Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung - Konungabalk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
929
Konungabalk
930
sakligen blott är att representera staten och
själfva styrelsen utöfvas af en parlamentarisk
ministär. - Då konungavärdigheten i allmänhet innebär
regeringsmyndighet öfver ett suveränt land och ett
lands suveränitet fordrar internationellt erkännande,
har uppkomsten af konungariken efter Napoleon I:s
fall försiggått i sammanhang med internationella
förhandlingar. Så upprättades i enlighet med beslut af
kongressen i Wien 1815 konungarikena Nederländerna,
Hannover, Polen samt (titulärkonungarikena)
Lombardiet-Venezia och Illyrien; Belgien och
Grekland blefvo konungariken efter beslut af
diplomatiska konferenser i London 1830-31, Rumänien,
Serbien och Montenegro, sedan Berlinkongressen 1878
erkänt deras suveränitet, och Norge ett fristående
konungarike, sedan svenska statsmakterna okt. 1905
gifvit sitt samtycke till den svensk-norska unionens
upplösning. De europeiska stater, som f. n. (1910)
ega bestånd som själfständiga konungariken, äro (med
angifvande af den tid, sedan hvilken de som sådana
bära sina nuvarande namn): Sverige och Danmark (sedan
äldsta tider), Ungern (1000), Spanien (1516), Preussen
(1701), "det förenade konungariket" Storbritannien
och Irland (1800), Bajern, Wtirttem-berg och
Sachsen (1806), Norge (1814, 1905), Nederländerna
(1815), Belgien (1831), Grekland (18H2), Italien
(1861), Rumänien (1881), Serbien (1882), Bulgarien
(1908) och Montenegro (1910). - Titeln konung
har i allmänhet behållits af dem, som frivilligt
eller nödtvungna afgått från sitt konungadöme,
äfvensom ofta tillerkänts regerande drottningars
gemåler. Så länge i det gamla Tyska riket kejsartiteln
erhölls genom kröning af påfven (t. o. m. 1530),
kallade sig regenten, innan denna ceremoni egt rum,
"romersk konung", och om, såsom ofta skedde, redan
under kejsarens lifstid hans efterträdare valdes,
bar denne samma titel (jfr titeln "konung af Kom",
som Napoleon I gaf sin son). Äfven i Sverige har en
tronföljare burit konungatitel, nämligen Erik XIV
(se Erik, sv. konungar 10, sp. 785). - Predikatet
majestät, som under medeltiden ansågs tillkomma
endast kejsaren, har från 1500-talet tillagts äfven
konungarna. Dess första användning sammanhänger
med den teokratiska uppfattningen af konungadömet
{se ofvan), men är enligt modern uppfattning
ett uttryck för, att konungen har sitt uppdrag
omedelbart af staten. Häraf härflytande personliga
företrädesrättigheter, "majestätsrättigheter",
tillkomma därför äfven monarker utan konungatitel,
t. ex. storhertigar. Den viktigaste följden af att
konungen (monarken) är beroende blott af staten själf
(ej såsom republikanska statsöfverhufvuden anses vara
befullmäktigad af någon myndighet inom staten)
är personlig okränkbarhet (därför ock särskilda
straffbestämmelser för majestätsbrott; se d. o.) och
oansvarighet. I den konstitutionella monarkien
innebär detta dock icke frånvaron af ansvarighet
för regeringshandlingar, utan att ansvarigheten
för sådana åligger endast konungens offentliga
rådgifvare (se Ministeransvarighet). Med afseende på
handlingar, som konungen kan begå som privatperson,
medför däremot den monarkiska oansvarigheten frihet
från all straffrättslig påföljd, men med afseende på
civilrättsliga förhållanden är, såvida författningen
ej annorlunda bestämmer t. ex. ang. konungs
myndighetsålder, konung underkastad den allmänna
lagens bestämmelser, dock vid
egendomstvister i allmänhet så, att han blott anses kunna
svara och tala genom ombud. Som det kungl. husets
öfverhufvud eger konungen, enligt olika länders
grundlagar, en af politiska skäl framkallad särskild
myndighet öfver dess medlemmar. (Så t. ex. får
svensk prins eller prinsessa icke gifta sig eller
resa utrikes utan konungens vetskap och samtycke,
ej heller svensk prins utan konungens samtycke -
jämte riksdagens - bli regerande furste af utländsk
stat.) Konungens hof står i Sverige h. o. h. under
hans enskilda styrelse. Om konungavärdighetens
accessoarer se R i k s r e g a l i e r och
Konungens vapen. - Om konungamaktens statsrättsliga
ställning nu och i äldre tid i särskilda länder
se under dessa, afdelningarna författning och
historia, samt särskilda statsrättsliga art.,
såsom Benådningsrätt, Beskattningsrätt, Ekonomisk
lagstiftning, Förmyndarregering, Grundlag, Hyllning,
Högsta domstolen, Interimsregering, Kommandomål,
Kontrasignation, Kröning, Lagstiftning, Länsväsen,
Ministeriella mål, Ordnar, Regeringsformen, Riksdag,
Råd, Statsråd och Tronföljd. - Statsanslagen
till konungens, hans familjs och hans hofs
underhåll pläga kallas civillista (se d. o.),
men i Sverige användes icke detta ord, utan
motsvaras här af "första hufvudtiteln" (se H u f
v u d t i t e l). De ekonomiska fördelar, som nu
(1910) tillkomma Sveriges konung, äro följande:
a) största delen af första hufvudtitelns anslag
till hofhållningen (enligt riksstaten för 1910
800,000 kr. af 1,365,900); b) 300,000 kr. årligen,
hvilka, på grund af ett Rikets ständers beslut 1815,
utbetalas af Riksgäldskontoret till Karl XIV Johans
efterträdare enligt successionsordningen som erkänsla
för Karl XIII:s och dåv. kronprinsen Karl Johans
åtagande att betala rikets dåv. skuld med de medel,
som England 1814 lämnat i ersättning för Guadeloupes
(se d. o.) afträdande; c) dispositionsrätt öfver det
kungl. residensslottet i Stockholm, öfver lustslotten
Drottningholm, Ulriksdal, Haga, Gripsholm, Strömsholm,
Rosersberg och Tullgarn, öfver Kungl. Djurgården
inom Stockholms stads område samt öfver vissa
staten tillhöriga möbler, taflor, bibliotek m. m.;
d) befrielse från skatt till stat och kommun för af
staten anvisadt anslag samt för inkomst af kapital
(men ej från skatt för privat fastighet och från
stämpelafgift); e) tullfrihet å varor, hvilka för
K. M:ts hof hållnings behof införskrifvas från
utrikes orter. S. B.
Konungabalk (fsv. kunungs balker) utgjorde
i vårt lands gamla lagar en afdelning, som i
allmänhet innehöll stadganden om val af konung,
om hans rättigheter och plikter, särskildt hans
domsmakt och formerna för dess utöfning. Den äldsta
landskapslag, hvari en konungabalk förekommer, är
Upplandslagen. Redan i de äldre lagarna fanns en
kyrkobalk, innehållande stadganden om kyrkan, och
troligen är det häraf lagstiftaren hämtat uppslaget
att vid lagens indelning sammanföra vissa stadganden,
som rörde kungamakten. Upplandslagens konungabalk kan
icke betraktas som ett försök att lämna en systematisk
framställning af hufvuddragen af kungadömets
statsrättsliga ställning, utan har tydligen tillkommit
på det sätt, att man i en balk sammanfört stadganden
om konungaval, hvarom i Västgötalagen stått stadgadt
i rättlösabalken, de kung-
Tryckt den 13/i210 Ord, som saknas under K, torde
sökas under C.
14 b. 30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
