Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Maria ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
933
Maria
934
henne för en tid framåt de katolska makternas
sympatier, och i Skottland blef det signalen till
allmänt uppror. De nygifta belägrades i Borthwick
eastle af en här under earlen af Morton, som
förklarade sig vilja befria M. ur hennes träldom
under Bothwell. Då denne flydde, följde M. nattetid
efter (10 juni); de samlade en truppstyrka,
men då de båda härarna möttes vid Carberry hill
(15 juni), Öfvergåfvos M. och Bothwell af sina
flesta anhängare, och mot att Bothwell fick oskadd
undkomma, öfverlämnade sig M. åt "befriarna". Dessa
behandlade henne som en förbryterska; hon fördes som
fånge till slottet Lochleven, där hon, försvagad
af sjukdom (troligen missfall), genom hotelser
förmåddes att afsäga sig kronan (24 juli), hvarefter
Moray som regent i hennes späde sons namn Öfvertog
styrelsen. Från Lochleven lyckades M. rymma (2 maj
15G8) och samlade med hjälp af släkten Hamilton en
här, men denna blef i grund slagen vid Langside (13
maj) af Moray, och efter ett par dagars kringirrande
fortsatte M. (16 maj) sin flykt till England,
besluten att anropa Elisabet om hjälp mot sina
upproriska undersåtar. Hon mottogs först med öfliga
hedersbetygelser i Carlisle, men fördes snart i
fängsligt förvar till slottet Bol-ton i Yorkshire,
dit hon ankom 16 juli. Förhandlingar fördes om
ett personligt möte mellan de båda drottningarna,
men ur dem framgick, då M:s skotska motståndare
anklagade henne för att vara direkt medbrottslig
i mordet på Darnley, en formlig undersökning härom
inför engelska kommissarier vid "konferenserna" i York
(okt.-nov.) och Westminster (nov. 1568-jan. 1569). Som
bevismedel mot M. åberopades därvid de
s. k. kassettbrefven (the casket letters), 8 bref
från M. till Bothwell jämte några verser m. m.,
som uppgåfvos ha påträffats 20 juni 1567 i ett
schatull (eng. casket) af silfver hos en af Bothwells
tillfångatagna tjänare och sedan förvarats af earlen
af Morton. Om brefven voro alltigenom äkta, så skulle
därmed ha bevisats såväl M:s delaktighet i mordet på
Darnley som hennes aftal med Bothwell om enleveringen;
äfven de bref, som angåfvo sig härröra från tiden
för M:s besök hos Darnley i Edinburgh i dec. 1566,
äro fyllda af passionerade kärleksbetygelser till
Bothwell. - Brefvens äkthet bestriddes genast af
M. och hennes ombud, och därom har sedermera mellan
en mängd forskare förts liflig polemik, som ännu icke
kan sägas ha ledt till mysteriets utredning. De på
franska affattade originalbrefven äro sedan 1584, då
de innehades af den s. å. afrät-tade lord Gowrie,
försvunna; af 4 eger man i behåll officiellt
vid konferensen i Westminster inlämnade kopior,
men af de öfriga endast skotska eller engelska
öfversättningar. Genom jämförelse mellan de på franska
bevarade kopiorna och obestridda bref af M:s hand ha
slående öfverensstämmelser i språkligt uttryckssätt
konstaterats, men de båda mest komprometterande
brefven ha ej bevarats i den ursprungliga franska
formen; innehållet i de vid 1568 års undersökning
företedda kopiorna stämmer ej med året förut under
hand från Morays och Mortons krets lämnade meddelanden
därom. I det längsta och betänkligaste s. k. "andra
Glasgow-brefvet" förekommer däremot en redogörelse för
M:s samtal med Darnley, som ställvis nästan ordagrant
öfverensstämmer med en af dennes uppvak-
tande, Crawford, efter Darnleys meddelanden sannolikt
omedelbart dennes fader Lennox tillställd skildring,
hvadan ett litterärt samband här förefaller
antagligt. Med stöd af dessa och andra upptäckter
vilja några forskare erkänna de öfriga bref-vens
äkthet, men förklara det andra Glasgowbref-vet helt
eller delvis förfalskadt. Allmänt medges, att Morton
vid andra tillfällen opererat med falska aktstycken
eller att Moray sett genom fingrarna med uteslutningar
i vissa akter, som eljest skulle röjt deras egen
delaktighet i sammansvärjningen, men å andra sidan
bestred ingen Mortons vittnesmål, att brefven
omedelbart efter deras upptäckt granskats äfven af
ett par katolska lorder. De fleste nyaste forskare
i ämnet anse f. ö., att frågan om brefvens äkthet
icke har den afgörande betydelse för bedömandet af
M:s karaktär man tidigare velat tillmäta densamma. -
Konferensen i Westminster utmynnade i den tvetydiga
kompromissformeln, att intet för M:s anklagares heder
och lojalitet menligt framkommit, men att å andra
sidan mot M. "intet blifvit tillräckligt bevisadt
eller ådagalagdt, hvarigenom drottningen af England
kunde få någon dålig tanke om sin goda syster". (Om
Elisabets motiv vid hennes behandling af M. se
Elisabet, sp. 404-405.) M. kvarhölls i fängelse och
flyttades tid efter annan till nya förvaringsplatser
(1569 Tutbury, Wing-field och Coventry, 1570
Chatsworth och Sheffield, 1583 Wingfield, 1585
Tutbury, 1586 Chartley och Fotheringay). Hon
underhöll ständigt lifliga förbindelser med engelska
katoliker samt utländska . katolska makter, främst
Spanien och påfven, i syfte att återfå friheten,
störta Elisabet och bestiga Englands tron. Redan
1568 ville Yorkkonferensens ledare, hertigen af
Norfolk (se H o w a r d 6) gifta sig med henne,
men hans giftermåls- och upprors-planer förde
honom först till Tower och sedan, efter Eidolfis
sammansvärjning, till schavotten (1572). En annan
dylik sammansvärjning, Babing-tons (se d. o.) 1586,
gaf omsider Elisabet tillfälle att befria sig från sin
ännu i fängelset farliga med-täflerska. Med stöd af en
brefväxling mellan M. och Babington, hvilken Elisabets
ministrar läto pågå, tills den blef tillräckligt
komprometterande, anklagades hon som medbrottsling
äfven i Babing-tons mordplaner mot Elisabet. (Också
här tala M:s försvarare om förfalskade bref.) Hon
försvarade sig med mycken skicklighet inför den till
Fotheringay sända domarkommissionen (okt. 1586),
bestred domstolens kompetens, medgaf sin kännedom
om sammansvärjningen, men förnekade all vetskap om
mordplanen. St järnkammaren afkunnade emellertid 25
nov. i Westminster hennes dödsdom, och engelska
parlamentet bekräftade den och petitionerade
om hennes omedelbara afrättning. Efter mer
än två månaders tvekan undertecknade Elisabet
afrätt-ningsfullmakten, och 8 febr. 1587 besteg M. med
beundransvärdt mod schavotten i stora slottssalen på
Fotheringay. Hon ville dö som katolsk drottning,
afvisade en efterhängsen protestantisk prästs
förmaningar och tröstegrunder samt insatte till
sin arftagare och nämnare Filip II af Spanien, åt
hvilken hon redan tidigare, med undanskjutande af
sin kätterske son, velat öfverlåta sina skotska
tron-rättigheter. M. begrofs i katedralen i
Peter-borough; hennes lik fördes 1612 till Westminster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
