däraf, att de utöfva sitt inflytande genom
mekanisk påverkan, kallas mekanoterapi. I motsats till
den sjukgymnastiska behandlingen, som verkar genom
öfning af de till rörelsesystemet hörande organen, är
massagen "en i terapeutiskt syfte utförd bearbetning
eller behandling af de mjuka väfnaderna medelst
rörligt tryck i form af strykningar, gnid-ningar,
nypningar eller knådningar samt stötar och slag’’
(Kleen). För utförandet af denna behandling är handen
det själfklara, ännu oöfverträffade verktyget. Försök
att ersätta den med apparater har endast i ringa grad
och i fråga om utförandet af några speciella grepp
visat sig praktiskt. Vid utförandet af behandlingen
är användandet af något fettartadt ämne eller puder
ofta ej behöfligt, men någon gång kan sådant bli
nödvändigt för att minska friktionen mellan hand
och hud. Massagen måste i allmänhet utföras direkt
på huden, men någon gång, såsom vid bukmassagen,
är detta ej nödvändigt. Alltefter det anatomiskt
skiftande underlaget och efter de olika sjukliga
tillstånden hos väfnaderna måste naturligtvis
massagehandgreppen varieras för att nå den därmed
afsedda effekten. Häraf följer, att kunskap i
såväl anatomi som sjukdomslära är en nödvändig
fordran för en massa ge gif vare och att man - utan
att underskatta handlagets stora betydelse - kan
påstå, att behandlingens kvalitet är beroende af det
teoretiska vetandets grundlighet, ett af allmänheten
ofta förbisedt förhållande. Massagegreppen ha allt
sedan Mezgers tid indelats i följande grupper:
1. Effleurage, glidande handgrepp, som utföras
öfver större eller mindre hudområden och
vanligen i riktning af den mot hjärtat gående blod-och
lymfströmmen, afseende att tömma blodkärl
och lymfbanor äfvensom att verka lugnande
på nerverna. För detta senare ändamål kunna
strykningar utföras äfven i centrifugal riktning.
2. Massage å jriction, kretsformiga gnidningar
öfver mindre områden, utan att handen förskjutes mot
huden, och ofta med utöfvande af ett betydligt tryck.
Detta grepp afser att angripa och förinta sjukliga
produkter i väfnaderna samt att väcka de
normala väfnadselementen till kraftig reaktion.
8. Pétrissage, knådning, valkning, är ett
särskildt för den muskulära apparaten
anpassadt
grepp. Genom knådning motarbetas musklernas
förtvining. Härvid skulle enligt den äldre åsikten
(Hoffa m. fl.) den förbättrade blodströmningen och
den däraf stegrade näringsmöjligheten spela en stor
roll. Senare forskare (Rancken) lägga framför allt
vikt på den direkta retningen af väfnaden, emedan den
framkallar en funktionen gagnande större ret-barhet,
bättre ledningsförmåga och en ökad motståndskraft
hos cellerna.
4. Tapotement, stötande, skakande och vibrerande
handgrepp. De utöfva vid måttlig styrka en retande,
upplifvande verkan på väfnadselementen och nerverna,
men vid stegring verka de hämmande ända till direkt
skada.
Massagen öfver hufvud kan i viss mån betraktas som
ett våldförande på väfnaderna, väckande till lif
organismens egen läkande förmåga, tvingande densamma
att anpassa sig efter stegrade kraf och därigenom
ökande dess motståndskraft. Huru stor roll massagen
än spelar som terapeutiskt hjälpmedel, är den ensam
för sig ej nog vid flertalet sjukdomstillstånd, där
den kan ifrågakomma, utan måste användas i samband
med framför allt sjukgymnastikens rörelseförråd eller
med andra medel ur läkekonstens rika arsenal. Att
bedöma ej mindre när, utan äfven hur massagen
skall ges, bör tillkomma ensamt läkaren, såsom den
ende häri sakkunnige. Vid vissa sjukdomstillstånd,
såsom svulster, varbildningar m. m., kan en använd
massagebehandling innebära en direkt lifsrisk. Vid
sidan af denna som terapeutiskt medel använda
massage, tillämpad efter vetenskapliga principer,
har man äfven en massagebehandling med enbart
hygieniskt ändamål. Denna hör praktiskt hemma i
badanstalterna och utföres af en betjäning, af
hvilken man själffallet hvarken kan eller har skäl
att fordra en utbildning af samma grundlighet, som,
enligt hvad ofvan nämndes, är nödvändig för massage-
och sjukgymnastikgifvarna.
Litt.: De förnämsta arbetena ang. massage på svenska
äro E. Kleen, "Handbok i massage och sjukgymnastik"
(1-011), samt A. Wide och D. Ranc-ken, "Medicinsk
gymnastik och massage" (1912)y hvari den senare
skrifvit den på nya synpunkter rika afdelningen
om massage. C. II-hl.
Massageter (grek. massage’tal], ett nomadfolk,
som enligt Herodotos och andra forntida författare
bodde mellan Oxus (Amu) och Jaxartes (Sir) s. ö. om
nuv. Aral, v. om Sogdiana. Herodotos, som, ehuru
med föga sannolikhet, låter massageternas drottning
Tomyris besegra perserkonungen Cyrus, beskrifver
dem som ett tämligen ocivilisera dt folk. De hade
kopparvapen och smycken af guld; järn och silfver
kände de ej. Kvinnorna hade de gemensamt. Åldringar
dödades af sina anförvanter, hvarefter deras
kött kokades tillsammans med fårkött och uppåts,
och en sådan ändalykt betraktade massageterna som
den lyckligaste lotten. Åsikterna om massageternas
härstamning m. m. äro olika. J-C.
Massai. Se M a s a i.
Massa’ja, G u g l i e l m o, italiensk missionär,
kardinal, f. 8 juni 1809 i Piova nära Asti, d. 6
aug. 1889 nära Neapel, inträdde 1826 i kapucin-orden
och var 1846-79 verksam som missionär i Abessinien,
hvarifrån han efter flera förföljelser till sist
fördref s af Menilek. Han utnämndes 1884 af Leo XIII
till kardinal. Sin verksamhet i Abes-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
