Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Manes ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
759
Manganklorur-Mangansalter
7GO
kloriten,, hvars magnesium och järn
delvis ersättas af mangan, beskrifven
af A. Hamberg från Här-stigens grufva.
A. Ung.
Manganklorur, kem. Se Mangansalter.
Manganknoiien, ty., 1. P e l a g i t Church, geol.,
bruna konkretioner af hufvudsakligen mangan- och
järnoxid, kiselsyra och vatten jämte vulkanaska och
rester af organismer, funna af Challengerexpe-ditionen
vid djupdraggningar på Stilla hafvets botten.
A. Ung.
Mangankoppar, metall., legering af mangan och koppar,
erhålles genom reducerande smältning af manganoxid
med koppar och kol i degel. Legeringar med 3-5
proc. Mn likna brons, äro hårda, klingande och
lättsmälta. Vid manganhalter öfver 12 proc. bli
de spröda. Man använder mangankoppar för att
vid smältning af brons aflägsna oxider, som
reduceras under bildning af mangan-oxidul.
F. S-e.
Manganmalmer, miner., benämnas de mineral,
hvilka tjäna som råämne för framställningen
af manganpreparat. De förnämsta äro manganit,
py-rolusit och braunit (sammanfattade under
benämningarna brunsten och hausmannit). De båda
förstnämnda förekomma ofta tillsammans på malmgångar
i porfyr och melafyr, stundom äfven i oregelbundna
hålrumsutfyllnader i kalksten. I Sverige förekomma
dessa malmer vid Undenäs och Bölet i Västergötland
samt Späxéryd och Hohult i Småland. Hausmanniten
och brauniten uppträda tills. med järnmalmslager vid
flera värmländska gruf-fält, såsom Långban, Nordmark,
Jakobsberg och Pajsberg, där de brytas tillsammans
med järnmalmen eller särskildt för sig. Manganmalmer
ha länge användts som affärgningsmedel vid
glastillverkningen. Vid upphettningen afges syre,
som oxiderar det i glasmassan fördelade kolet och den
grönfärgande järnoxidulen. Behandlade med saltsyra,
afge dessa malmer klorgas, hvilket är orsaken till
deras användning för blekning. På senare tider ha
legeringar mellan järn och mangan, s. k. jerro-mangan
och spegeljärn, tillverkade med tillhjälp af
manganmalmer, haft stor användning vid framställningen
af bessemerstål, hvarjämte mangan-mineralen användts
för beredning af öfvermangan-syradt kali (se M a n g
a n s a 11 e r) och på laboratorier för framställning
af syrgas. Hj. Sj.*
Manganmetatitanät, miner. Se P y r o f a n i t.
Mangannysiifver. Se Mangan.
Manganockra, miner., af samma sammansättning som
hausmannit, Mn3 04, bildar svarta jordartade öfverdrag
t. ex. på rullstenar i Uppsalaåsen. A. Hng.
Manganofy’11 Igelström, miner., manganhaltiga
biotiter med 5J/2-17 proc. manganoxidul. De
manganfattiga varieteterna visa en ljus absorption
motsatt den vanliga biotitens, de manganrikaste
samma absorptionsriktningar som nämnda mineral,
under det varieteterna med en manganhalt emellan de
extremas icke visa någon pleokroism. Mineralet har
vanligtvis tafvelformig utbildning; stundom uppträda
prismatiskt utdragna linjalformade individer. Det
förekommer i grufvorna Harstigen, Jakobsberg,
Långban, Nordmarken, Pajsberg och Sjögrufvan,
vidare i Alnöns kalksten (se Gl i m-mergruppen).
A. Hng.
Manganosalter, kem. Se Mangansalter.
Manyanosit Blomstrand, miner., kubiska kri-
staller af4 starkt glasglänsande smaragdgrön färg,
genomlysande med rubinrödt skimmer; hårdheten 5-6;
eg. v. 5,is; till sin kemiska sammansättning så
godt som ren manganoxidul (Mn 0). Funnen vid Långban
och Nordmarken. A. Hng.
Manganostibiit Igelström, miner., ett ortorom-biskt
mineral af sammansättningen
10 Mn O (Sbt As)2 05;
står nära hematostioiiten, en i tunna splittror
blodröd varietet af manganostibiiten, men skiljer
sig från denna genom högre halt af manganoxidul och
genom halt af arseniksyra (öfver 7 proc.), hvilken
sistnämnda saknas hos hematostibiiten. A. Ung.
Manganoxid, Manganoxidul, kem. Se Mangan.
Manganoxidhydrät. Se M a n g a n i t.
Mangansalter, kem., tox. med. Mangan ingår i
salter dels som kation (metall), dels i förening
med syre som anion (syra). Som kation förekommer
mangan 2- och 3-värd; emellertid äro endast de
2-värda mangansalterna, hvilka kallas m a n g a n
o-salter, viktiga. Dessa salters vattenlösningar
visa alla den 2-värda manganionens ljusröda
färg. Manganklorur, Mn Cl.,, kristalliserar
med 4 molekyler H20. Mangansulfat, Mn S04,
kristalliserar med l, 4, 5 och 7 molekyler
H20. Mangankarbo-| nät, Mn C03, förekommer
i naturen som mangan-spat. Manganisalterna,i
hvilka mangan uppträder som 3-värd kation, äro
obeständiga och starkt hydrolyserade; de utgöra,
som t. ex. manganisulfat, Mn2 (S04)3, starka
oxidationsmedel. Med syre
bildar mangan de 2-värda anionerna––-Mn2 Or>
och––-Mn 04 samt den 1-värda anionen - Mn 04.
Den förstnämnda anionens salter kallas manganiter;
baryummanganit är sammansatt, Bä Mn2 05. Sal-terna af
typen Me2 Mn 04 kallas manganater . ka-liummanganat,
K2 Mn 04, framställes genom sammansmältning af kali
med brunsten i närvaro af syre; den svarta massan,
som därvid bildas, löser sig i vatten med grön färg,
och ur denna lösning vinner man K2 Mn 04 i gröna
kristaller. Genom luftens syre oxideras en lösning af
den nämnda svarta massan och blir därvid först blå,
sedan violett och slutligen röd. På grund af denna
färgändring har kaliummanganatet kallats chamce-leon
minerale. Genom oxidation af kaliummanga-nat uppstår
kaliumpermanganat, öfvermangansyradt kali, K Mn 04,
som bildar vackra, metalliskt glänsande, grönsvarta
kristaller, hvilka lösa sig i vatten med violett
färg. Kaliumpermanganat är ett starkt oxidationsmedel;
det oxiderar t. ex. ferrosulfat till ferrisulfat,
vätesuperoxid till vatten och fritt syre; äfven
organiska ämnen, däribland förruttnelseprodukter,
angripas af kaliumpermanganatet (senedan).
Lösliga manganoxidul- och -oxidsalter verka lokalt
etsande och, införda direkt i blodet, starkt
giftigt; försöksdjur dödas af få milligram under
häftiga kräkningar, ibland gulsot och njurretning
samt allmän förlamning, hos växtätare häftig
kramp. Intagna och nedsväljda i måttlig dos och
med undvikande af etsning, uppsugas de långsamt
och i ringa mängd, likasom järnsalter, och orsaka
därför icke förgiftning. Kaliumpermanganat verkar i
större doser eller starkare koncentration etsande och
giftigt egentligen genom afgifvande af syre och häftig
oxidation af celler och väfnader. Dessa, äfven huden,
bli vid beröring med en ej för svag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
