Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Manufakturprivilegier ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
843
Manuskript-Manx
844
Manuskript (af lat. ma,’nu scrirptum, skrifvet ]
med handen), handskrift (se d. o.). - Tryckt som
manuskript säges om ett tryckalster, som icke är
afsedt för allmänheten, utan endast ämnadt att utdelas
bland författarens eller utgif-varens vänner.
Ma’nus lagbok. Se Mänava-dharma-9 ä s t r a.
Ma’nus ma’num laVat, ordspr., lat. ("den ena handen
tvättar den andra"), den ene korpen hackar ej ut
ögonen på den andra.
Ma’nus mo’rtua, lat. Se M a i n m o r t e.
Manusmrti [-mrHi]. SeMänava-dharma-9 ä s t r a.
Manustupratiön. Se O n an i.
Manutius (latinisering af it. M a n u z i o, M a-n
u c c i, Manuzzi), lärd boktryckarsläkt i Ve-nezia,
verksam 1490-1590. - 1. Aldus Pius M. (A l d o P i o),
humanist och boktryckare, f. 1450, d. 1515, uppsatte
1489 i Venezia med un-
Porträttmedalj med Aldus P. Manutius1 bild.
derstöd af två furstar af Carpi ett tryckeri,
därvid ledd af nitälskan att åt eftervärlden
bevara den nyupptäckta, i manuskript föreliggande
antika litteraturen, särskildt den grekiska. Inom
få år framstod M. som en den yppersta boktryckare
och förläggare. Han underhöll i sitt hus en hel
akademi af lärda män, mest infödda greker, för en
noggrann revision af texterna. Om tryckets skönhet
vinnlade han sig i sällsynt grad. Han lät utarbeta
flera olika, smakfulla arter af grekiska, latinska
och hebreiska typer, förbättrade antikva-stilen och
uppfann kursiven. Äfven införandet af oktavformat var
en åtgärd af M. I synnerhet hans pergamentstryck äro
smakfullt utstyrda. 28 värdefulla editiones principes
(från gamla manuskript) af grekiska författare,
utgifna 1494-1514, samt åtskilliga lika utmärkta
editioner af latinska och italienska klassiker bära
vittne om hans trägna mödor. Han utgaf äfven en
rad billiga fickupp-lagor. M:s verksamhet hämmades
mycket af svåra krig, strejker och bedrägliga
eftertryck, och han var ganska fattig vid sin
död. Flera grammatiska arbeten på latin äro frukter
af hans skriftställar-verksamhet. - 2. Paulus M.,
den föregåendes son, f. 1512, d. 1574, öfvertog 1533
familjens tryckeri i Venezia och satte sin ära i
att med sina upplagor af latinska författare träda
värdigt i faderns fotspår. Högst skattas M:s edition
af Cicero. M. flyttade 1561 till Rom för att ombesörja
tryckningen af kyrkofäder och andra teolo-
lagsmärke.
ä Venise" (R. G.)
giska verk. - 3. A l d u s M. d. y., den före-
gåendes son, f. 1547, d. 1597, skref redan i goss-
åren lärda arbeten, innehade lärostolar i Venezia,
Bologna, Pisa och Rom samt dref därjämte den
fäderneärfda förlagsrörelsen, hvilken han dock ej
lyckades hålla uppe på samma höga ståndpunkt.
Han kallades 1590 till föreståndare för Typogra-
phia vaticana i Rom. Med honom nedlades det
aldinska tryckeriet, sedan däri-
från på 105 år utgått 908 editio-
ner. Dessa böcker, s. k. a l d i-
n e r (förlagsmärke: ett ankare,
kring hvilket en delfin slingrar sig ;
se fig.), voro ännu i början af 1800-
talet högeligen eftersökta af sam-
lare. Jfr A. Renouard, "Annales
de 1’imprimerie des Aldes" (1803
-12; 3:e uppl. 1834), A. F. Di-
dot, "Alde Manuce et 1’hellénisme
ä Venise" (1875), och H. Omont,
"Catalogues des livrés grecs et
latins imprimés par Alde Manuce
(1892).
Manuzio [mano’ttsiå]. Se Manutius.
Manuzzi [mano’ttsi]. Se Manutius.
Manvargen, Canis juliatus, zool.) hör till
hund-djurens familj (Canidce] inom rof djurens ordning
af däggdjurens klass. Den liknar något den vanliga
vargen, men är jämförelsevis svagare byggd samt har
jämförelsevis kortare bål, mycket högre ben, smalare
nos, trängre bröst och kortare svans. I nacken och
utefter ryggen sträcker sig en man, som kan resas
upp och når en längd af 13 cm. Färgen är rödbrun,
i ryggens midt något mörkare, undertill gulaktig. I
nacken finnes en stor, svart-brun fläck, som sträcker
sig nedåt ryggen. Kroppens längd stiger till 1,3
m., svansens till 40 cm. och skulderhöjden till 70
cm. eller mera. Om denna djurarts lefnadsförhållanden
känner man endast obetydligt. Den är hemma i
Syd-Amerika och undviker omsorgsfullt människan. Den
lefver af mindre däggdjur och allehanda slags
frukter samt angriper mera sällan boskapen. Dess
långa ben lända den till synnerligt gagn vid bytets
fångande, ty den kan taga väldiga hopp. Sitt byte
uppsöker den under dygnets mörkare delar, och under
dagen håller den sig väl dold i busksnår m. m.
C. R. S.*
Manx [mä^ks]. 1. (Eng. manxman) Invånare på ön
Man. - 2. Den keltiska munart, som talas på ön
Man. Språket intager en mellanställning mellan iriskan
(irisk-gaeliskan) och gaeliskan (skotsk-gaeliskan),
hör alltså till den gaeliska grenen af de keltiska
språken (se G a e l i s k a språket och litteraturen,
sp. 551 ff.). Språket är i utdöende. 1874 funnos
bland 1,200 gaeler icke 200, för hvilka engelskan,
som från individ till individ uttränger manx, var
främmande. För omkr. 50 år sedan upphörde också manx
att läras i folkskolorna, och blott i en enda af
öns sjutton kyrkor predikas på detta språk. Knappt
en tiondel af befolkningen förstår nu manx. Den
äldsta kända skrift på manx är en öfv. af engelska
bönboken från början af 16DO-talet ("The book of
com-mon prayer", utg. af A. W. Moore och J. Rhys,
1895; 2:a bandet innehåller af Rhys "The outlines of
the phonology of Manx Gaalic") ; den första
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
