Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mantalsåsen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rofdjur, som, med den långa bröstskölden något upprest
och de framsträckta roffötterna i beredskap, orörliga
afbida, att något byte skall komma inom räckhåll. Den
ställning de därvid intaga har man jämfört med en
bedjandes, och särskildt en i södra Europa och en stor
del af Afrika förekommande art, Mantis religiosa,
har af denna anledning blifvit kallad tillbedjande
gräshoppan 1. bönsyrsan (se fig.), ett namn, som sedan
öfverflyttats på hela familjen. Den nämnda arten är
6-7 cm. lång, till färgen grön eller brun, hvarför
äfven färgen bidrager att jämte orörligheten göra
densamma obemärkt, då den bland markens växtlighet
lurar på rof. Som bevis på bönsyrsornas glupskhet
kan anföras, att honorna ofta gripa och uppäta
de ansenligt mindre hannarna omedelbart efter
parningen. F. ö. förtära de gräshoppor, vårtbitare
och hvarjehanda andra insekter samt spindlar.
Vissa mantider äro utrustade med utskott på hufvudet
samt bladlika bihang på halsskölden, bakkroppen och
de två bakre benparen, hvilket ger åt dessa djur
ett vidunderligt utseende. Så är fallet med den
sydeuropeiska Empusa pauperata och i ännu högre grad
med den ostindiska Gongylus gongyloides. De bjärt
färgade kroppsbihangen på den orörligt bland de gröna
bladen hängande insekten härma på ett slående sätt
ärtväxters blommor och torde vara att betrakta som
medel att locka byten till det lurande rofdjuret. -
Afvikande i sin kroppsform äro vissa arter, som i
sin långsmala kroppsform likna de till phasmiderna
hörande vandrande pinnarna. Så är t. ex. fallet
med den afrikanska Macrodanuria. Åtskilliga arter
antaga en döljande likhet med den mark, på hvilken
de vistas. Äggen läggas i stora hopar, omgifna af ett
stelnande skumhölje, på någon sten, något blad eller
kring någon växtstjälk (se fig.). - Af de omkr. 800
kända arterna tillhöra de allra flesta tropiska
trakter, 12-14 förekomma i Medelhafsländerna, och
blott en art, den ofvannämnda Mantis religiosa,
utbreder sig äfven till sydligaste Tyskland
samt i Frankrike så långt norrut som till Havre.
G. A-z.
Mantik 1. (i sammansättningar) -mänti (af
grek. mantiké, spådomskonst) och Divination
(lat. divinatio) äro samma sak, men i tidernas längd
har det senare ordet fått en vidare betydelse (jfr
Divination). Mantiken sammanhänger med magi
(se d. o.). I all mantik ingår en viss grad af magi,
nämligen förmågan att använda öfvernaturliga medel
för att vinna ett visst ändamål, i detta fall kunskap
om framtiden; å andra sidan finnes i all magi något af
mantik, ty för att leda de magiska krafterna i rätt
riktning fordras ju en inblick i framtiden. Mantik
är ej detsamma som "profetians gåfva", den egna
själens genom gudomlig ingifvelse (divination i
egentlig mening) förvärfvade och på något sätt
uttalade kunskapen om framtiden. I motsats däremot
torde man med mantik böra förstå förmågan att genom
yttre medier (personer eller saker) ernå vetskap om
ting, som stunda. Denna form af vidskepelse växlar
i det oändliga efter olika tider och folk, och här
kan endast lämnas en kort och ofullständig öfversikt
af några bland dess viktigaste former. Vanlig har i
alla tider varit den s. k. kristallomantiken,
då man i ett kristallklot ser en bild af något, som
skall hända. Slagrutan (eng. divining rod, siarstaf)
finner vatten och metaller; för dess användning
kunna dock ännu ej utredda naturliga orsaker ligga
till grund. Kiromantien (se d. o.) läser människors
öden i linjerna på händernas flatsidor. Till mantiken
räknas spådomar genom svängande såll, genom bibeln
och nyckeln, borddansen och en hel mängd fenomen,
som tillhöra den s. k. ockultismen och spiritismen,
det automatiska ofrivilliga nedskrifvandet af svar
på frågor, det extatiska talandet, ja alla slags
orakel, gifna genom gudarnas af deras tjänare
förmedlade röst eller genom drömmen. Mantiken kan
utöfvas utan förmedling af personer, såsom genom
aktgifvande på fenomen på jordytan (geomanti),
i vattnet (hydromanti), i elden (pyromanti) och i
stjärnorna (astrologi). Härvid, i synnerhet i fråga om
astrologien, utgår man dels från den kaldeiska läran
om planeternas egenskaper, dels från den likaledes
urspr. österländska uppfattningen, att allting i
universum sammanhänger och att ingenting kan rubbas,
utan att rubbningen inverkar på universum och allt
hvad därtill hör. Man kan vidare, såsom Homeros’
hjältar och de kristne apostlarna, utröna framtiden
medelst lottkastning, genom Sortes Vergilianae (se
d. o.), genom blystöpning, genom vissa ceremonier
på vissa heliga dagar. Stundom uppenbaras det
gudomliga utan allt mänskligt åtgörande genom
förebud och järtecken; människan har då endast att
tyda tecknen, hvilket sker genom augurier, auspicier
(se Augur och Auspicier)
och haruspication (se
Haruspices), hvilka förekomma i synnerhet hos de
fornitaliska folken. Mest imponerande af alla dessa
mantiska vidskepelser är förmågan att nedkalla gudar,
frammana andar, uppbesvärja döda (nekromanti);
en sådan mantik sammanfaller h. o. h. med magi. -
Mantiken har alltid funnits och torde komma att alltid
finnas; märkvärdigt nog är det numera ej bland de
samhällsklasser, som borde vara mest upplysta, som
den är minst utbredd. Litt. bl. a. Kaspar Peucer,
"Commentarius de praecipuis divinatorum generibus"
(1553), Bouché Leclercq, "Histoire de la divination
dans l’antiquité" (1879-81), Lenormant, "Les sciences
occultes en Asie: la magie et la divination" (1873-75)
samt en massa arbeten om folklore (se d. o.).
J. C.
Mantilj (fr. mantille, sp. mantilla), lång, bred
slöja, som utgör en del af spanjorskornas dräkt och
vanligen bäres om hufvudet, korslagd under hakan;
ett slags mantel eller schal, i allmänhet af siden
eller spetsar, som bäres öfver axlarna.
Mantineia (grek. Mantineia, lat. Mantinea),
forngrekisk stad i landskapet Arkadien på
Peloponnesos, vid floden Ofis. M. förstördes
af spartanerna under Agesilaos (385 f. Kr.),
men uppbyggdes ånyo på Epameinondas’ uppmaning
efter slaget vid Leuktra (371). Historiskt ryktbar
är staden genom den seger, som spartanerna under
konung Agis I där tillkämpade sig öfver argiverna
(420 f. Kr.) och ännu mer genom Epameinondas’ seger
och hjältedöd (362; se Epameinondas). 222 eröfrades
M. af macedoniske konungen Antigonos Doson och fick
namnet Antigoneia. Några ruiner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
