Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kompostera. Se Kompost. - Konkordat - Konkordia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
769
Konkordia
770
prerogativ gentemot kurian. Konkordatet
ratificerades af påfven i bullan Ecclesia Christi
13 aug. 1801, ratifikationerna utväxlades 10
sept. s. å. Bestämmelserna publicerades jämte
ett antal "organiska artiklar" i lag af 8 april
1802. Dessa organiska artiklar, som häfda statens
öfveruppsiktsrätt öfver kyrkan, erkändes aldrig af
kurian; ratifikationsbullan samt den ofvannämnda
cirkumskriptionsbullan publicerades 9 april
1802. Under den 19 s. m. godkändes dessa publiceringar
och förordnades om deras införande i republikens
lagsamling. Det s. k. Fon-tainebleaukonkordatet
25 jan. 1813, af Napoleon publicerad* som lag
13 febr. s. å., har af påfven aldrig erkänts
annat än som en preliminärtraktat samt af honom
uttryckligen återkallats. Det mellan Pius VII och
Ludvig XVIII 11 juni 1817 afslutade kon-kordatet,
som bl. a. återställde 1516 års konkordat, mötte
motstånd hos kamrarna och blef därför af regeringen
återtaget. Sedan dess har 1801 års konkordat gällt,
tills detsamma upphäfts genom lagen af 9 december
1905 rörande skilsmässa mellan stat och kyrka
(se Frankrike, sp. 1126). - Efter mönster af 1801
års franska konkordat afslöts 16 sept. 1803 ett
konkordat med italienska republiken, hvarigenom
katolicismen erkändes som statsreligion, öfriga
italienska, konkordat under 1800-talet äro: med
Sardinien 1817, 1836 och 1841, med Neapel 1818 och
1834 samt med Toscana 1851. - I Tyskland hade genom
riksdeputationshufvudbeslutet 25 febr. 1803 den gamla
kyrkliga organisationen fallit sönder. Påfven hoppades
först kunna reorganisera den tyska kyrkan genom ett
rikskonkordat. Då detta misslyckades, inledde han
genom kardinal della Gcnga, likaledes utan resultat,
underhandlingar med flera enskilda tyska stater. På
Wicnkongressen fordrade Consaivi återställande med
vissa jämkningar af slalus quo ante, men måste nöja
sig med att genom en högtidlig protest förbehålla
kurian alla dess rättigheter. Pius VII ville nu
först inleda förhandlingar med Tyska förbundet,
men redan i början af 1816 inlät han sig i separata
förhandlingar med Bajern, som 5 juni 1817 ledde
till afslutandet af ett konkordat i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med kurians önskningar. Enligt
överenskommelsens första artikel tillförsäkrades
den katolska kyrkan i Bajern "alla rättigheter och
prerogativ, som tillkomma henne enligt Guds anordning
och de kanoniska bestämmelserna". Då konkordatet 26
maj 1818 publicerades som statslag genom ediktet om
konungariket Bajerns rättsförhållanden med afseende på
religionen och kyrklisra föreningar, behandlades dess
bestämmelser som gällande blott för rikets katoliker
i afsccnde på deras kyrkas inre förhållanden. Härom
utspann sig en strid mellan kontrahenterna,
och först 8 sept. 1821 publicerades den bajerska
cirkumskriptionsbullan. I Preussen umgicks man med
planer på konkordats-underhandlingar, men beslöt
sedan i stället att inskränka sig till anhållan om
en cirkumskriptinnsbulla. En sådan negocierades af
Niebuhr och utfärdades 16 juli 1821 under namnet. De
salute animnriim. Den sanktionerades med förbehåll af
alla majestätsrättigheter genom en kabinettsorder af
23 aug. s. å. Hannover åter förde verkligen under
åtskilliga år från 1817 underhandlingar om ett
konkordat, men då det visade sig omöjligt att uppnå
enighet, nöjde man sig med en cirkumskriptionsbulla,
Jmpensa Rnmanorum pontificum, utfärdad 26 mars 1824
och 20 maj s. å.
publicerad som lag. Några af de öfriga tyska
staterna, nämligen Württemberg, Baden, Nassau,
stor-heitigciömet Hessen och Kurhessen samt Frankfurt,
fingo efter många och långa underhandlingar med
kurian till stånd de båda cirkumskriptionsbullorna
Prorida sollersque 16 aug. 1821 och Ad dominici
gregis custodiam af 11 april 1827. De af Württemberg
och Baden under 8 april 1857, resp. 28 juni 1859
afslutade, af båda parterna publicerade konkordaten
lyckades ej vinna folkreprcsentationernas bifall
och fingo därför förfalla. Österrike öppnade 1853
underhandlingar, som från regeringens sida fördes af
kardinal Rauscher (se d. o.) och ledde till ett 18
aug. 1855 dagtecknadt konkordat, som för kyrkan var
ännu mycket mera gynnsamt än det bajerska. Efter att
faktiskt ha åsidosatt ett flertal af konkordatets
bestämmelser genom 1867 års författning samt 18b’8
års äktenskaps- och skollagar uppsade österrikiska
regeringen efter ofelbarhetsdogmens fastställande
definitivt konkordatet 1870. - Med Spanien afslöts -
sedan en föregående uppgörelse från 1845 förblifvit
oratificerad - ett för kyrkan ytterligt förmånligt
konkordat 16 mars 1851, ytterligare bekräftadt genom
en ny uppgörelse 1859. Med Portugal föreligger ett
konkordat af 23 juni 1886. I båda dessa länder och
särskildt i Portugal efter republikens införande
(okt. 1910) göra si? f. n. starka antiklerikala
tendenser gällande, hvilka synas kunna komma
att resultera i varaktiga förändringar i deras
förhållande till påfvestolen. - Af öfriga konkordat
från 1800-talet må antecknas sådana med Belgien 18
juni 1827, med vissa schweiziska kantoner rörande
upprättande af biskopsdömena Basel och S:t Gallcn 26
mars 1828 och 7 nov. 1845, med Montenegro 18 okt. 1886
samt med Ryssland 3 aug. 1847 och 23 dec. 1882, hvilka
båda dock stannat på papperet Dessutom ha särskildt
under 1850- och 1860-talen afslutits ett stort antal
konkordat med stater i Syd- och Central-Amerika.
Don fullständigaste samlingen af hithörande
handlingar är Nussi, "Convcntiones de rebus
ecclesiasticis inter sanctam sedem et civilem
potestatem variis for-mis initae" (1870). Jfr äfven
Schneider, "Dic parti-kulären kirchenrcchtsquellen in
Deutschland und Oesterrcich" (1898). De viktigaste
konkordaten äro af tryckta hos Mirbt, "Quellen
zur geschichte des papsttums" (2:a uppl. 1901, ny
uppl. under utgif-ning). Se f. ö. utom Fricdbcrgs
och Sägmullers kyrkorättsliga handböcker Hiibler,
"Die Konstanzer-reformation und die konkordate von
1418" (1867), Nielsen, "Pavedömmet i det nittende
hundredaar" (2:a uppl. 1895-98), Bruch, "Geschichte
der kathol. kirche im 19. jahrh." (4 bd, 1887-1901),
samt särskildt beträffande 1801 års konkordat Boulay
de la Meurthc, "Documents sur la négociation du
concor-dat et sur les autres rapports de la France
avec le Saint-liége" (5 bd, 1891-99), Theiner,
"Histoire des deux concordats de la République
francaise et de la République cisalpine" (2 bd, 1869),
Dcbidour, "Histoire des rapports de Téfflise et de
1’état en France de 1789 å 1870" (1898) och "L’église
ca-tholique et 1’érat sous la troisiéme république
1870- 1906" (2 bd, 1906, 1909) samt den i art. G a
11 i-kanska kyrkan angifna litteraturen. T. H-r.
KonkoYdia (lat. concnrdia, endnikt) 1. Sällskapet
af den 18 februari 1862, ett i Örebro nämnda dag af
E. Lindblad, J. I. Bröden, K. F.
Tryckt den 30/n 10 Ord, som saknas under K, torde
sökas under C.
14 b. 25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
