Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Läroverkshus i Sverige. - Läroverkskollegium, Skolkollegium l. endast Kollegium - Läroverksläkare. Se Skolläkare. - Läroverksråd - Läroverksöfverstyrelsen, i dagligt tal benämning på Öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk (se d. o.). - Lärpojke. Se Gesäll, sp. 1076, och Lärling. - Lærum, Gustav - Läsare, kyrkohist.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Läroverkskollegium-Läsare
230
gar o. s. v., men äro i allmänhet vackra
och ändamålsenliga om också ej så nästan
öfverflödigt spatiösa som många af de allmänna
läroverkens byggnader. I flera flickskolehus
tillkommer en lokal, hvartill motsvarighet
ej finnes i gosskolorna, nämligen ett skolkök
för undervisning i matlagning. - Fig. 3-5 visa
exteriörer af några nyare svenska läroverkshus.
J- C.
Läroverkskollegium, S kolkollegium 1. endast
Kollegium, en skolas lärarpersonal, samlad till
utöfning af vissa densamma samfälldt åliggande
skyldigheter. Enligt gällande läroverksstadga utgöres
vid de allmänna läroverken kollegiet af rektor
och samtliga ord. och vikarierande ämneslärare och
-lärarinnor, öfningslärare och extra lärare deltaga
i kollegiets öfverläggningar och beslut, endast då
frågor förekomma, som angå undervisning, ordning
och tukt. Kan för beslut-mässighet stadgadt antal
lärare ej komma tillstädes, eger ordf. (rektor,
eforus eller inspektor) att adjungera erforderligt
antal "för allmänt förtroende inom orten kända
personer". Kollegiet är läroverkets högsta
disciplinära myndighet, det kan t. ex. ådöma
relegation af lärjunge, dock skall förvisningsdom
underställas läroverksöfverstyrelsens pröfning. Det
skall höras i fråga om förslag rörande läroämnen för
ämneslärartjänst, det skall granska räkenskaperna
öfver läroverkens kassor och är därvid ansvarsskyldigt
(denna gransknings-och ansvarsskyldighet har
emellertid icke kollegium vid samskola) o. s. v.
3t. >."-n.
Läroverksläkare. SeSkolläkare.
Läroverksräd, ledamöter af den 1904 tillsatta
öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk,
äro 4 till antalet under en chef med titeln
öfverdirektör. Om läroverksrådens åligganden och
befogenheter är stadgadt i K. M:ts instruktion
för ofvannämnda öfverstyrelse af 28 okt. 1904.
3*. N-n.
Läroverksöfverstyrelsen, i dagligt tal benämning
på Öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk (se
d. o.).
Lärpojke. Se Gesäll, sp. 1076, och Lärling.
Lserum, Gustav, norsk tecknare och skulptör,
f. 2 juni 1870 nära Fetsund, Akershus amt, har
sedan 1887 varit tecknare i norska skämtpressen,
särskildt i "Vikingen", hvars bärande kraft han
är som politisk karikatyrtecknare och illustratör
af situationer för dagen. Han utmärker sig för
träffsäker porträtteringskonst och talang att i
några få drag karakterisera en person eller händelse;
hans skämt är i regel alldeles harmlöst. Åtskilliga
af sina kartonger har han utgett samlade i
portföljer. De senare åren har L. koncentrerat
sig på bildhuggarkonsten. Lyckligt genomförda
verk på detta område har han presterat i statyer
af vägdirektör H. Krag (1909, på Voksenkollen)
och af öfverste G. Stäng (s. å., öfver graf
ven i Yor Freisers gravlund i Kristiania)
och i bysten af /. Sverdrup (1910, på samma
kyrkogård). Bland L:s relativt få målningar märkas
porträtt af H. Ibsen och Björn-st j erne Björnson.
K. V. II.
Läsare, kyrkohist., är ett specifikt svenskt ord,
som närmast afser endast ett yttre kännetecken,
nämligen ett flitigt läsande af bibeln och andra
uppbyggelseskrifter, och tillägges enligt språkbruket
sådana, som, utan att tillhöra något från statskyrkan
bestämdt afsöndradt kyrkosamfund, med en i ögonen
fallande trägenhet egna sig åt bibelläsning
eller bevista religiösa sammankomster samt med
ängslig noggrannhet iakttaga vissa utvärtes, för
det kristliga lifvet i själfva verket likgiltiga
ting (jfr Adiafora). Det har sig ej lätt
att i en gemensam definition sammanfatta
de mångskiftande andliga företeelser, som
språkbruket betecknar med det gemensamma
namnet läseri. Måhända skulle detta
lika allmänt använda som oklart fattade ord
kunna anses beteckna "en lifvet genomträngande
åskådning, enligt hvilken till saligheten erfordras
en större religiositet än den, som bland
människor är den vanliga, och som till följe däraf i
teori och praxis skiljer mellan Guds barn och
världens barn, mellan omvända och oomvända
människor" (M. Johansson).
Namnet läsare som beteckning för personer af en större
religiös lifaktighet förekommer för första gången
på 1750-talet. Det nyttjades då i Västergötland om
en bland menige man i detta landskap framträdande,
med den spenerska pietismen besläktad rörelse, som
bestod däri, att folk "löpte" efter vissa präster
och höll enskilda böne- och predikosammankomster
(konventiklar). I början af 1760-talet anställdes
religionsmål med dessa läsare, hvarvid det visade
sig, att rörelsen i det hela var aktningsvärd och
ej aflägsnade sig från lutherdomen. Annorlunda
beskaffadt var det läseri, som mot slutet af
1760-talet framväxte ur den väckelserörelse, hvilken
komminister Mårten Thunborg framkallat i Lillhärdal
i Härjedalen. Nattliga sammankomster höllos, där
det sjöngs, predikades och profeterades i den mest
uppjagade stämning; "lambsens bröllop" firades, och
anständigheten sårande upptåg förekommo. Framför
allt yttrade sig läseriet i epileptiska anfall
("drifter"), som slutade med förmaningsrop under
konvulsioner. Dylika "drifter" började anses som
nödvändiga för den, som fått nåden. Thunborg rycktes
med; myndigheternas ovisa ingripande ökade elden,
och först sedan Thunborg aflägsnats och 1774 dömts
till förvar på Härnösands hospital, afstannade
svärmeriet. Vid samma tid dyker rörelsen i stället
upp i Orsa och Fågelsjö finnmarker samt i Delsbo
och kringliggande socknar i Hälsingland (äfven i
Sala 1774 kring mantalskommissarien Lars Ekholm och
från 1780 i Stockholm direkt kyrkofientlig kring
väfvargesällen Anders Collin), där visserligen ock
"drifter" förekommo, men där utvecklingen i det hela
tog en sundare form, med enskilda andaktsstunder
och en pietistisk-herrnhutiskt färgad lutherdom. –
Dylika af rörelsen i södra Norrland, som det synes,
historiskt oberoende gamla läsare påträffades
ock flerstädes i Norrbotten och Västerbotten
i slutet af 1700-talet, stilla, gudfruktiga
människor, hvilka undveko gängse folknöjen,
men höllo konventiklar. Deras käraste läsning var
Luther, Arndt, Müller, Nohrborg och Tolleson, deras
sångbok "Mose och Lambsens visor". 1790 erhöllo de
kungl. skyddsbref. Dessa liksom läsarna i Hälsingland
fortlefde i stillhet långt in på 1800-talet och
finnas i viss mening kvar än i dag. – Från dem
afsöndrades dock vid 1800-talets början en grupp,
de s. k. nye läsarna, hvilka 1805 framträdde i Piteå
landsförsamling och sedan fingo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
