Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lykke, Niels - Lykke, Anna - Lykke, Kaj - Lykofron - Lykomedes 1. Konung över doloperna på Skyros - Lykomedes 2. En rik man från Mantineia i Arkadien - Lykopodiacéer, bot. Se Lycopodiaceæ - Lykopolis. Se Siût - Lykortas - Lykos - Lykosider, zool. Se Spindeldjur. - Lyksborg. Se Glücksburg - Lykseth-Skogman, Magna Elvine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lykofron-Lykseth-Skogma
54
Gyldenstjerne, dotter till fru Inger Römer till
östråt. 1532 blef L. norskt riksråd, deltog i tåget
till Oslo mot Kristian II och öfvertalade honom
att kapitulera, men föll i onåd hos konung Fredrik,
därför att han lofvat Kristian II fri lejd. Efter
sin makas död 1532 knöt L. en förbindelse med hennes
syster Lucie, men kunde ej utverka släktens eller
kyrkans samtycke till äktenskapet, ehuru ett barn
blifvit frukten af förbindelsen. Han närmade sig
dessutom lutheranerna och fängslades därför i juni
1535 af ärkebiskop Olaf, dömdes för kätteri och blef i
fängelset dödad genom kolosförgiftning ("röget ihjel")
24 dec. s. å. Lucie äktade sedermera Jens Bjelke och
drunknade 1555.
4. Anna L., f. 1595, d. omkr. 1641,
var 1615–23 gift med Kaj Rantzau och knöt
1626 öppet en förbindelse med tronföljaren, prins
Kristian. Hans fader, Kristian IV, lät fängsla henne
och ville ha henne åtalad för trolldom, men måste i
jan. 1628 lössläppa henne (dock förpliktades hon att
ej lämna sin gård). 1629 ingick hon äktenskap med
Knud Ulfeld.
5. Kaj L., den föregåendes brorson, f. omkr. 1622,
d. 1699, var en af Danmarks rikaste godsegare på
sin tid, men utmärkte sig mest genom sitt öfvermod,
öfverdåd och utsväfvande lefnadssätt. Han
blef kammarjunkare 1646, var nära förbunden
med rikshofmästaren K. Ulfeld och blef för sin
frispråkighet plötsligt aflägsnad från hofvet.
1657 var han öfverste för ett af honom själf
värfvadt regemente, men visade ingen
krigisk duglighet. Då han 1661 råkade i tvist
med sin f. d. gårdsfogde, framdrog denne ett
bref, som L. 1656 skrifvit till sin dåv.
frilla (sedermera gårdsfogdens hustru) och
hvari han på ett ytterst kränkande sätt yttrat sig
om drottning Sofia Amalias äktenskapliga trohet.
L. måste erkänna sitt brott och utfästa sig
att betala 100,000 riksdaler i böter. Då han
utan att betala flydde ur landet, anklagades
han för majestätsbrott och dömdes att mista
lif, ära och gods. Hans egendom (uppskattad
till inalles 400,000 riksdaler) indrogs till
kronan, och själf afrättades han in effigie 5
sept. 1651. Efter Sofia Amalias död (1685)
fick L. tillstånd att återvända till
Danmark. Jfr K. Bruun, "K. L." (1836).
1-5. E.Kbff.
Lykofron (grek. Avxoqpgcov), forngrekisk skald
och grammatiker från Chalkis på Eubea, lefde
under Ptolemaios Filadelfos (förra hälften af
3:e årh. f. Kr.) i Alexandria och lade hand vid
ordnandet af den i det ptolemaiska biblioteket
befintliga grekiska lustspelslitteraturen. Äfven
nämnes han som författare till ett arbete "om
lustspelet" och till ett stort antal dramer,
till större delen tragedier. Under L:s namn har
till vår tid kommit en dikt med titeln Alexandra
(l. Kassandra), hvilken i 1,474 jambiska verser
framställer den trojanska Kassandras spådomar
om Trojas öde och följande tiders skickelser ända
t. o. m. Alexander den store. Viktigaste upplagor af
Scheer (1881) och Holzinger (1895, med tysk öfv.).
A. M. A.
Lykomedes (grek. Avxo/iijfys). 1. Konung öfver
doloperna på Skyros, fader till Deïdameia (se d. o.),
spelar en roll i den trojanska sagokretsen och den
grekiska konsten (se Akilles, sp. 423, och Theseus). – 2. En rik man från Mantineia i Arkadien,
var mycket verksam vid grundläggningen af Megalopolis (se d. o.) i 4:e
årh. f. Kr. Han sökte med tebanernas hjälp frigöra
arkadierna från Spartas öfvervälde. Men efter 369
ville han göra sig och sina landsmän oberoende äfven
af tebanerna. På återvägen från Aten, med hvilket
han sökt förbund, blef han mördad.
Lykopodiacéer, bot. Se Lycopodiaceae.
Lykopolis. Se Siût.
Lykortas (grek. Avxoorag), forngrekisk krigare
och statsman från Megalopolis i Arkadien, efter
Filopoimens död (183 f. Kr.) anförare (strateg) för
det akeiska förbundet (se Akéer), hvars redan
sviktande motståndskraft han för en tid lyckades
höja. L. var fader till historieskrifvaren Polybios.
A. M. A.
Lykos, forntida namn på en flod, som nu heter Nahr-el-Kelb ("hufvudfloden") och på Syriens
kust faller ut i S:t Georgsviken af Medelhafvet, ej
långt n. ö. om Beirut (se d. o.), dit dess vatten
ledes. Bron öfver floden vid Debayeh, platsen för
vattenledningens maskinhus och filtreringsverk,
är ett vanligt mål för turisters utflykter. Passet
mellan floden och en klipphalfö har spelat en
roll i historien. Omkr. 30 m. öfver den nuv. vägen
hade kejsar Marcus Aurelius anlagt en stenbelagd
militärväg. Ännu högre upp finnas många egyptiska
(från Ramses II, 1324-1258 f. Kr.), assyriska
(från Salmanassar II, 859-825 f. Kr.) och andra
inskrifter, som visa, att här gick en väg långt
före den romerska. Utom dessa inskrifter finnas
en grekisk, en latinsk och en fransk (ang. den
franska expeditionen till Syrien år 1860 och 1861
med anledning af blodbadet i Damaskus och de drusiska
oroligheterna). Jämte inskrifterna finnas reliefer,
t. ex. en, som framställer assyriske konungen
Assarhaddon, och en, som afbildar en egyptisk farao
och guden Amon, som delvis ha både konstnärligt och
arkeologiskt värde. – Äfven ett par andra floder,
t. ex. den nuv. Germili l. Kelil Irmak,
en biflod till Jeschil Irmak, och den nuv. Zâb el-Al´a (Öfre Zab), som infaller i Tigris ej långt s. om Mosul, har i forntiden burit namnet L.
J- C.
Lykoslder, zool. Se Spindeldjur.
Lyksborg. Se Glücksburg.
Lykseth-Skogman, Magna Elvine, operasångerska, f. 6
febr. 1874 i Kristiania, studerade därstädes vid
konservatoriet för fru Ida Basilier (-Magelssen),
tillhörde 1898-99 O. Lombergs kringresande svenska
operasällskap) och debuterade 1901 på K. teatern i
Stockholm som Santuzza i "På Sicilien", Margareta
i "Faust" och Elsa i "Lohengrin". Man fann hos
debutanten en ganska stor sopranröst med fasta och
präktigt klingande höjdtoner, en aktningsvärd,
om än ej fullfärdig sångteknik, behag i den
yttre företeelsen, dramatiskt gry jämte en viss
scenvana, och af norsk brytning märktes föga
i uttalet. Särskildt den tredje debutrollen
lofvade godt genom poetiskt uttryck i sång och
spel. Hon anställdes s. å. vid vår operascen,
där hon alltsedan företrädesvis uppburit de stora,
högdramatiska sopranpartierna, under stegrad förfining
i sångligt och plastiskt hänseende. Särskildt för
Wagner-repertoaren har hon varit ett stöd genom vackra
och lyftade framställningar af Brynhildas roller i
hela Nibelungentrilogien, Sieg-linde i "Valkyrian",
Senta i "Flygande hollända-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
