Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Läder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och få förbli där några veckor. Kalken åstadkommer
icke blott hårets lossnande, utan sönderdelar
(saponifierar) äfven det fett, som finnes i huden. Med
fördel användes härvid s. k. gaskalk. Efter kalkningen
skafvas hudarna rena och behandlas därefter med
"svällbeta", en vätska, som erhålles genom sur jäsning
af skrotadt korn och hvetekli och som innehåller
bl. a. organiska syror i mängd (mjölksyra, myrsyra,
ättiksyra, smörsyra o. s. v.). I samma syfte användes
äfven s. k. "pyr" eller "kaschka" (exkrement af
hundar, höns m. m., utrörda med vatten), som verkar
genom sin halt af organiska ammoniaksalter, urinsyra
och fosforsyrade salter. Svällbetan har en dubbel
inverkan på huden, i det att den dels bortskaffar
återstoden af kalken, dels uppluckrar hudfibrerna,
så att de bli mera mottagliga för garfämnet. Efter
"svallningen" strykas hudarna rena och garfvas,
vanligen medelst snällgarfning, d. v. s. insänkning
i först utspädda och sedan alltmer koncentrerade
lösningar af garfämnen (extrakt af granbark, ekbark
m. m.), hvarvid man söker att genom omröring, tryck
m. m. befordra garfämnets inträngande i huden. Efter
2–3 månader eller något längre tid äro hudarna
"gara". De upptagas då, torkas och underkastas
sedermera en mängd operationer (de "falsas",
"sliktas", "krusas" etc.), olika alltefter lädrets
bestämmelse samt afsedda att ge detsamma en jämn yta
och ett prydligt utseende. Slutligen insmörjas hudarna
med fett (tran, talg eller ofta s. k. dégras), en
behandling, som på sätt och vis kan anses för en andra
garfning, enär fettet fast bindes af lädret. Ofta
svärtas hudarna (i synnerhet sådana, som äro afsedda
till förfärdigande af skodon) på hår- l. narfsidan
medelst järnvitriol och garfämne eller medelst
tjärfärgämnen. – Från det nu skildrade förloppet
afvika i många hänseenden metoderna för framställning
af finare lädersorter, sådana som klipping, juft,
saffian, karduan m. fl. (se nedan). – 2. Af
mineralgarfning särskiljas flera olika slag, af hvilka
de viktigaste äro s. k. hvitgarfning l. hvitmentning
och kromgarfning. Hvitgarfningen, som är den äldsta
metoden, har numera förlorat mycket i betydelse, då
dess produkter allt mera ersatts med logarfvade eller
sämskade varor. De vid densamma använda garfmedlen
äro koksalt och alun eller aluminiumsulfat jämte
i vissa fall mjöl och äggula. Af gammalt plägar
man särskilja tre olika modifikationer: vanlig,
ungersk och fransk eller Erlanger-hvitgarfning. Vid
vanlig hvitgarfning förarbetas hufvudsakligen får-
och getskinn. De förberedande arbetena äro ungefär
desamma som vid logarfning. Skinnen uppmjukas i
vatten, utstrykas på "skafbommen" och behandlas sedan
med kalkmjölk under längre tid, till dess ullen eller
håren lossna, hvarefter de borttagas, hvilket sker
med en trästaf, för att icke narfven må skadas. Är
ullen å fårskinn icke förut klippt, så bestrykas dessa
skinn före kalkningen å köttsidan med en blandning
af kalk och aska, som efter några dygns inverkan
åter borttvättas. Härigenom lossnar den värderika
ullen (som vid kalkningen annars skulle förstöras)
samt kan lätt afplockas och tillvaratagas. Efter
afhåringen behandlas skinnen med sådant kalkvatten,
som förut under längre tid begagnats och därigenom
blifvit rikt på organiska ämnen, på hvilka
kalken inverkar så, att ammoniak utvecklas. Genom
denna behandling bortskaffas större delen af det fett,
som skinnen innehålla. Härefter afjämnas skinnen,
därigenom att obrukbara delar (ändarna af benen
och hufvudet, öronen, bröstlappen och svansen)
bortskäras. Detta affall (s. k. limläder) användes
till limberedning. Skinnen blötas och rengöras på
köttsidan ett par gånger, valkas ett par timmar
med vatten medelst en "stötkula" eller "stampkil"
af trä, tvättas och sköljas väl samt afstrykas
på narfsidan med skafjärnet. Med dessa operationer
åsyftas att fullständigt aflägsna håren äfvensom att
bortskaffa det mesta af kalken. Sista återstoden
af denna aflägsnas genom skinnens behandling i
"klibetan" (hvetekli och ljumt vatten), där de få
förbli 1–3 dygn. Härvid inträffar en jäsning med
bildande af ättiksyra m. m., hvarigenom kalken
utlöses samt skinnen "svälla" och bli mottagliga
för garfningen. Efter uttagandet ur klibetan sköljas
och utvridas skinnen samt "garas" omedelbart därpå
genom att ett par gånger dragas genom en lösning
af alun och koksalt. Denna operation utgör själfva
garfningen, hvarvid läderbildningen åstadkommes genom
salternas inverkan; det kemiska förloppet härvid är
ännu omtvistadt. Sedan skinnen utan att utvridas fått
ligga ett eller flera dygn för att bli fullt "gara",
upphängas de till torkning. Då lädret härvid skrumpnar
något, måste skinnen "stollas", d. v. s. efter
förutgången fuktning med vatten uttänjas öfver den
konvexa delen af ett bågformigt järn. Efter denna
behandling afputsas lädret på köttsidan, så att
det blir jämnt och glatt samt är sedan färdigt. Det
"hvitgara" lädret användes till foder i skodon, till
sadelmakeriarbeten, handskar o. s. v. – Den ungerska
hvitgarfningen, hvarvid företrädesvis användas gröfre
hudar (af nötkreatur och hästar), skiljer sig från
den vanliga hufvudsakligen däruti, att hudarna icke
behandlas med kalk och efter garfningen indränkas med
talg. Efter uppmjukningen och den första rengöringen
borttagas håren med en skarp putsknif, hvarefter
hudarna genast bringas i en ljum lut af alun och
koksalt samt genomknådas därmed. Efter vid pass en
vecka upptagas hudarna, torkas, sträckas och insmörjas
med smält talg, som därvid delvis träder i förening
med huden, så att lädret sålunda blir både hvit-
och sämskgarfvadt. Det efter denna metod beredda
lädret har stor användning till seldon o. d. – Den
franska hvitgarfningen, äfven kallad glacégarfning,
har till mål att bereda skinn till glacéhandskar
och dylika fina läderarbeten. Denna fabrikation
fordrar den största renlighet ocn noggrannhet i
arbetet. De skinn, som användas, komma från späda
lamm, killingar, stengetter o. s. v. De förberedande
operationerna utföras i det hela på samma sätt
som vid vanlig hvitgarfning; däremot är själfva
garfmedlet olika. Sedan skinnen svällt i klibetan och
uttvättats, behandlas de nämligen med en af alun,
koksalt, hvetemjöl och färska äggulor bestående
välling. Härigenom bli de på samma gång garfvade
och försedda med den för deras smidighet nödvändiga
halten af olja. Äggulorna verka nämligen genom sin
halt af fet olja. Äggoljan kan för öfrigt ersättas
genom andra feta oljor. Sedan skinnen behandlats
med garf-vällingen, valkas de, sträckas och torkas
i luften. Härefter fuktas de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
