Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mariæ pax ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
begynte. Först den väldigt växande uppskattningen af
virginiteten under 300-talet började lyfta Jungfru
Maria öfver det mänskligas gränser. Jesu födelse hade
skett utero clauso; hvarken vid eller efter födelsen
hade de eljest naturliga kroppsliga funktionerna
och följderna egt rum. Det blef ock en trosartikel,
att Maria blott formellt lefvat i äktenskap med Josef
(s. k. "Josefsäktenskap") och att hon sålunda intet
barn fått efter Jesus. Epifanios bekämpade under
senare hälften af 300-talet en motsatt uppfattning som
kätteri under beteckningen antidikomarianiterna; och
Hieronymus, virginitetens ifrigaste förespråkare på
300-talet, stärkte ytterligare tron på Marias ständiga
jungfrulighet (bl. a. i kampen mot Helvidius). Denna
yttre syn på hennes renhet drog snart med sig tron
på hennes frihet från all verksynd; denna möter
först hos Gregorius af Nazians. Och om parallellen
med hedniska kvinnliga gudomligheter förut verkat
hejdande, så blef det på 300-talet tvärtom, när den
hedniska folkvärlden med ringa omgestaltning drog in i
kristna kyrkan. I dyrkan af jungfru Maria som gudomlig
fann man den naturliga ersättningen för hvad man
lämnat i hedendomen. Framför allt synes Kybelekulten
här ha påskyndat utvecklingen. Mariatillbedjan
var allmän inom det kristna folklifvet vid
300-talets slut och togs särskildt om hand af
de grekiska munkkretsarna, där ordet theotokos
("gudaföderskan") blef lösenordet. Äfven Augustinus
gynnade Mariadyrkan. Förgäfves sökte patriarken
i Konstantinopel Nestorius (se d. o.) hejda
Mariakultens religiösa förödelseverk genom att
förbjuda nyssnämnda beteckning; detta ledde i
stället till, att "jungfruns fiende" besegrades och
Mariakulten på konsiliet i Efesos 431 så att säga
fick officiellt kyrkligt erkännande. Den begynte nu
sitt stora triumftåg. Legenden om Marias med Kristi
parallella kroppsliga himmelsfärd utbreddes vida
och gaf uppslaget till de hastigt växande kyrkliga
Mariafesterna (se d. o.). Från midten af 400-talet
uppdyka Mariareliker (mest klädestycken, äfven
droppar af hennes mjölk o. d.), och Mariabilderna
bli föremål för andäktig tillbedjan och göra stora
under. Kyrkobyggnader börja invigas åt Maria; som den
första gäller den efesinska, där konsiliet 431 höll
sina sammanträden; kort efteråt invigdes åt henne
basilica liberiana i Rom, och hennes kultorter växte
raskt i antal.
När den germanska världen inträdde i katolska
kyrkan, fann denna världs rena kvinnliga ideal
helt naturligt sin fullhet i Maria, som då blef
den öfver alla helgon och änglar nående höga och
rena himmelsdrottningen. Förgäfves sökte Ratramnus
i en strid mot Radbertus på 800-talet hejda den
rent magiska Mariatron i medeltidens begynnande
teologi. Den inflytelserike Petrus Damiani (se
d. o.) prisade den i glödande färger. Särskildt togs
Mariakulten om hand af den lärde engelsmannen Stefan
Harding, cisterciensordens egentlige stiftare; och den
fick genom honom och Bernhard af Clairvaux en sådan
utbredning, att den kan sägas vara en hufvudfaktor
vid cisterciensordens snabba segertåg. Maria är
nu medlare mellan Jesus och människorna; Bernhard
hänvisar dem, som rädas Sonens gudomliga majestät,
till hennes mildhet. – Man gick än längre. 1128
beslöto kanikerna i Lyon
att högtidlighålla madonnans konceptionsdag hvart
år; det är en af de viktigaste vändpunkterna i
Mariakultens historia. Bernhard opponerade 1140
förgäfves mot att flytta Marias syndfrihet ända till
föräldrarnas aflelseakt; läran om Jungfru Marias
obefläckade aflelse och därmed hennes frihet äfven
från arfsynden upptogs af franciskanerna och segrade
de facto i folkuppfattningen trots dominikanernas
motstånd (se nedan); teologiskt försvarades läran
genom teorien om två konceptioner: en första, genom
hvilken grunden lades till barnets organism och där
sinnligheten var verksam, och en andra ren konception,
vid hvilken själen förenade sig med fostret. Det är i
denna form, som "den obefläckade aflelsen" sedan 1854
är kyrkodogm. Den tankekomplex, som under medeltiden
mer än annat bidrog till denna Mariakultens stegring,
var uppfattningen af madonnan som förvaringsrummet
för gudamänniskan, "det heliga skrinet" i högsta
form; när gudomens lif alltmera isolerades från
allt mänskligt orent, lyftes ock förvaringsrummet
upp till en öfver det mänskliga allt högre stående
idealbild. Visserligen utbildade skolastiken på
1200-talet en åtskillnad mellan den tillbedjan
(latreia), som tillkommer Gud ensam, den dulia,
som tillkommer helgonen, och den hyperdulia, som
egnas Jungfrun, men i praxis fick hon rent gudomlig
tillbedjan. Man vände sig ock helst till henne, enär
hon ännu jämte sin höghet egde så mycken mänsklighet,
att man kunde tala sitt vanliga språk till henne och
anförtro henne sina bekymmer. Hennes bilder blefvo de
mest undergörande. Äfven i den officiella kulten fick
Maria allt större plats; "Ave Maria" blef naturligtvis
här en hufvudbeståndsdel. Genom rosenkransandakten
med dess många ave Maria fick äfven dominikanorden ett
kraftigt medel att taga hjälp af Mariakulten, under en
ända till 1854 fortgående strid mot franciskanernas
teori om den obefläckade aflelsen. I het känsloglöd
fördjupade sig fromheten, särskildt hos askesens
och celibatets män, i Marias jungfrulighet äfven
i aflelsens ögonblick. Medeltidens riddarväsen med
sin kvinnotjänst gaf Mariakulten ett romantiskt och
chevalereskt drag, som visar sig redan i namnet
"Vår fru" ("Notre dame") och som än i dag delvis
präglar denna kult. Trubadurers och minnesångares,
hymnernas och sekvensernas poetiska konst öfvades
till hennes ära. Framför allt fick hon ge det rikaste
stoff åt den uppblomstrande medeltida konsten. Denna
visar ock bäst, huru den passionsstämning och
syndaångest, som från 1300-talet alltmera prägla
den medeltida religiositeten, medverkade att låta
himladrottningen undanträngas af "mater dolorosa"
och huru under längtan efter en närmre stående gudom
och en personlig religiositet mot medeltidens slut
dyrkan af Marias legendariska, men mera äkta mänskligt
tänkta moder Anna utbildades till en verklig rival
till Mariakulten, samtidigt med att denna i konsten
fick sina högsta uttryck (Lionardo da Vinci och
Rafael). Nu först (från 1472) framträdde ock den
viktigaste af Mariarelikerna, huset i Nasaret, som af
änglarna 1291–95 burits till Loreto i Italien och dit
vallfärderna som till ett kristet Mekka gingo. Vid
medeltidens slut spelade striden mellan dominikaner
och franciskaner om Mariakulten en historisk roll
och förde äfven till blodiga utbrott.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
