Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mannheimguld ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
803
Mannit-Mano-depressiv sinnessjukdom
804
lystnad, blef han en ifrig agitator för
ultramonta-nismen; på vatikankonsiliet 1869
ff. var han måhända den talangfullaste förkämpen
för ofelbarhetsdogmen och bidrog mycket genom
diplomatisk smidighet, energi och vältalighet till
dess seger. Äfven i sitt hemland beredde han den
ultramontana katolicismen framgångar; sedan han 1874
fått ett katolskt universitet upprättadt i London,
blef han 1875 kardinal. Vid Pius IX:s dödsbädd och
i konklaven 1878 var han närvarande. Den nye påfven,
Leo XIII, visade dock mera sympati för den andre store
engelske konvertiten, Newman, som nu ock blef kardinal
och mot hvars vetenskapliga intresse och tendens till
religiös själfständighet stodo M:s kyrkopolitiska
intresse och fientlighet mot hvarje form af andlig
frihet. Från omkr. 1880 vände ock M. alltmera sin
verksamhet från det teologiska och politiska till det
sociala området, hvarvid han förstod att genom arbete
för de lägre klassernas lyftande äfven öppna nya vägar
för ultramontan katolicism i England. Bl. a. bildade
han en stor förening för absolut nykterhet. Höjden
af socialt inflytande nådde han som medlare under den
stora dockstrejken i London 1889. M. är en af de män,
hvilka främst bära äran och ansvaret för den regim,
som nu helt bestämmer den romersk-katolska kyrkans
ledning. Af hans många skrifter (de politiska
tillfällighetsskrifterna talangfullare än de
dogmatiska och asketiska) må nämnas från anglikanska
tiden Sermons (1843-48) och från den katolska
tiden Grounds of faith (1852; 8:e uppl. 1890), The
temporal power of the vicar of Jesus Christ (1862;
3:e uppl. 1880), The reunion of christendom (1866),
England and christendom (1867), The true story of
the Vatican council (1877), Miscellanies (3 bd,
1877-88; med hans värdefullare tidskriftsartiklar),
The independence of the Holy see (2 uppl. 1877),
The catholic church and modern society (1880), som
betecknar öfver-gången till sociala perioden, Eternal
priesthood (1883), Religio viatoris (4 uppl. 1887),
National education (1888) och Pastime pä pers (postumt
utg. 1893). Biogr, af Hutton (1892, anglikansk, rik
bibliografi), Purcell (2 bd, 1896, katolsk, bekant
för sina historiskt värdefulla indiskretioner), de
Pressensé (1897, protestantisk) och Hemmer (1898,
katolsk). Engelske katoliken W. H. Kent förbereder
utgifvandet af en stor M:s-biografi. Jfr äfven
L. d’Ayola Välva, "II card. Manning e la sua azione
soziale" (1900), Thureau-Dangin, "La renaissance
cath. en Angleterre au 19:e siécle" (3 bd, 1899-1906)
och "Le catholicisme en Angleterre au 19:e siécle"
(2 uppl. 1909, katolsk), och Fr. W. Cornish, "The
english church in the 19:th century" (2 bd, 1910,
anglikansk). Hj. H-t.
Mannit (af manna, se d. o.), Mannasocker, kem., en
sexatomig alkohol, C6 H8 (OH)6, som förekommer i två
optiskt aktiva former; den ena af dessa, d-maunit,
finnes tämligen allmänt i växtriket. Rikligast
förekommer d-mannit i manna, hvaraf den lätt kan
i fritt tillstånd erhållas, om man utkokar manna
med sprit och låter lösningen svalna. Manniten
utkristalliserar då i vackra långa nålar, som
utmärkas af söt smak. De smälta vid 166° och vrida
det polariserade ljusets plan åt vänster. Samma form
af mannit finner man ofta i svampar, där den uppstår
ur sockerarten trehalos.
d-mannit kan framställas genom reduktion af
d-mannos (se M a n n o s) och af d-fruktos. Genom
oxidation af d-mannit uppstår åter mannos. Man-nitens
salpetersyreester, kallad nitromannit, C6 H8 (NOS)Ö,
är i hög grad explosiv. P- T. C. (II. E.)
Ma’nnlicher, F. R. von Se Mannlicher-geväret.
Ma’nnlichergeväret, ett af tyske ingenjören Ferdinand
Ritter von Mannlicher (f. 1848 i Mainz, d. 1904
i Wien) konstrueradt och af Tyskland, Holland,
Italien, Österrike, Rumänien och Serbien antaget
repetergevär. Se vidare Handeldvapen (Tabell).
Ma’nno [-nå], Giuseppe, baron, italiensk historiker,
f. 1786, d. 18ö8, var juridisk ämbetsman i
konungariket Sardiniens tjänst och blef den förste
presidenten i det enade Italiens kassations-domstol,
presiderade länge i Sardiniens senat och var 1865-66
italienska senatens president. Han skref bl. a. Storia
di Sardegna (1825) och Storia moderna della Sardegna
(1858). - Hans son, baron Antonio M., f. 1834, har
utgifvit Biblio-grafia storica degli stati della
monarchia di Savoia (5 bd, 1885-94).
Ma’nno [-nå], Karl, pseud. Se Lem eke, K. von.
MannöS, d-mannos, kem., en sockerart tillhörande
hexosernas grupp, således af sammansättningen
C6 H12 06, bildas genom inverkan af syror på
reservcellulosa (hemicelluloser) i frön med
horn-artad hvite, t. ex. vegetabiliskt elfenben,
dadel m. fl. Det viktigaste utgångsmaterialet
för framställning af mannos äro mannanerna i
stennöten (Phytelephas). d-mannos är stereoisomer
med d-glykos (drufsocker). Mannos är en färglös,
i vatten lättlöslig massa, som genom inverkan af
natriumamalgam öfvergår till mannit. Vid oxidation
uppstår d-mannonsyra och d-mannosocker-syra.
P. T. C. (H. E.)
Ma’nnus ("människa"), germ. myt., enligt Tacitus
namn på den af jorden födde guden Tuis-cos son, från
hvars tre söner germanernas tre hufvudstammar leda
sin härkomst.
Mano [ma’nå], mus. Se M a i n.
Manoa [-nå’a]. Se Amucu.
Mano-depressiv sinnessjukdom (af mani, se d. o.,
och lat. depre’ssio, nedslagenhet), psykiatr., en
sjukdomsform, som namngifvits af psykiatern E. K r
se p e l i n (se denne), hvilken därvid utgick från
följande betraktelsesätt. Ehuru symtomen i mani
och melankoli (se dessa ord) stå i den skarpaste
motsats, äro dessa dock med hvarandra nära besläktade
tillstånd. De äro båda uttryck för ett bristande
"lagom" i själslifvets tempo, och man ser ej sällan,
huru den ena ytterligheten följer omedelbart på den
andra. Med begreppet mano-depressivsinnessjukdom
förenar Kraepelin till en enhet såväl mani och
melankoli som periodiska sinnessjukdomar, i hvilka
symtom af depression och exaltation förekomma
antingen skilda åt eller blandade med hvarandra. Den
mano-depressiva sjukdomen är sålunda efn "anfallsvis"
förlöpande sjukdom, och den väsentliga orsaken till
dessa anfall är den psykiska järn vikts-lösheten. En
form af mano-depressiv sinnessjukdom med regelbundet
förlöpande anfall af omväxlande mani och melankoli har
sedan gammalt blifvit benämnd cyklisk sinnessjukdom
(fr. folie circulaire).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
