Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Länsväsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att nödga honom att i större utsträckning där använda
egna förvaltningsorgan. Då dessa förutsättningar
i vårt land inträda under den period af förökad
styrka för riksenheten och konungamakten, som
utmärker 1200-talet, så kan först därmed något
kraftigare länsväsen framträda, och först under
1300-talet torde det också funnits utbildadt i
högre grad. Upplandslagen (omkr. 1296) och Magnus
Erikssons landslag (midten af 1300-talet) tillerkänna
ock konungen rätt "åt tjänstemän län gifva"
(Upplandslagen) eller att "län läna" (landslagen);
och länen ("förläning") blefvo efter hand den normala
formen för den lokala förvaltningen. Länen kunde
vara af mycket olika storlek: från kungsgårdar med
områden under brytar, konungssoknare (se Bryte)
eller länsmän (se d. o.), till landskap eller större
delar däraf. En innehafvare af ett sådant större
län var under 1200-talet antagligen Västergötlands
"länsman" samt utan tvifvel jarlen och den efter
jarlsämbetets försvinnande uppträdande hertigen
(se dessa ord). Under den senare medeltiden
plägade inne-hafvarna af de större länen benämnas
höfvitsmän (se d. o. och Fogde), särskildt vid län,
hvilkas medelpunkt var ett slott eller fäste, eller
fogdar, hvilken benämning blef den vanligaste i
synnerhet på fataburslän (se nedan) eller i häraden
(landsfogdar). Till länsinnehafvare var konungen
enligt landslagen förbjuden att sätta utländska
män. Förbudet blef dock snart öfverträdt, och konung
Albrekts försyndelser i detta hänseende framkallade
då närmare bestämmelser i hans konungaförsäkran 1371,
som band honom att ge län endast med rådets samtycke
och åt inländska män; och mer eller mindre liknande
bestämmelser om rådets eller vissa rådsherrars hörande
vid länsutdelning och om länens utdelning blott till
infödda män återkommo sedan i de konungaförsäkringar,
som unionstidens utländska konungar fingo aflägga. I
dessa bestämdes ock, till hvem vid konungens död
slottslofven (se d. o.) skulle stå, d. v. s. länet
hållas till handa.
Länsinnehafvaren hade att ombesörja uppbörden af
skatter och sakören, representer konungen vid tingen
och att, när ett slott eller fäste var förenadt
med länet, sörja för dess försvar, men fick i
regel icke domsrätt – det sista en viktig olikhet
med utlandets feodalväsen. I fråga om skyldigheter
gentemot konungen framträdde efter hand fyra olika
former af län: nämligen län på räkenskap, vid hvilka
länsinnehafvaren hade att redovisa länsuppbörden inför
konungen, län på afgift, där han hade att erlägga
en bestämdt fixerad penningsumma, län på tjänst, då
han själf behöll uppbörden, men var skyldig att göra
kronan tjänst, och pantelän, då länet getts
som säkerhet för lån till kronan, och innehafvaren
fick tillgodogöra sig inkomsterna däraf såsom vare
sig säkerhet för, ränta för eller blott amortering
af sin försträckning. Yid de större tjänstelänen var
emellertid tjänsteförpliktelsens omfång vanligen icke
fixeradt, utan uttryckt i så allmänna ordalag som
skyldighet att göra kronan "huld och trogen tjänst",
hvarmed framför allt afsågs krigstjänst af låntagaren
själf och det manskap, som han med stöd af uppbörden
från länet underhöll i sin egen tjänst. I sistnämnda
fall, då han, stödd
på stora krigarföljen, kunde uppträda tämligen
godtyckligt, kunde svårigheterna för kronan att
upprätthålla någon sin myndighet inom länet bli
betydande, och ur denna synpunkt voro för kronan
län på räkenskap att föredraga på sådana orter, där
hon verkligen mäktade själf omhändertaga och på ett
effektivt sätt tillgodogöra sig naturapersedlarna,
men detta var visst icke fallet öfverallt. Mot
medeltidens slut sades räkenskapslänen ligga under
kronans "fatabur" (fataburslän) och synas i regel ha
förekommit i Stockholms omnejd och Mälarområdena,
de norrländska landskapen, vissa finska län m. m.,
under det att däremot gränstrakterna ofta voro
bortförlänta på tjänst.
I motsats mot utlandets feodallän voro de svenska
länen i regel icke ärftliga, utan gifna "så länge
vår nåd tillsäger", d. v. s. de kunde af gifvaren
efter behag återkallas. Mot 1400-talets midt blef det
dock vanligt att utdela län äfven för mottagarens
lifstid, ofta t. o. m. med rättighet för hans änka
och för hans närmaste arfvingar att behålla dem
under viss tid framåt, och särskildt användes denna
form vid län, gifna som pant för en verklig eller
fingerad försträckning. Detta medförde faror både
för konungamaktens myndighet och för bevarandet
af odalfriheten, hvilken eljest i Sverige just
tack vare länens icke-ärftlighet och saknaden af
domsrätt för länsinnehafvaren kunde hålla sig uppe;
odalbönderna anslöto sig alltså aldrig massvis till
storgodsen som vasaller (subinfeodation förekom
endast undantagsvis), och riket blef sålunda aldrig
någon fullständig länsstat.
Äfven de tendenser till en sådan, som börjat framträda
under den senare medeltiden, brötos af Gustaf Vasas
nationella konungadöme. Redan vid sin regerings början
förbehöll han sig rätt att förfoga obehindradt öfver
kronans slott och län, och denna myndighet använde
han till en genomgripande omläggning af medeltidens
svenska länsväsen. Den största delen af riket gjordes
till "län på räkenskap", d. v. s. ställdes under
konungens direkta kontroll under redovisningsskyldiga
fogdar, hvilka ofta förflyttades och ombyttes,
och de åt dessa utdelade länen gjordes i regel
mycket mindre till omfång än medeltidens. Från en
mäktig slottsherre med militärbefäl och härskande
öfver en stor landsända, blef "fogden" nu kronans
strängt kontrollerade uppbördsförvaltare inom ett
ganska begränsadt fögderi. Åtskilliga större län
på tjänst eller på afgift behöllos visserligen
särskildt under konungens närmaste fränder, men
i vida mindre omfattning och under långt starkare
kontroll än tidigare samt med rusttjänstskyldigheten
(se Rusttjänst) snart närmare reglerad efter
länets årliga afkastning. Det stora godsförvärfvet
från kyrkan och naturahushållningens fortvaro
med dess mångfaldigt varierande skattepersedlar
försvårade eller förhindrade emellertid för kronan
att på räkenskap omhändertaga all naturauppbörden,
och anvisningar på skatteuppbörd fortforo därför
som den vanligaste aflöningsformen för lägre lokala
tjänstemän. Redan under konungens lifstid framkallade
också samma svårigheter uppkomsten af ett nytt och
denna gång ärftligt länsväsen genom instiftandet af
hertigdömena (se d. o.) som lämpligaste form för
underhåll åt sönerna, och under dessa utvecklades
af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
