Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lönneberga (Lönnberga), socken i Karlmar län, Aspelands härad. - Lönnfamiljen, bot. Se Lönn. - Lönnmedel, någon gång nyttjadt ord i st. f. hemliga medel (se d. o.) - Lönnrot, Elias, skriftställare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(1911). L. utgör ett pastorat i Linköpings stift,
Aspelands kontrakt.
Lönnfamiljen, bot. Se Lönn.
Lönnmedel, någon gång nyttjadt ord i st. f. hemliga medel
(se d. o.).
Lönnrot, Elias, skriftställare, den nyare
finskspråkiga litteraturens grundläggare, f. 9
april 1802 i Sammatti kapell, Karislojo socken,
d. 19 mars 1854 på Lammi hemman i Sammatti. Fadern,
som bodde på Paikkari torp under ett lika benämndt
boställe, var sockenskräddare. L:s studiebana var
länge en kamp mot oupphörliga ekonomiska svårigheter,
och endast genom välvilliga personers understöd kunde
han fullfölja densamma, tills han 1822, samtidigt
med J. L. Runeberg och J. V. Snellman, blef student
i Åbo. Vid universitetet skaffade han sig utkomst
genom akademisk kondition, blef filos. kandidat 1827,
med. kandidat 1830 och med. licentiat 1832. Samtidigt
blef han t. f. provinsialläkare i Kajana och 18 $3
ord. innehafvare af samma tjänst. Redan dessförinnan
hade han fattats af kärlek till finska språket och
finska folkpoesien, som då började tilldraga sig den
yngre akademiska generationens uppmärksamhet. Hans
gradualdisputation, De Väinämöine priscorum
fennorum numine (1827), där tanken på "Kalevalas"
enhet redan antydes, och hans doktorsdisputation,
Om finnarnes magiska medicin (1832, omarb. och
utvidgad i Finska läkarsällskapets handlingar 1842),
rörde sig på detta fält. Tillika hade han 1828–31
företagit två forskningsresor i Finlands centrala
och östliga nejder och som frukt af dessa utgett
Kantele taikka Suomen kansan sekä vanhoja että
nykyisempiä runoja (Kantele eller finska folkets
såväl gamla som nyare runor; 4 hftn, 1829–31). I
Finska litteratursällskapets grundläggning, 1831,
hade han tagit verksam del (han var sällskapets
förste sekreterare och 1854–63 ordf.). Som läkare i
Kajana fullföljde L. oaflåtligt dessa sträfvanden, som
fingo en bestämdare riktning och en mera omfattande
karaktär. Enligt sin föregångare Z. Topelius d. ä:s
anvisningar företog han resor till det egentliga
hemmet för de fornfinska runorna: socknarna på båda
sidorna om gränsen emellan Finland och Ryssland i
östra Karelen. De upprepades årligen på än längre,
än kortare tid, och han återvände alltid med nya
skördar. Hans kännedom af den finske bondens seder
och tänkesätt var honom till stor hjälp under dessa
resor, hvilka han skildrat i "Helsingfors morgonblad"
1833–35. Den längsta af sina runosamlingsfärder
företog L. hösten 1836–37 genom finska och ryska
Lappmarkerna till Kola och sedan söder ut till
Sordavala och Olonets, hvarunder han besökte
hela det område, där runosången fortlefde. Andra,
yngre medarbetare samlade sedermera nya bidrag. Han
betraktade de olika sånger, hvilka behandlade
de fornfinske hjältarnas strider, som delar af ett
finskt nationalepos, där kampen emellan Kalevala
och Pohjola var den genomgående och sammanhållande
tråden. I enlighet med denna grundtanke fullföljde
han redaktionen af sångerna med sådan raskhet,
att han 28 febr. 1835 kunde underteckna förordet
till Kalevala (se d. o.), hjältarnas hem. Arbetet
utkom s. å. på Finska litteratursällskapets förlag
(detta sällskap har förlagt äfven de flesta af L:s
senare arbeten). 1849 utgaf han en ny utvidgad uppl.;
i 3:e uppl. 1866 var texten oförändrad. Den ordning,
i hvilken de olika sångstyckena där framträda, är
h. o. h. L:s verk. Han säger själf i "Litteraturblad
för allmän medborgerlig bildning" 1849: "Jag kunde
ej anse den ene sångarens ordning mera än den andres
för ursprunglig, utan förklarade så den ena som
den andra ur det hos människan naturliga begäret
att bringa sina kunskaper i någon ordning, hvilket
efter sångarens individuella föreställningssätt
skapat olikheten. Slutligen, när ingen af sångarna
enskildt mera kunde mäta sig med mig i anseende till
massan af runor dem jag samlat, trodde jag mig ega
samma rätt, som jag var öfvertygad om att de fleste
sångarna tillerkände sig, att nämligen ordna runorna
efter som de bäst passade till hvarandra, det vill
säga jag ansåg mig för en sångare lika god som de
själfve". Lyriska dikter och trollsånger inskötos
mellan de episka styckena. Bland de många varianterna
valde han de lämpligaste. I öfrigt behandlade L. med
pietet de ursprungliga texterna. Dock äro några hans
egna ord eller versrader inskjutna för att förbinda
de skilda delarna. – Därefter följde i snabb följd
den ena märkliga publikationen efter den andra. 1840
utkom L:s stora samling af lyriska folkdikter, som
erhöll namnet Kanteletar (se d. o.), 1842 Suomen
kansan sanalaskuja (Det finska folkets ordspråk) och
1844 Suomen kansan arvoituksia (Det finska folkets
gåtor). Hörnstenen var lagd, på hvilken framtiden
kunde bygga; ordförrådet hade i ofantlig mån blifvit
ökadt, och en ny måttstock var funnen för bedömandet
af språkets renhet. Därjämte hade L. tid öfrig att
verka som skriftställare för folket samt utgifvare
af läroböcker och andra för undervisningen afsedda
arbeten. Märkligast i detta afseende är månadsbladet
"Mehiläinen" (Biet; Uleåborg 1836–37 och 1839–40)
med uteslutande litterärt och för folket afsedt
innehåll. Äfven må nämnas Suomalaisen talonpojan
kotilääkeri (Den finske bondens husläkare; 1839),
en öfv. af 1:a delen af Beckers världshistoria
samt redaktionen af "Oulun Viikkosanomat"
(Uleåborgs veckoblad) 1852–53. Till denna tid höra
två hufvudsakligen i språkvetenskapligt syfte
företagna resor: 1841–42 till norska, finska och
ryska Lappmarkerna samt Archangel och Onega-nejden;
1844–45 till Estland, Livland och Ingermanland.
Emellertid blef professuren i finska språket
och litteraturen ledig genom M. A. Castréns
död. L. tvekade, anspråkslös som alltid, att söka
platsen, men hans vänners uppmaningar förmådde honom
dock slutligen därtill. Sedan han 1853 utgett en
disputation, Om det nordtschudiska språket, utnämndes
han s. å. till professor och flyttade 1854 till
Helsingfors. I denna nya ställning utöfvade han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
