Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mac Carthy ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
347
Macdonatd
348
låd Mac lan, skotsk klanchef, dödad vid den
s. k. Glencoe-massakern 1692. Se Glencoe 1. Macdonald
[makdå^eld], Flora, skotsk jako-bitisk hjältinna,
f. 1722, d. 1790, vistades hos släktingar på ön
Benbecula bland Hebriderna 1746, då pretendenten
Karl Edvard Stuart efter nederlaget vid Culloden kom
dit som flykting. Med hjälp af den lokala milisens
befälhafvare, en M., skaffade hon ett pass för sig och
en irländsk tjänstflicka, Betty Burke, under hvilket
namn prinsen, förklädd till kvinna, i hennes sällskap
27 juni undkom från ön. Hon blef kort därefter häktad
och förd till London, men fick del i 1747 års amnesti
och blef mycket firad i jakobitiska kretsar. Gift
1750 med Allén M., emigrerade hon 1773 med honom
till Nord-Carolina, där han fick ett militärbefäl
i inbördeskriget. Till Skottland återvände hon
1779. En staty öfver henne är rest i Inverness. Jfr
biografi af A. Macgregor (1882) och A. C. Ewald,
"Life and times of prince Charles Edward" (1886).
V. S-g.
Macdonald [mokdå’nold 1. makdåna’1], E t i e n
n e Jacques Joseph Alexandre, hertig af T a r
e n t, marskalk af Frankrike, f. 1765 i Sedan,
d. 1840, tillhörde en skotsk emigrantfamilj. Han
slöt sig till revolutionen, utmärkte sig på
slagfälten i Nederländerna och utnämndes 1796 till
divisionsgeneral. 1798-99 tog M. verksam del i
kriget i Italien, där han efter Championnet förde
befäl i kriget på neapolitanska området, men till
följd af fransmännens motgångar i norra Italien
måste han i maj 1799 draga sig tillbaka genom hela
Italien och blef därunder vid floden Trebbia 19 juni
slagen af Suvorov. Vid statshvälfningen 18 Brumaire
år VIII (9 nov. 1799) gaf han Bonaparte verksamt
bistånd. Hösten 1800 fick han befälet öfver den
s. k. andra reservarmén och öfverskred med denna under
otroliga ansträngningar (27 nov. -6 dec.) Splugen
för att falla österrikarna i ryggen. Stilleståndet
i Treviso (jan. 1801) hindrade honom dock att vinna
några afgörande fördelar. 1804 föll M. i onåd, emedan
han försvarade Mo-reau. Först 1809 uppträdde han åter
på händelsernas skådeplats. I slaget vid Wagram 6 juli
s. å. utförde han det anfall, som var afsedt att, men
icke lyckades bryta österrikarnas motstånd, och erhöll
efter denna lysande vapenbragd marskalksstafven och
hertiglig värdighet. Under tåget till Ryssland, 1812,
förde han vänstra flygeln, till hvilken den preussiska
kåren hörde. I 1813 års krig i Tyskland stod han i
spetsen för 11 :e armékåren och fick sedermera befälet
öfver den af fyra armékårer bestående här-afdelning,
som skulle uppehålla schlesiska armén, men blef 26
aug. slagen vid Katzbach (se d. o.). Vid Leipzig
skyddade M. återtåget 19 okt. och tog sedermera del
i slaget vid Hanau 30 okt. Efter Napoleons nederlag
1814 ledde M. underhand-
lingarna rörande dennes afsättning, hvarefter han
af Ludvig XVIII utnämndes till pär och fick befälet
öfver en militärdivision. Ehuru hans trupper gingo
öfver till Napoleon under "hundra dagarna", förblef
han sin konung trogen. Efter julirevolutionen
(1830) drog han sig tillbaka. - M. förenade med
framstående krigaregenskaper en af vän och fiende
aktad karaktär. Hans memoarer utgåfvos 1892.
C. O. N.
Macdonald [mskdå^eld], sir John Alexander,
kanadensisk statsman, f. 11 jan. 1815 i Glasgow,
d. 6 juni 1891 i Ottawa, emigrerade 1820 med sina
föräldrar till Kingston i öfre Ca-nada, blef 1836
advokat där, invaldes 1844 i Canadas parlament och
var 1847-48 medlem af en konservativ ministär. Efter
att ha väsentligt bidragit ’till en koalition mellan
konservativa och moderatliberaler, som fick namnet
det liberalkonservativa partiet, blef M. 1854 ånyo
minister (attorney general för öfre Canada) och var en
kortare tid 1857 premiärminister. Som medlem af flera
följande ministärer verkade M. ifrigt för en federativ
förening af de brittiska kolonierna i Nord-Amerika,
vann anslutning för denna plan på en kongress i
Charlcttetown 1868 med ombud för New Brunswick, Nova
Scotia och Prince Edward’s island, hvilka planerat en
trängre förening mellan dessa tre kolonier, och tog
s. å. väsentlig andel i federationstankens närmare
utformning på en ny konferens i Quebec. När föreningen
omsider efter långvariga förhandlingar både i Canada
och i London - där M. dec. 1866-jan. 1867 deltog i
unionsaktens utarbetande - blifvit genomförd, blef
M. 1867 den förste premiärministern i Dominion of
Canada, som då bestod af prov. Quebec, Ontario, Nova
Scotia och New Brunswick. Han ledde förtjänstfullt
organisationen af den nya sammanslutningen
och medverkade till dess utvidgning genom
inköpet af Hudson-bay-kompaniets rättigheter i de
s. k. nordvästterritorierna, upptagandet af Manitoba
som särskild provins 1870 och Brittiska Columbias
anslutning till Dominion of Canada 1871 i samband med
beslutet om byggande af en transkontinental järnväg
från Atlanten till Stilla hafvet. Beskyllningar mot
ministärens med-lenimar att otillbörligt ha gynnat
vissa kontraktö-rer för järnvägsbygget föranledde
1873 ministärens fall, men vid 1878 års val vann
M. en glänsande seger för de protektionistiska idéer
han då förfäktade, blef ånyo premiärminister och
bibehöll makten till sin död. 1871 hade M. varit en
af Englands delegerade vid afslutandet af traktaten
i Washington om Alabamafrågans (se d. o.) afgörande
genom skiljedom. Det af den liberala ministären
Mackenzie uppskjutna järnvägsbygget påbörjades 1880,
och till stor del till följd af M:s energi var det
stora verket afslutadt 1885. Därmed var ett starkt
föreningsband skapadt mellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
