Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Margareta ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
905
Margareta af Yalois-Margareta Valdemarsdotter
hans dotter, förmäldes 1536 i Neapel med Ales-sandro
af Medici (mördad 1537) och 1538 i Rom med påfven
Paul IILs sonson, den unge Ottavio Farnese, hertig af
Camerino och en tid efter sin faders död (1547) erkänd
som hertig af Parma och Piacenza. Äktenskapet blef
olyckligt, och makarna lefde mestadels skilda. Den
manhaftiga M. utsågs 1559 vid ett besök i Madrid
af sin half-bror, Filip II, till ståt-hållarinna
i Nederländerna, där hon hade att motverka den
begynnande, snart genom protestantismens inträngande
ytterligare stärkta ständeropposition, som sedermera
växte till öppet uppror. Hennes främste rådgifvare,
kardinal Granvelie (se d. o. 2), aflägsnades på M:s
förslag 1564, men denna eftergift åt adelsoppositionen
framkallade endast nya kraf, och då M:s politik
blef alltmera osäker och vacklande, sände Filip
1567 hertigen af Alba till Nederländerna med en
stark här och vidsträckta fullmakter. M. kände
sig ytterst kränkt öfver hans själfrådighet och
skyndade att hos Filip utverka sitt afsked (s. å.),
hvarpå hon återvände till Italien. 1577 anmodade
Filip henne att återtaga ståthållarsysslan med
Granvelle som medhjälpare, men då denne afböjde,
fick planen tills vidare förfalla. Den återupptogs
efter hennes sons, Alessandro Farneses, segrar öfver
de upproriske 1579, och som hans medregentinna kom
M. 1580 till Bruxelles. Hon återvände till Italien
1583. M:s korrespondens med Filip II har utgifvits
af Reiffenberg (1842) och fullständigare af Gachard
(3 bd, 1867-81). Jfr Motley, "The rise of the dutch
republic" (1856; svensk öfv. 1883-87), Philippson,
"West-Europa im zeitalter von Philipp II, Elisabeth
und Heinrich II" (1882), och Rach-fahl, "Margaretha
von Parma, statthalterin der Niederlande, 1559-1567"
(1898). V. S-g.
Margareta af Valois [valwa’]. Se Margareta, franska
furstinnor l och 3.
Margareta Fredkulla. Se Margareta, svenska furstinnor
1.
Margaretahemmet. Se Föreningen för vård af f a 11 a
n d e s j u k a sinnesslöa barn.
Margareta Klausdotter (N i k o l a u s d o 11 e r),
abbedissa i Vadstena, var bördig från Söderköping
och sannolikt borgardotter. Hon vigdes 1440 till
nunna, blef 1473 abbedissa samt afled 10 dec. 1486,
"medan systrarna sjöngo vespern". Af hennes hand
är en på svenska gjord skildring af Birgitta
och hennes släkt, från Birgittas mormoder till
och med hennes barnbarn. Berättelsen är tryckt
af E. Benzelius (1710), J. E. Rietz (1844) och i
"Scriptores rer. suec. medii gevi" (III, 2, 1876).
C. S-e.*
Margareta Sambiria 1. Margareta S p rang-häst.
Se Margareta, danska furstinnor 2. Margareta
Teresia. Se Margareta, österrikiska furstinnor 2.
Margareta Tudor [tjoMe]. Se Margareta, drottningar
af Skottland 5.
Margareta Valdemarsdotter, svensk-dansk-norsk
regerande drottning, f. 1353 (måhända i mars månad) på
Söborg, i norra Själland, d. 28 okt. 1412 i Flensborg,
var konung Valdemar Atter-
Fig. 1. Drottning Margaretas bild å hennes
sarkofag i Eoskilde domkyrka (vården rest 1423 af
Erik af Pommern).
dags och drottning Helvigs yngsta barn. I jan. 1359
trolofvades hon med norske konungen Håkan VI
Magnusson, som 1362 tillika blef Konung i Sverige
som sin faders, Magnus Erikssons, med-regent, och 9
apr. 1363 vigdes de på Köpenhamns slott. M. stannade
dock kvar i Danmark till 1366, då hon hämtades till
Norge, där hon strängt uppfostrades af fru Märta
Ulfsdotter, den heliga Birgittas dotter. Redan tidigt
visade hon sin andliga öfverlägsenhet som rådgifvare,
äfven i statssaker, åt sin mycket äldre gemål. I
början af dec. 1370 födde M. sitt enda barn, Olof,
som i maj 1376 valdes till konung i Danmark efter sin
morfader, Valdemar Atterdag (som dött i okt. 1375),
med förbigående af hennes äldre systers, Ingeborgs,
son, Albrekt (af Mecklenburg), åt hvilken Valdemar
(1371) lofvat tronföljden. Detta val genomdrefs
hufvudsakligen af M., som förstått vinna statsmännen
och biskoparna för sin son, hvars förmyndare hon
blef. I maj 1380 dog konung Håkan. Olof ärfde då
utan motstånd Norge, och M. styrde nu ensam, i sonens
namn. Hon gjorde detta med sådan klokhet och kraft,
att hon, sedan Olof dött, 3 aug. 1387, utan hänsyn
till mecklen-burgarnas arfsrätt till Danmark (Albrekt
d. y.) och Norge (konung Albrekt), strax valdes
att vara Danmarks och i febr. 1388 Norges "fru och
husbonde och fullmäktige förmyndare", tills hon och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
