Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Laura Marholm - Laurdalit - Laureacum - Laureatus - Laureion - Laurel, Lars - Laurelius, Olof - Laurell, Axel Adolf - Laurell, Per Lorens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1377
Laura Marholm-Laurell
1378
Laura Marholm, pseudonym för Laura Hansson. Se under
H a n ss o n, O l a.
Laurdalit, petrogr., en för Laurdal, n. om Larvik,
Norge, karakteristisk grofkornig eruptivbergart,
väsentligen bestående af natronortoklas, nefelin,
sodalit, biotit, pyroxen och understundom olivin.
A. G-n. Läure’acum, stad. Se En n s 2. Läureätus,
lat. (af laii’rus, lager), lagerkrönt. Se P o e
t a laurcatus. - En epopé af IL A. Ta-vaststjerna
(se denne).
Läti’reion, bergvcrksdistrikt i Grekland. Se L a
u-rio n.
Laure’1, Lars, universitetslärare, f. 25 maj 1705 i
Stockholm, d. 20 okt, 1793 i Lund, idkade från 1721
filosofiska och juridiska studier i Lund, där han
1733 blef vice bibliotekarie vid universitetet samt
1736 filos, magister. 1747-82 var han professor i
teoretisk filosofi i Lund. Han blef 1747 led. af
Vet. akad. L:s skrifter utgöras dels af en rad
akademiska disputationer i filosofi äfvensom program,
dels af några afhandlingar rörande modersmålets
stafning - en blandning af strängt fonetiska och
fantastiskt ety-mologiska skri f sätt - och Nordens
af L., likasom tidigare af Rudbeck, påstådda egenskap
att vara den mänskliga bildningens urhem. Här må
nämnas Förslag til suenske skrivlagen (utg. af
Vet. akad. 1748), Inledning til rcctte foersldndet
om mit av kongl. suenske vetenskaps-academien
til allmcenn proevning utgivne Foerslag Hl
suenske skrivlagen (1750), L. L:s . . . Räfst
med sina orthographiska arbeten (1756), Nordens
huvud-document äller runa-alphabe-tets hemlighet
igenom tvänne agyptier det suenska och danska språket
til heder uptäckd (1768), Slutreflexion öfver Nordens
huvud-document (1777) samt Odn glaf och staf, äller
Svänska språket utredt (1779). De "tvänne segyptier"
voro två runor, hvilka han tillika ansåg för
hieroglyfer; "Odu glaf" och "staf" anagram af Gustaf
Adolf. Jfr H. Hern-lund, "Vetenskapsakademien och
L. L:s rättskrif-ningsförslag" (i Nya elem. skolans
progr. 1887-88). Laurélius, Olof, biskop, teologisk
författare, f. i aug. 1585 i Lyrestads socken,
Sttaraborgs län, d. 6 april 1670 i Västerås, blef
1609 student i Uppsala, vistades 1614-18 vid tyska
högskolor, mest i Giessen, där han studerade under
Balthasar Mentzer, promoverades 1617 i Rostock till
magister, utnämndes 1621 till professor i logik vid
Uppsala universitet, förordnades 1624 att förestå
den lediga 4:e professuren i teol. fakulteten
och utnämndes 1625 till ord. innchafvare af samma
professur. 1640 blef han pastor prima-rius i Stockholm
och s. å. teol. doktor samt utnämndes 1647 till biskop
i Västerås stift. L. var en man af ädel karaktär,
from och lärd, en af de ypperste kyrkomännen på
sin tid, af ortodox läggning och därför afgjord
motståndare till synkretis-men. Som stiftschef
var L. mycket nitisk och dugande. Sitt intresse
för kristendomsundervisningen ådagalade han genom
Eenfalligha frågor eller spors-Tryckt den 23/s 11
mål om vår christendoms stycker för eenfalligt
folck, ät förfara huru the sigh här uppå förstå
(1635). "Laurelii spörsmål" vunno vidsträckt och
långvarig spridning, utgåfvos flera gånger tills,
med Svebilius’ katekes och upptogos äfven af Schartau
i hans "undervisning i kristendomskunskapen". Ett
annat arbete af L. är Catechismus Lutheri, medh een
kort förklarning (1649; flera uppl.). Bland öfriga
arbeten märkes en mängd likpredikningar. L. deltog
1635, i ärkebiskopens ställe, för första gången
i ständernas förhandlingar och redigerade vid
1647 års riksdag de prästerliga privilegierna,
sedermera stadfästa 1650 och 1655. På eget initiativ
och som led. af kyrkolagskommissionen gjorde han
viktiga förarbeten till 1686 års kyrkolag. Dock
kom denna att starkt skilja sig från de många
kyrkolagsförslag, som L. uppgjorde, icke minst
beträffande kyrkans själfständiga ställning till
den världsliga öfverheten, hvilken låg L. varmt
om hjärtat. Se A. V. Hacklin, "Olavus Laurélius"
(2 dlr, 1896), och H. Lundström, "Undersökningar och
aktstycken" (1898) samt "Bidrag till konfirmationens
historia i Sverige" (i "Skrifter i teologiska och
kyrkliga ämnen tillägnade C. A. Tören", 1903).
E.M.R.
Laurell, A x e l A d o l f, finsk skolman, f. 9
april 1801 i Pieksämäki socken, S:t Michels län,
d. 14 april 1852 i Helsingfors, blef student i Åbo
1818, filos, doktor 1823 och docent i teoretisk
filosofi 1826. Hans filosofiska ståndpunkt anges
genom ett yttrande» som han en gång fällde, "att han
i tio år1 arbetat sig in i det hegelska systemet
och behöft tio år för att åter komma därur". Af
större betydelse blef hans skolmannaverksamhet. Un
ler hans ledning grundlades "Helsingfors lyceum",
som genom nya undervisningsmetoder, upptagande
af förut undanskjutna ämnen i undervisningen
m. m. blef af epokgörande betydelse för det finska
skolväsendets utveckling. Utnämnd till professor i
dogmatik vid universitetet, 1836, kvarstod han dock
till 1840 som läroverkets föreståndare. Bland hans
pedagogiska publikationer må nämnas Afhandlingar
i uppfoslringsläran (2 hftn, 1831 och 1833) och
"Väktaren, tidskrift för läroståndet" (3 arg.,
1847-49). M. G. S.
Laure’11, Per Lorens, väg- och
vattenbygg-na,dsingenjör, f. 8 nov. 1837 i Västra
Emtervik, Värmland, d. 6 mars 1906 i Stockholm,
blef student i Uppsala 1858, utexaminerades från
HÖGTC artilleriläroverket å Marieberg 1861, blef
1864 löjtnant i Väg- och vattenbyggnadskåren, där
han avancerade till öfverstelöjtnant 1902. Under
sina första ingenjörsår var L. anställd vid
järnvägsbyggnader och utförde som arbetschef en
kanal mellan Silarna m m. 1870-77 egnade han sig åt
trämasseindustrien, byggde fabrikerna vid Långed
och Munkedal samt skötte den senare som disponent
5 år, under hvilken tid han emellertid äfven
som öfverin^enjör ledde utförandet af Dalslands
järnväg. 1877-88 hade L. ledningen af det betydande
arbetet för sänkning af Hjälmaren och Kvismaren
och egnade sig 1886-92 åt byggandet af Mora-Vänerns
järnväg, samtidigt med att han som entreprenör utförde
betydande arbeten för upprensning af fprleder vid
Luleå, Piteå, Sundsvall m. fl. ställen. Efter 1888
arbetade L. som konsulterande ingenjör hufvudsakligen
för vattenbyggnadsarboten. 1896-1902 utarbetade han
på Väg- och vattenbyggnadsstyrrlsens förordnande
förslag till djup farled mellan Vänern och
15 b. 44
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
