Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Manganspat ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i naturvetenskapliga ämnen, bl. a. Les savants
illustres de la France (1856; 2:a uppl. 1865), Voyage
scientifique autour de ma chambre (1862), Les mystéres
de l’ocean (1864; 3:e uppl. 1866), L’air et le monde
aérien (1865), Les jardins (1867), Pierres et métaux
(1871) och L’homme et la bête (1873).
Mangisjlak, halfö på östra kusten af Kaspiska
hafvet i Transkaspiska prov. emellan Tsesarevitj
(Mertveji-Kultuk-viken) med den djupt inträngande
Kaidakviken i n. och ö. och Kenderliviken i s. Dess
nordvästligaste udde är Kap Tjub Karagan, utanför
hvilken ön Kulaly ligger. Låga höjder genomdraga det
steniga, ofruktbara landet, som icke har någon alltid
flytande flod, men många saltträsk. Den efter halfön
uppkallade kretsen M. hade 1897 en areal af 216,323
kvkm. och 61,301 inv. Förvaltningens säte är Fort
Alexandrovsk (Novo Alexandrovsk). 822 inv. (1897).
J. F. N.
Mangkassarer. Se Makassarer.
Manglar 1. Manglares, bot. Se Ecuador, sp. 1319,
och Mangrove.
Mangle, bot. Se Rhizophora.
Manglebarken, tekn. Se Garfmedel, sp. 747,
och Rhizophora.
Mango, bot. Se Mangifera.
Mangold, bot. Se Beta.
Mangold [-gålt], Karl Ludwig Amand, tysk tonsättare,
f. 1813 i Darmstadt, d. 1889 i Algau, öfvertog
1839 ledningen af musikföreningen i Darmstadt,
blef hofmusikdirektör 1848 och ledde 1869-73
"Mozartverein". M. är mest känd genom sina
manskvartetter, som ega naturlig uppfinning
och flykt ("I skogen" m. fl.), men har äfven
komponerat visor, oratorier, operor, kantater,
konsertdramer, symfonier och kammarmusik.
A. L.*
Mangold [-gålt], Wilhelm Julius, tysk teolog,
f. 1825, d. 1890, studerade teologi i Halle, Marburg
och Göttingen, bl. a. för Tholuck och Henke, samt
blef e. o. professor i teologi 1857 i Marburg samt
ord. 1872 i Bonn. M. gjorde sig känd som framstående
bibelkritiker, som dock tog bestämdt afstånd
från den s. k. Tübingenskolan (jfr Bibelkritik,
sp. 239). Bland hans skrifter må nämnas Die irrlehrer
der pastoralbriefe (1856), Der römerbrief und
seine geschichtlichen voraussetzungen (1884) och 32
predigten gehalten in den jahren 1846-1882 (1891).
Mangoldt, Hans Karl Emil von, tysk nationalekonom,
f. 1824 i Dresden, d. 1868 i Wiesbaden, blef 1858
e. o. professor i nationalekonomi vid Göttingens
universitet och 1862 ord. professor i samma ämne i
Freiburg. M:s värdefullaste arbete var monografien
Die lehre vom unternehmergewinn (1855). M. var en af
de allra förste, som gjorde företagarvinsten till
föremål för en skarpsinnigt genomförd vetenskaplig
undersökning. För honom var denna vinst i sin helhet
det öfverskott, som produktionens afkastning lämnade
öfver de beräknade produktionskostnaderna. Detta
öfverskott utgjorde dels riskpremie, dels särskild
lön för företagarens arbete och särskild ränta
på hans kapital - i den mån denna arbetskraft och
detta kapital ej kunde anses uthyrbara - dels en ren
företagarränta eller, m. a. o., en knapphets-
premie åt företagarens kapacitet och kapital,
antingen hvar för sig eller tillsammans. Af M:s
produktion må ytterligare nämnas Grundriss
der volkswirtschaftslehre (1863; 2:a
uppl. 1871). E. H. T.
Mangoplommon, bot. Se Mangifera.
Mangor, Ane Marie, dansk författarinna, f. 1781,
d. 1865, blef 1812 änka och lefde i rätt torftiga
villkor. Detta var anledningen till, att hon 1837
utgaf en Kogebog for smaa husholdninger, som fick
mycket stor spridning (39:e uppl. 1901); den erhöll
1841 en fortsättning (29:e uppl. 1901) och följdes af
en Syltebog (1840; 33:e uppl. 1902). Dessutom skref
hon några mindre berättelser ("af en bedstemoder").
E. Ebg.
Mangostan, bot. Se Garcinia.
Mangoträd, bot. Se Mangifera.
Mangrove [-gråve], bot., växtformation på
hafsstränder med slambotten och lugnt vatten
i tropikerna. Mangroven, i Syd-Amerika kallad
manglar, bildar, när den är väl utvecklad,
en tät skog af träd fästa i bottenslammet med
många bågformigt utgående, till stödjerötter
utvecklade luftrötter. Utmärkande för flera
mangroveväxter äro särskilda andningsrötter,
som växa upp ur det syrefattiga slammet från de
horisontala jordrötterna. Som en anpassning
till lefnadsförhållandena kan vidare anses
den hos flera mangroveväxter förekommande
viviparien, som är mest utpräglad hos de på det
djupaste vattnet och den lösaste bottnen växande
rhizophoracéerna (se Rhizophora); grodden är grön
och försedd med förankringsorgan. Mangrovefloran
är sammansatt af omkr. 26 arter, hörande till
9 familjer, t. ex. Rhizophoracece (Rhizophora,
Bruguiera), Combretaceæ (Laguncularia),
Myrsinaceæ (Aegiceras) och Verbenaceæ
(Avicennia). Endast 1 mangroveväxt är örtartad.
G. L-m.
Mangroveväxter [-gråve-], bot. Se Mangrove och
Rhizophora.
Mangskog (ej Magnskog), socken i Värmlands län,
Jösse härad. 13,516 har. 1,426 inv. (1911). Annex
till Brunskog, Karlstads stift, Jösse kontrakt.
Mangsälfven, vattendrag i Värmland, upprinner på
Dunderfjället i S. Finnskoga, upptager afloppen från
Våtsjön och Kroksjön, genomflyter i Nyskoga kapell
sjön Mangen samt i Hvitsand öfre och Nedre Bocken,
i Fryksände Hänsjön (85 m. ö. h.) samt faller ut i
öfre Fryken vid Fryksände kyrka. Längd omkr. 60 km.
Wbg.
Manguba, bot. Se Hancornia speciosa.
Manguins pendlar [mãgä’s]. Se Hastighetsmätare.
Mangustsläktet, Herpestes, zool., hör till
skunkdjurens familj (Viverridæ) inom rofdjurens
ordning och däggdjurens klass. Arterna ha långsträckt,
valsformig kropp, litet eller medelstort hufvud med
tillspetsad nos, korta och rundade öron, låga ben,
trubbiga, icke indragbara klor, nakna eller glest
hårbevuxna fotsulor, utåt afsmalnande svans samt
sträf och långhårig päls. De många arterna äro hemma
i södra Asien och i Afrika, en art äfven i södra
Europa. De lefva af fåglar, möss och insekter. Mest
bekant är ichneumon l. faraokatten
(se d. o.). C. R. S.*
Manhart, ett 2,678 m. högt berg i Juliska alperna,
på gränsen mellan Krain och Görz.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
