Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litauiska språket och litteraturen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
789
Litiumfluorid-Litofani
790
i flera mineral från Utö järngrufva. Sedermera
har man funnit, att litium är ett mycket allmänt
utbredt ämne, ehuru det nästan alltid förekommer i
mycket små mängder. Så har man anträffat litium i
en mängd mineral, t. ex. i petalit, lepidolit och
turmalin, i mineralvatten, i växters aska, särskildt
i tobaksaska o. s. v. Själfva metallen erhålles genom
elek-trolys af klorlitium, löst i pyridin, aceton
eller butylalkohol, hvarvid man använder en platina-,
aluminium- eller järnkatod. Man erhåller då litium
i silfverhvitt, glänsande tillstånd, som anlöper
hastigt i luften med gul färg. Metallen är mycket lätt
(dess specifika vikt är 0,59), är hårdare än natrium,
men mjukare än bly, är seg och kan utdragas till
tråd. Litiums smältpunkt ligger vid 186°. Det har
ännu ej lyckats att destillera metallen. Det kemiska
tecknet för detta grundämne är Li, atomvikten är
(enligt 1911 års atomviktstabell) 6,94. - Litium-
0 x i d, Li2 O, är ett hvitt pulver, som erhålles
genom glödgning af karbonatet; den motsvarar
alkalioxi-derna och bildar liksom dessa med vatten
ett hydrat, Li O H. L i t i u m h y d r a t e t
förenar sig med syror till salter, bland hvilka
följande må nämnas:
1 i t i u m k l o r i d 1. klorlitium, Li
Cl, och l i t i u in n i t r a t, Li N03,
mycket hygroskopiska, färglösa salter. -
Litiumfluorid, Li FI, är löslig i vatten
liksom fluorkalcium; normalt litium fosfat,
Lia P04 +YsHo O, mycket svårlösligt, bildas, när
lösningar af litiumsulfat och dinatriumfosfat
sammanblandas, äfven l i t i u Bikarbonatet
1. lition (lithion), är mycket svårlösligt i rent
vatten, lättare i vatten mättadt med kolsyra, hvarvid
surt karbonat bildas. Detta användes som medel
mot gikt och urinsten, emedan urinsyrans litiumsalt
är mindre svårlösligt än urinsyrans öfriga salter.
Litiumföreningar färga lågan intensivt karminröd;
i spektroskopet iakttager man 2 karakteristiska
linjer, en röd och en gulröd. Jfr Litium-salter.
P. T. C. (H. E.)
Litiumfluorid, kem. Se Litium.
Litiumfosfät, kem. Se L i t i u m
Litiumhydrät, kem. Se Litium.
Litiumkarbonät, kem. farm. Se Litium och L i t i u
ni s a 11 c r.
Litiumklorid, kem. Se Litium.
Litiumniträt, kem. Se Litium.
Litiumoxid, kem. Se Litium.
Litiumsalicylät, kem. farm. Se Litiumsaltcr.
Litiumsalter, farm. med., företrädesvis det
offi-cinella litiumkarbonalet. Carbonas lithicus. och
lilmmsalicylat. har man försökt som läkemedel i afsikt
att upplösa uratstcnar (uratcr 1. urinsyrado salter)
i njurarna eller blåsan äfvensom urataflag-ringar
i kroppen vid gikt. Litiumbehandlingen grundade
sig på den erfarenheten, att urinsyradt litium
var jämförelsevis lättlösligt i vatten. De hvita,
kri-stalliniska salterna intogos lösta i riklig mängd
vatten. Emellertid har en lösning af något större,
fasta uratstenar i regel ej kunnat på detta sätt
åstadkommas, emedan i den vätska, hvari lösningen
skulle ske, alltid finnes koksalt närvarande,
som betydligt försvårar processen. Däremot
kunna litiumpreparat likasom andra alkaliskt
reagerande salter motverka ytterligare afsättning
af uratkonkrement och väl äfven upplösa sådana,
som bestå af smärre sten-fragment, sammanhållna af
lösare, organisk binde-massa. Till behandling af gikt
har man bl. a. sam-
manfört citronsyradt litium och kinasyra till
preparatet urosin. Det företräde, som man en tid
till-skrifvit litiumsalterna framför andra alkaliskt
reagerande alkalisalter vid här nämnda åkommor,
har icke vunnit bekräftelse. Vissa hälsokällors
vatten, såsom Redrutte i Cornwail, S-c Nectairc,
Salzschlirf, Elster - äfven Baden-Baden, Durkheim,
Homburg. Kissingen m. fl. - innehålla små mängder
litium-salt, hvarför de druckits kurmässigt vid gikt;
deras värde torde dock icke i någon öfvervägande
grad bero på l it i u ni saltets närvaro.
C. G. S.
Litke, F e d o r P e t r o v i t j, rysk amiral,
forskningsresande, f. 1797, d. 1882, deltog i en
världs-omsegliug ombord på korvctten "Kamtjatka"
(i sällskap med den blifvande arktiske forskaren
baron F. P. Wrangel) och fick 1821 i uppdrag att
undersöka Novaja Zemljas stränder, hvarjämte han
utforskade andra kuststräckor vid Hvita hafvet. Denna
resa är skildrad i Tjetyrechkratnoje pidesjestvie v’
Siee-vernyj Ledovilyj okean v 1821-24 rj. (1828. tysk
öfv. af A. Erman 1835). 1826 företog han en tredje
världsomsegling, på korvetten "Senjavin", och kartlade
stora kustremsor vid Berings haf. Redogörelsen därför
publicerades i ett lärdt verk 1835-36. Dessutom
författade han en mängd afhandlingar om sina
experiment och observationer rörande temperatur,
magnctism. pendelsvängningar m. m., delvis i
samarbete med den ryske akamedi-kern E. Lcntz
och prof. G. G. Hällström i Helsingfors. Han
stiftade det ryska geografiska sällskapet 1845
och blef 1864 president i ryska vet. akad.
A-d J.
Litle, Jon Jon sen, dansk adelsman, d. 1307, tillhörde
på m"-dornot Skjalm Hvidcs ätt och var 1262 gjaldkcrc
i Skåne, där han på Erik Klippings vägnar for hårdt
fram mot ärkebiskop Jakob Er-landsöns anhängare. Han
var sedan den tiden en af konungahusets trognaste
män och viktigaste råd-gifvare samt tog mycken
del i danahofven 1282-86: han var 1298 en tid
drots och drös; 1303 på sin höga ålderdom (öfver
70 år gammal) till Rom för att få en afslutning
på den långa tvisten med ärkebiskop Jens Grand.
E. Ebs
Litocy’st, löt., cell, innehållande en cystolit
(se d. o.).
Litofäger (af grek. lifthos. sten, och fa(jélrn. äta)
kallas sådana musslor (lamellibranchier), hvilka
ha förmåga att borra sig i sten, såsom hafsdadeln
(lAlhodonms daclylus) eller borrmusslorna
(Pholadi-da?) o. a.; vidare många andra djur,
t. ex. somliga sjöborrar, som genom syreafsöndring
upplösa stenen och då tränga sig in i densamma.
Litofan? (af grek. lifthos, sten, och fano’s,
genomskinlig), skifva af hal f genomskinligt
biskviporslin, i hvilken äro inpressade
figurframställningar o. d. p-i sådant sätt, att. när
skifvan hålles upp mot ljuset, do tunna ställena
visa dagrarna, de halftjocka mel-lantonerna och de
tjockaste de djupa skuggorna. Verkningen är ungefär
densamma som af en tusch-teckning, en akvatinta-
eller svartmanersgravyr. Litofanicrna kommo i bruk i
Berlin under förra hälften af 1800-talet och voro en
tid mycket använda som lamp- och ljusskärmar eller
fönsterprydnadcr. Figurframställningarna återgåfvo
vanligen kända och populära konstverk, äldre såväl
som nyare. En liknande verkan kan åstadkommas
genom pressning eller annan mekanisk bearbetning af
pappersmassa. TJpk.*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
