Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Maclura ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
underhandlingar, som hösten 1873 tycktes skola leda till ett
konungadöme under grefven af Chambord. Han afböjde
sålunda ett af grefven, som i hemlighet kommit till
Versailles, begärdt samtal (10 nov.), och man har
lagt i hans mun de orden, att chassepotgevären
skulle brunnit af utaf sig själfva och att han ej
längre kunde svara för ordningen på gatorna och för
disciplinen inom armén, om den hvita fanan vecklats
ut bredvid trikoloren. 19 nov. 1873 uppdrogs med
383 röster mot 317 den verkställande makten åt
M. på 7 år (det s. k. septennatet). Ännu var ej
någon definitiv statsform antagen. M. betonade ånyo
uttryckligen vid flera tillfällen, att han skulle
försvara "de bestående institutionerna", hvilket
ställde honom i en ogynnsam dager hos den yttersta
högerns män, som ville begagna hans medverkan till
en monarkisk restauration. Men det hindrade icke,
att han i själfva verket var mest benägen för en
högerpolitik, att han ville stödja sig på "moderata
af alla partier", såsom han själf sade. Hans kabinett
utgjordes en tid bortåt af monarkiskt sinnade män
(ministärerna Broglie, Cissey och Buffet), som
höllo strängt efter republikanerna, äfven sedan
den republikanska statsformen definitivt antagits
genom nationalförsamlingens beslut af 30 jan. och 25
febr. 1875. Först i Dufaures kabinett (febr. 1876)
fick det republikanska elementet en representant, och
i dec. 1876 såg M. sig tvungen att taga den utpräglade
republikanen Jules Simon till konseljpresident. Men då
denne icke gjorde någon insaga mot deputeradekammarens
skarpa protester och anmärkningar med anledning
af de klerikales bearbetningar inom landet, gaf
M. honom i sin bekanta skrifvelse af 16 maj 1877
en vink att afgå, tog en klerikal-monarkistisk
ministär (Broglie, Fourtou m. fi.) och fick senatens
tillstånd att upplösa deputeradekammaren. Under
den stormiga valstrid, som följde under sommaren
och i hvilken M. personligen deltog på högersidan,
riktade Gambetta till honom sin beryktade uppmaning
att "afgå eller underkasta sig" (se démettre ou se
soumettre). Men i ett manifest till nationen af 19
sept. förklarade M., "att han skulle stanna kvar
på sin post för att med senatens hjälp försvara
de konservativa intressena". Valen 14 okt. gåfvo
emellertid oppositionen seger (335 republikaner; 198
antirepublikaner, splittrade i fyra grupper). M. måste
afskeda ministären af 16 maj och tog sig nya
rådgifvare - utom kammaren (expeditionsministären
Rochebouet). Då kammaren förklarade sig icke
kunna träda i något slags förbindelse med detta
kabinett, blef krisen allvarsam. M. ämnade afgå,
men lät öfvertala sig att stanna och uppdrog 13
dec. 1877 åt Dufaure att bilda ett kabinett af
majoritetsmedlemmar. M. förklarade visserligen dagen
därefter för nationalförsamlingen, att "valen af
14 okt. ånyo bekräftat landets förtroende till den
republikanska statsformen" och att han "ställde sig
landets svar till efterrättelse"; men situationen var
honom plågsam, och 30 jan. 1879, sedan vänsterpartiet
vid de partiella valen till senaten fått tillväxt
äfven i denna församling, nedlade han sitt ämbete,
begagnande som förevändning en konflikt med ministären
ang. det högre militärbefälet. Samma dag valdes Grévy
till hans efterträdare. Åtnjutande alla partiers
aktning, drog M. sig tillbaka ur det politiska lifvet,
i hvilket han sedan dess ej tog någon del. M.,
som en gång af grefven af Chambord kallades
"våra tiders Bayard", var en tapper krigare, varmt
fosterlandsälskande och alltid sträfvande att lojalt
fylla sin plikt mot nationen; i politiken kunde
hans af alla erkända välmening emellertid ej ersätta
frånvaron af den statsmannabegåfning, som hade kräfts
för en själfständig personlig insats i de kritiska
förhållandena under hans presidentskap. Bildstoder
af honom ha rests i Paris och på Magentas slagfält
(1895). Jfr L. Laforge, "Histoire compléte de
M. M." (3 bd, 1898), och Hanotaux, "Histoire de la
France contemporaine 1871-1900", I-IV (1900-08).
C. O. N. J. Th. W.*
Macmaster [mäkma’stǝ], John Bach, nordamerikansk
historiker, f. 29 juni 1852 i Brooklyn, var först
ingenjör och lärare i ingenjörsvetenskap och är
sedan 1883 professor i amerikansk historia vid
Pennsylvania-universitetet. Hans mest betydande arbete
är History of the people of the United states (6 bd,
1883-1905). Han har därjämte skrifvit bl. a. Daniel
Webster (1902), Brief history of the United states
(1903) samt flera skolböcker i amerikansk historia.
V. S-g.
Macmillan [mäkmi’lǝn], engelsk (skotsk)
bokförläggarfamilj. - Daniel M. (f. 1813,
d. 1857) öppnade 1843 i London tills, med sin broder
Alexander M. (f. 1818, d. 1896) en förlagsaffär,
som s. å. flyttades till Cambridge, men 1863
återflyttades till London. Firman, som sedan 1850
bär namnet Macmillan & Comp., utger bl. a. den
mycket spridda månadsskriften "Macmillan’s magazine"
(sedan 1859; länge redigerad af sir George Grove) och
veckoskriften "Nature" (sedan 1869) samt framstående
arbeten i naturvetenskap och historia, skönlitteratur,
grekiska och latinska klassiker m. m. Firman har
filialer i New York (sedan 1869) och Bombay (sedan
1894). Se Hughes, "Memoir of Daniel M." (1882).
Macnaghten [mǝknå’tn], sir William Hay, angloindisk
ämbetsman och diplomat, f. 1793, kom ut till Indien
1809, förvärfvade omfattande kunskaper i orientaliska
språk och utgaf efter att en tid ha varit registrator
vid en indisk öfverdomstol ett par afhandlingar
om muhammedanska och hinduiska rättsgrundsatser,
1865 ånyo utgifna af H. H. Wilson (Principles of
hindu and mahomedan law). M. blef 1830 sekreterare
åt generalguvernören lord W. Bentinck och var
från 1837 generalguvernören lord Aucklands främste
rådgifvare, särskildt i dennes olyckliga afganska
politik (se Afganistan, sp. 232-233, och
Eden 2). M. afslöt 1838 förbundet mellan indiska
regeringen, Ranjit Singh i Punjab och den afganske
tronpretendenten Shah Shuja samt åtföljde 1839 den
militära expedition, som uppsatte Shah Shuja på
tronen i Kandahar och Kabul. Som indiska regeringens
ombud hos denne sökte M. förgäfves införa ordnad
förvaltning i Afganistan och komma till uppgörelse
med de mot den oduglige marionettfursten upproriske
stamhöfdingarna. Till sist utbröt öppet uppror äfven
i Kabul (nov. 1841), och under förhandlingarna
om fritt aftåg för den engelska garnisonen blef
M. tillfångatagen af den nye emiren Dost Muhammeds
son, 23 dec. 1841, och s. d.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
