Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Magnus ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
myndig, och s. å. vände sig Skånes inbyggare till
honom med begäran om beskydd mot de holsteinske
pantinnehafvarna. M. visade sig villig att ge det,
och för att ytterligare försäkra sig om besittningen
Magnus Erikssons sigill.
af Skåne köpte han det formligen af
pantinnehafvarna för 34,000 mark silfver. När danske
konungen Valdemar Atterdag sedermera vägrade erkänna
konung M:s eganderätt till Skåne och M., som
vändt sig till påfven med begäran om bekräftelse
på köpet, af denne erhöll endast ett undvikande
svar, invecklades M., närmast på grund af sin
moders panträtt till vissa slott i Danmark, i krig
med konung Valdemar. Fred dem emellan slöts
först på hösten 1343 i Varberg, hvarvid Valdemar
formligen afträdde Skåne och Halland. Då från
förmyndarregeringen inga penningar funnos
hopsparade, vållade anskaffandet af ofvannämnda
köpesumma äfvensom utbetalandet af hans syster
Eufemias brudskatt betydliga svårigheter, och flera
af rådet måste ikläda sig ansvarsförbindelse
samt nödgades äfven själfva utbetala stora
summor. Däraf tvingades äfven konungen att förpanta
stora delar af riket. Detta väckte allmänt
missnöje, i synnerhet som konungen och hans gemål
trots penningbristen synas ha fört ett yppigt och
slösande lif. Också klagades, att konungen
förbigick sina gamla och erfarna rådgifvare. Samtidigt
härskade stark jäsning äfven i Norge, som M., med
förbigående af rådet och utan att tillsätta kansler,
sökte till stor del styra från Sverige. En
öfverenskommelse med de missnöjde där träffades
visserligen 1339; men missnöjet fortfor, och 1343 valdes
M:s yngre son, Håkan, till konung i Norge,
visserligen tills vidare under sin faders
förmynderskap, men den egentliga styrelsen kom dock
därefter i rådets hand. - Följande året (1344) valdes
M:s äldste son, Erik, till tronföljare i Sverige. På
ryska gränsen hade förhållandena länge varit
osäkra, och M. öfvergick därför 1348 med en här
till Finland. Till en början hade han framgång.
Men hans fördelar gingo snart förlorade; och då
digerdöden 1350 började rasa i Sverige, upphörde
kriget småningom, utan kändt fredsslut, af sig
själft. Samtidigt var M. äfven betänkt på att
förskaffa sig besittningar i Estland och
Livland. Till följd af dessa planer och den
afvoghet M. under ryska kriget visat
Novgorodfararna kom han i fientligt förhållande till
hansestäderna, mot hvilka han icke heller förut någonsin
visat sig särdeles vänligt stämd. Stillestånd ingicks
visserligen med dem, men ständigt på kort tid. Vid
dessa förhandlingar tjänstgjorde alltid M:s svåger,
hertig Albrekt af Mecklenburg, som fredsmäklare.
Under ryska kriget hade M. måst upptaga ett lån
af de penningar, som för påfvestolens räkning
hopsamlades i Sverige, och då han icke på utsatt tid
kunde återbetala dessa, hotades såväl han som hans
löftesmän (flera af rikets store) med bannlysning.
Det häraf alstrade missnöjet ökades genom den
gunst M. visade hertig Bengt Algotsson. Troligen
på inrådan af denne sökte konungen inskränka
stormännens ofog att slå under sig skattegods,
hvarjämte han äfven återkallade flera af de andliges
friheter. Det af allt detta närda missnöjet fick sitt
utbrott i den resning, som M:s äldste son, junker
Erik (se Erik, svenska konungar 8), i förening
med flera af rikets stormän 1356 företog. Genom
denna tvangs hertig Bengt att fly ur landet, och
M. måste (1357) till sin son afstå en stor del af
riket. Oenigheten dem emellan upplågade e
mellertid snart ånyo, och M. vände sig då till konung
Valdemar i Danmark med begäran om hjälp samt
ingick med honom ett fördrag 1359. Emellertid
afled konung Erik helt plötsligt (juni s. å.), och
M. blef därigenom åter ensam härskare öfver hela
Sverige. Konung Valdemar ansåg sig vara
bedragen af M. samt började ett fälttåg mot Skåne
och lyckades, troligen genom förräderi af hertig
Albrekt af Mecklenburg, komma i besittning af
Hälsingborgs slott (1360). Inom kort intogs hela
Skåne. 1361 eröfrades Öland med Borgholms slott
och plundrades Visby. M. hade emellertid utsändt
flera af sina rådgifvare till Tyskland för att sluta
förbund med hansestäderna emot konung
Valdemar. Ett sådant blef också ingånget, i Greifswald
(sept. 1361), men på för Sverige ytterst
hårda villkor, och de svenska sändebuden öfverskredo
därvid sina instruktioner. Då M. därför ej ville
ratificera fördraget, uppkom oenighet emellan M. och
hans son, konung Håkan, och denne lät till och
med fängsla sin fader (nov. 1361). I febr. 1362
blef Håkan formligen vald till konung äfven öfver
Sverige; men kort därpå ingicks en förlikning
emellan honom och hans fader, hvarefter de förde
regeringen öfver Sverige gemensamt. Det mot
Valdemar började kriget ledde ej till något resultat,
och redan hösten 1362 börjades
fredsunderhandlingar. På vintern förändrades ställningen helt och
hållet, i det att Håkan, troligen i förhoppning att
därigenom återfå Skåne, äktade Valdemars dotter,
Margareta (april 1363). Därigenom bröts den af
stormännen å hans vägnar ingångna förlofningen
med Elisabet af Holstein. Samtidigt blefvo äfven
flera af de svenske stormännen drifna i landsflykt.
Dessa vände sig då till hertig Albrekt af
Mecklenburg och erbjödo svenska kronan åt hans son, hertig
Albrekt. I nov. 1363 ankom denne med en här till
Stockholm, hyllados af dess borgare och valdes i
febr. 13G4 vid Mora stenar till konung. M. och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 18:54:19 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfbq/0271.html
