Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mahabhasya ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
521
Mahabhä§ya-Mahan
522
själf och deras gemensamma maka, Draupadi. Fri-gifna
inlåta de sig i ett nytt spelparti, som också
förloras, och panduiderna måste som följd häraf
underkasta sig 12 års landsflykt. Denna skildras -
med inläggande af en hel mängd episkt och filosofiskt
stoff - i 3:e boken, som sålunda kan betraktas som
den förnämsta upplagsplatsen för det utanför ramen
liggande innehållet. Det 13:e året, som de enligt
öfverenskommelsen skulle tillbringa i bebodt land,
men okända af alla till ursprung och karaktär,
uppehålla de sig i tjänares skepelse hos kung Viräta
(4:e boken), hvilken, när de till slut ge sig till
känna, uppträder som deras bundsförvant. I 5:e boken
skildras båda sidornas förberedelser till den slutliga
striden, som utförligt skildras i böckerna 6-10. I
denna strid stupa alla deltagare å båda sidor utom
Pändusönerna, Krsna och hans körsven å ena sidan samt
den gamle Dhrtarästra å den andra. Följa så dödsklagan
och begrafning af hjältarna (ll:e boken), hvartill
sluta sig 12:e och 13:e böckerna, innehållande en
mängd stoff af sedvane-rättsligt, etisk-religiöst
innehåll med en mängd inskott af legender och
andra berättelser. I 14:e-18:e böckerna berättas
om Yudhisthiras stora hästoffer, Dhrtarästras och
Krsnas död, Yudhisthiras tronafsägelse och hjältarnas
upptagande i Indras himmel. Härtill sluter sig som
ett tillägg dikten Harivamca (se d. o.). Handlingen
har visserligen till stor del karaktär af saga;
men sannolikt är, att den delvis grundar sig på
historiska händelser, som torde vara att datera till
senvedisk tid. - M. är icke blott ett epos: det är
och vill också vara en encyklopedi af det förnämsta,
som hör till indiskt socialt, religiöst och politiskt
lif öfver hufvud. Den utger sig för att vara en 5:e
veda och gäller för att vara på samma gång epos och
en lärobok i rätten (dfiarmacästra). - På grund
af denna sin universella karaktär har M. blifvit
uppsamlingsplats för så mycket olikartadt innehåll
och har undergått flera redaktioner i sammanhang
med den fortgående utvidgningen. I dikten själf
omtalas också kortare sådana på 8,800 och 24,000
cloka’er (dubbelverser). Den slutliga redaktionen
i sin nuv. omfattning torde skett de närmaste
århundradena före och efter Kr. f. Redan på 300-talet
e. Kr. gällde M. som en dharmacästra, och på 500-talet
hade det af allt att döma samma omfång som nu. Man
har också bevis för tillvaron från 600-talet af
bruket att offentligen uppläsa M. i templen som
en helig handling. - Då M. är ett sammelverk, som
först efter flera århundraden nått sitt nuv. omfång,
är det naturligt, att flera recensioner med delvis
rätt afvikande innehåll och anordning af materialet
skola förefinnas. Eedan de båda hittills förefintliga
hufvudupplagorna (se bd XII, sp. 549) afvika rätt
mycket från hvarandra. Recensionerna torde dock kunna
begränsas till två hufvudgrupper, en nordlig och en
sydlig. En internationell kommission är sedan flera
år sysselsatt med konstituerande af en normaltext
af M. - Litt.: Lassen, "Indische altertumskunde" I
(2:a uppl. 1867) samt i "Zeitschrift fur die kunde
des Morgen-landes7’ I-III, M. Williams, "Indian
epic poetry" (1863), Wheeler, "History of India",
I (1867), Holtzmann, "t)ber das alte indische epos"
(1881), "Arjuna. Ein beitrag zur rekonstruktion
des Mahabharata" (1879), "Das M. und seine teile" (4
bd, 1892-95), Sörensen, "Om Mahä-bharata’s stilling i
den indiske litteratur" (1883), Biihler och Kirste,
"Indian studies", 2 (i "Sitz-ungsberichte der
Wienerakademie der wissenschaf-ten", bd 127, 1892),
viktig för kronologien af Mahäbhäratas uppkomst
och redaktioner, Dahl-mann, "Das M. als epos und
rechtsbuch" (1895; jfr Barths recension i "Journal
des savants" april, juni, juli 1897), "Genesis des
M." (1899), Hopkins, "The great epic of India" (1902),
Ja-cobi, "Mahåbhärata" (1903), samt framställningarna
hos v. Schröder, "Indiens litteratur und cultur"
(1887), Oldenberg, "Die litteratur des alten Indiens"
(1903), och Winternitz, "Geschichte der indischen
litteratur", I (1908). K. F. J.
Mahäbhäsya [-bhäjj-], d. v. s. "den stora kommentaren"
(till Päninis indiska grammatik), författad af
Patanjali i 2:a årh. f. Kr., är eg. ett förklarande
försvar för Pänini mot Kätyäyanas anmärkningar. Den
är af stor vikt såväl för kritiken af Päninis
text som genom de historiska upplysningar den
innehåller. Den är utgifven (i litografi) i
Benares 1872 (5 hftn) och (i fotolitografi) genom
Goldstiicker på indiska regeringens bekostnad i
London 1874 (3 dlr), kritisk uppl. af Kielhorn
"The Vyäkarana-Mahäbhäsya of Patanjali" (Bombay,
1878-85; ny uppl. 1892). Inledningen är öfversatt
af 0. A.’ Danielsson (i "Zeitschr. der deutschen
morgen-ländischen gesellschaft", XXXVII). Viktigaste
arbeten om M. äro Kielhorn, "Kätyayana and Patanjali"
(1876) och Weber i "Indische studien", bd XIII (1873).
K-F. J
Mahäde’va, ind. myt., "stör-guden", ett namn på guden
Qiva (se d. o.).
Mahädévi, ind. myt. Se D u r g ä.
Mahadfa, stad. Se M a h e d i a.
Mahaffy [mohä’fi], JohnPentland, engelsk historiker
och arkeolog, f. 1839, studerade i Dublin,
var professor där i gammal historia 1869- 1900
och till 1902 universitetets sekreterare. Bland
hans många mycket lästa skrifter må nämnas Social
life in Greece from Homer to Menander (1874; 9:e
uppl. 1896), Greek antiquities (1876), Rambles and
studies in Greece (1876; 5:e uppl. 1907), History of
classical greek litterature (1880; 4:e uppl. 1903),
Greek life and thought from Alexander to the roman
conquest (2:a uppl. 1896), Alexanders empire (1886;
4:e uppl. 1890), The empire of the Ptolemies (1896)
och The Flinders Petrie papyri (3 bd, 1892-1904).
J. C.
Mahalla (arab., "rastställe") betecknar i Marokko och
det öfriga nordvästra Afrika läger för en krigshär
och äfven själfva hären.
Mahamandir. Se J o d h p u r, sp. 1425.
Ma-han, ett forntida rike i Korea (se d. o.,
sp. 1032).
Mahan [mohä’n], Alfred Thayer, amerikansk sjöofficer,
marinskriftställare, f. 27 sept. 1840 i West Point,
New York, ingick 1854 i Förenta staternas flotta,
genomgick marinakademien 1856 -59, blef midshipman
1859, underlöjtnant 1861, tjänstgjorde under
inbördeskriget 1861-65 på flera blockadeskadrar,
blef kaptenlöjtnant 1865, "com-mander" 1872 och
"captain" 1885, var 1896 chef å nordamerikanska
Medelhafseskaderns flaggskepp och tog s. å. afsked
från aktiva tjänsten. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
