Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mandi ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alfabetiskt uppställda
mandschu-kinesisk-mongoliska "San ho pien lan". Mandschuiskan var det
kinesiska hofvets och de kinesiske ämbetsmännens
officiella språk, men är i Kina mycket försummad;
äfven i Mandschuriet undantränges den alltmera af
kinesiskan. Ordböcker finnas af Amyot (1789–90),
von der Gabelentz (1864), Vassiljev (1866) och
Zacharov (mandschu-rysk, 1875), grammatikor af
von der Gabelentz (1833), L. Adam (1873),
Zacharov (1879) och von Möllendorff (1892),
krestomatier af Klaproth (1828), Vassiljev (1863) och
Ivanovskij (1893–95). Jfr Möllendorff, "Essay on
Manchu literature" (i "Journal of the royal
Asiatic society, China branch", bd XXIV), och
Laufer, "Skizze der manjurischen literatur" (i "Keleti
szemle", 1908).
H. A. (K. V. Z.)
Mandu l. Mandogarh, ruinstad i
vasallstaten Dhar i Central-Indien, fordom hufvudstad i
det muhammedanska riket Maiwa. Den grundlades
omkr. 313 e. Kr. och nådde höjden af storhet i
början af 1400-talet under Hoshang schah. Dess
tinnade mur, som har en längd af nära 37 km.,
omsluter ett stort antal palats, moskéer och andra
byggnader; den stora moskén, Jama mesjid, är
ett af de vackraste exemplen af afgansk arkitektur
i Indien.
Wbg.
Mandubier, keltisk folkstam i det lugdunensiska
Gallien, vid Yonnes och Seines källor. I deras
land låg den ryktbara staden Alesia (se d. o.).
Mandufvan, detsamma som kragdufvan (se d. o.).
Mandui, stad. Se Mandvi.
Manduria [-doria], stad i italienska prov. Lecce
(Apulien), 25 km. ö. om Taranto. 11,939 inv.
(1901; som kommun 13,190 inv.). M. ligger nära
forntidens M., af hvars i klippan huggna grafvar
och försvarsverk, en dubbel mur af rektangulära
stenblock utan murbruk, ännu mycket finnes kvar.
Det var messapiernas fäste mot Tarent, och utanför
dess murar stupade 338 Spartas konung
Archidamos III, tarentinarnas bundsförvant. Staden
förstördes af sarasenerna på 900-talet, hvarefter
befolkningen byggde den nuv. staden, som kallades
Casal nuovo till 1790.
J. F. N.
Mandvi, Mandui [ma’ndvi], stad i indiska
vasallstaten Cutch, vid Cutch-viken, den lifligaste
hamnen vid kusten mellan Karachi och Bombay.
24,683 inv. (1901). I M. finnas ett gammalt
konungapalats och vackra tempel. Trots vikens
igensandning har M. liflig sjöfart särskildt med
Sansibar.
J. F. N.
Mandzo, urbefolkning med negertyp. Se Kaffa.
Mandäer, en sekt. Se Mandéer.
Mandö. Se Manö.
Manege [-neJ, fr. manège, it. mane’ggio, urspr.
behandling, af lat. ma’nus, hand], eg. hästdressyr;
ridbana, ridhus.
(B. C-m.)
Manén, Joan, spansk tonsättare och
violinvirtuos, f. 1883 i Barcelona, gjorde först konstresor
som pianospelande "underbarn" och har sedan
1903 vunnit rykte som en af samtidens utmärktaste
violinister, med fullkomlig teknik och tjusande
vacker ton (i Stockholm konserterade han 1910 och
1911). Äfven som tonsättare har han gjort sig
fördelaktigt bemärkt, med 3 operor, 2 symfoniska
dikter, en violinkonsert, en svit för piano och violin
med orkester o. s. v.
E. F-t.
Manengubabergen, bergskedja i det inre af
Kamerun, n. ö. om Kamerunberget, till hvilket
det är en bikedja. Dess högsta punkt är
2,100 m.
J. F. N.
Maner. Se Manes.
Maner (fr. manière), sätt, vis, i plur. en persons
sätt att skicka sig; inom konsten och litteraturen
vanemässig egenhet i det formella, vissa i
gestaltningen af ett konstverk eller ett litterärt alster
framträdande drag, som icke äro betingade af
ämnets egen natur, utan ha sin grund i slafvisk
efterhärmning eller annan mer yttre anledning. Maner
är i stilistiken ett tadlande ord, stil återigen ett
epitheton ornans; när stilen öfvergår i maner, är
dess konstnärliga värde stadt i sjunkande. En
konstnär eller författare, som i sistnämnda betydelse
"förfallit till maner", kallas manierist l.
maniererad (fr. maniéré), hvilket senare uttryck
begagnas äfven om konst- eller litteraturprodukter
likasom också i allmänhet i betydelsen tvungen,
sökt, tillgjord. – Mus. (fr. agréments, eng. graces,
it. fioriture), vissa musikaliska prydnader,
utsmyckningar af melodien, vare sig att dessa utskrifvas
i små noter eller tecken, såsom numera vanligen
sker, eller att de, såsom fordom ofta var fallet,
öfverlämnas åt den utförandes godtycke och smak.
Dessa utsmyckningar bestå i förslag, dubbelslag,
drill, mordent o. s. v. Jfr Fioritur.
Manerlig (af maner, se d. o.), handterlig,
medgörlig, belefvad.
Manes, rom. myt., Maner, "de gode", äfven
di manes, "de gode gudarna", eufemistisk
benämning hos forntidens romare på de gudomligheter,
som tänktes härska i underjorden (= di inferi,
"de nedre gudarna") eller dödsriket, senare,
särskildt under kejsartiden, hufvudsakligen om de
bortgångnes andar; vanlig beteckning på
grafstenar är D. M = dis manibus "till manerna",
äfven om en person. Till manerna såsom di inferi
offrades vanligen vid en s. k. mundus, en i regel
tillsluten, vissa dagar i och för offer öppnad
brunnsliknande fördjupning i marken, som
betraktades som förbindelse mellan den öfre och den
undre världen (se Thulin, "Die etruskische
disciplin", III, s. 17 ff.); till de dödes ära offrades
emellanåt vid grafvarna drycker af mjölk, vin,
honung m. m. äfvensom blommor och kransar,
hvarjämte en allmän själafest i febr. samtidigt
firades af de olika familjerna (dylika fester
kallades parentalia). Se äfven art. Feralia.
H. Sgn.
Manes, frygisk gudomlighet, fader till Attis
(se d. o.).
Manes, Manichæus, västerländska namn på
Mani, persisk religionsstiftare. Avestareligionens
(se Mazdeism) torra förståndsmässighet och
kulturoptimism och det mazdeitiska
prästerskapets sträfva regemente ha aldrig utgjort Irans hela
andliga lif. Det förnämsta inhemska försöket att
ersätta avestatron med en förment rikare religion
gjordes under 200-talet af M., som skapat det
rikhaltigaste teosofiska och eklektiska system, som
religionshistorien känner, och samtidigt i större stil
utfört, hvad Satornilus, Basilides, Valentinus,
Bardesanes och andra s. k. gnostiker (se
Gnosticism) från olika förutsättningar åsyftat: en
sammansmältning af all gammal visdom till en
universell frälsningslära.
Ur M:s egna skrifter kände vi endast korta citat,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
