Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mac Dowell ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
353
Macedo-Maeedonien
351
diktverk af M. må nämnas Newton
(1813) och Nova j Argonautica (1825).
A. WrsonM. i
Macedo [-se’do], Joaquim Manoel de, i
brasiliansk skald, f. 1820, d. 1882, var professor
j i fäderneslandets historia vid Collegio
imperial i Rio de Janeiro och vice president
för historiskgeografiska institutet. Han skref
romaner, bl. a. Moreninha (184-4; öre uppl. 1877),
O mopo louro (1840; 5:e uppl. 1877) och A carteira
de meu tio . 1859), ett af V. Hugo påverkadt epos A
nebulösa (1857), med yppiga naturskildringar, det
patriotiska sorgespelet Cobé (1855) och komedierna
Fan- ’ tasma branco (1856), Luxo e vaidade (1859)
m. fl. | Se uppsats i "Ny svensk tidskrift" 1886.
Macedonianer. Se Macedonius 1.
Macedonien (grek. Μακεδονία, lat. Macedonĭa)
är det först hos Herodotos förekommande,
men sedermera allmänt brukade namnet för det
vidsträckta, till Egeiska hafvets nordvästra
del stötande land, som på öfriga sidor
begränsades af Tessalien, Greklands nordligaste
landskap, i s. v., af Epirus och Illyrien i v., af
Paionien i n. samt af Tracien i ö. I äldsta tider
synes landet ha burit det redan hos Homeros
förekommande namnet Emathia, hvilket sedan
kvarstod som landskapsnamn för den mellersta delen
kring floden Ludias. M:s landområde var under
olika tider mycket olika. Gränsen i ö.
utgjordes nämligen i äldre tid af floden
Axios, men framflyttades genom landvinningar
från Tracien redan tidigt till floden Strymon och
under Filip II ända till floden Nestos. Äfven det
i n. tillstötande Paionien och den på södra
sidan emellan Termaiska och Strymonska
hafsviken utskjutande stora halfön Chalkidike
(se d. o.) jämte delar af Illyrien införlifvades
af Filip med det macedoniska riket.
Till stor del uppfylles M. af berg:
Skardos l. Skordos (nu Schar dag) och Barnos
(nu Peristeri) i västra delen, båda bildande
landets naturliga gräns mot Illyrien likasom deras
sydliga fortsättning, Boion och de Kambuniska
bergen, mot Epirus, Bermios (nu i Doxa),
i sydlig riktning sträckande sig fram mot det
tessaliska gränsberget Olympos. Mindre
betydande äro i landets mellersta del
Kerkine och Dysoros (nu Kurscha Balkan), fordom
berömdt för sina silfvergrufvor. I nordöstra
hörnet reser sig Orbelos (nu Perim dag) och i s. ö.
utmed hafvet Pangaion (nu Bunar dag) med fordom
rika guldgrufvor. Mellan bergen öppna sig breda
floddalar, hvilka i hufvudriktning mot s. ö.
genomströmmas af åtskilliga, delvis rätt
betydande vattendrag. Hufvudfloder äro de båda
nämnda Axios (nu Vardar) med bifloden Erigon (nu
Tscherna) och Strymon (nu Struma), utfallande den
förra i Termaiska, den senare i Strymonska hafsviken,
samt på östra gränsen Nestos (nu Mesta).
Bland öfriga floder märkas Haliakmon (nu
Vistritsa), Ludias (nu Karasmak) och Echedoros (nu
Galliko), alla i landets västra del och utfallande
i Termaiska hafsviken. Klimatet är tämligen strängt.
Snö faller om vintern i ansenliga massor, och vattnen
äro ofta isbelagda. Men jordmånen är i
floddalarna förträfflig. De skogbevuxna bergen
erbjuda ypperliga och vidsträckta betesmarker,
hvarför äfven boskapsskötseln i alla tider varit
en af M:s hufvudnäringar. Bland städer märkas
Pella, de macedoniske konungarnas residensstad,
i södra delen af
landet mellan Axios och Ludias, Aigai och Herakleia
i västra delen, Therme (sedermera Thessalonike, nu
Saloniki) och Pydna vid Termaiska viken, Amfipolis vid
Strymons utlopp samt Stoboi i Paionien och Filippoi
i det inre af landets östra del. På Chalkidike lågo
bl. a. de blomstrande grekiska städerna Potidaia och
Olynthos. Inbyggarna, om man bortser från de på den
södra kuststräckan i stort antal bosatte grekerna och
andra främlingar, torde ha utgjort en blandning af
traciska och illyriska stammar samt voro ett rått, men
kraftfullt och i hög grad stridbart folk. Af grekerna
voro de aldrig fullt erkända som stamförvanter
(jfr dock Macedoniska språket). Statsförfattningen
synes af ålder ha varit en genom en mäktig adel
inskränkt monarki och jämföres af Aristoteles med
den spartanska. Också omtala sagorna äfven här en
invandring af heraklider.
Historia. Som grundläggare af det macedoniska
riket nämnes hos Herodotos Perdikkas (omkr. 700
f. Kr.). Landets hela äldre historia är emellertid
insvept i dunkel. Dess själfständighet hotades starkt
af perserna, och dess konung Alexander I såg
sig tvungen att som persisk vasall deltaga i Xerxes’
härnadståg mot Grekland (480). Efter slaget vid
Plataiai (479) och den persiska härens därpå följande
aftåg återvann M. sin själfständighet. I Greklands
angelägenheter invecklades M. ånyo under Perdikkas
II (454–413), hvilken under Peloponnesiska kriget
skiftevis understödde Aten och Sparta. Dennes son
Archelaos var en despotisk, men kraftfull
och upplyst regent, hvilken icke blott sträfvade
för höjandet af landets materiella välstånd
och förbättrandet af dess krigsmakt, utan äfven
som gynnare af konster och vetenskaper främjade
dess andliga odling genom att där införa grekisk
bildning. Efter hans
 |
| Macedoniskt bronsmynt med Silenos’ bild på utsidan. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
