Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Japan. Historia. III. Japan i brytning med kristenheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.1465
Japan (Historia. Brytning med kristenheten,
omkr. 1540-1853)
1466
landsfurstarnas politiska planer. Emellan Kyushu
och de portugisiska faktorierna i Öst-Asien och
Indien utvecklades nästan omedelbart en liflig
handelssamfärdsel, ombesörjd af de senares
fartyg, ej minst med vapentransporter. Det
dröjde ej heller länge, innan missionärerna
följde köpmännen i spåren. Det jesuitiska
omvändelseverket grundlades af Frans Xavier,
som anlände till staden Kagoshima i Satsuma
(1549), åtföljd af tolken An-j i r o (1. Y a j
i r o), en af de tre förste japaner, som låtit
döpa sig (i Goa 1548). Han predikade och döpte
(till 1551) i flera orter på Kyushu, äfven, ehuru
med mindre framgång, i Yamaguchi (hufvudstad i
landskapet Nagato 1. Choshu) och i själfva Kyoto
(han dog 1552 på en liten ö nära Macao, då han
stod i begrepp att öfverflytta sin verksamhet
till Kina). Den katolska kristendomen med sina
bilder och kyrkobruk uppfattades i början af
japanerna som en ny buddistisk sekt och rönte
ungefär samma slags medhåll eller motstånd
som en sådan. Jesuiterna ådagalade lika stor
ackommodationsförmåga på detta nya stridsfält som
eljest i den asiatiska hednavärlden. De gjorde
till sin hufvuduppgift att vinna de världsliga
maktegande och med deras tillhjälp bekämpa de
buddistiske prästerna och munkarna ("bonzerna",
såsom de kallades af missionärerna, jap. bozu),
bland hvilka vid denna tid härsklystnaden
och den inbördes oför-<Jragsamheten högligen
stegrats. Jesuiterna hade mycket att bjuda
landsfurstarna i denna- kamp och under deras
makttäflan med hvarandra, i synnerhet på
det i många smålän söndersplittrade, men
från storön tämligen af skilda Kyushu. De
invecklade likväl därigenom äfven sig själfva
i de japanska partistriderna och gjorde
kristendomens sak beroende af mångahanda
växlande intressen. Framför allt begagnade de
sig af sitt inflytande öfver de portugisiske
köpmännen för att leda den af alla daimyo
eftersträfvade handelssamfärdseln till sina
gynnares hamnar. De mest betydande staterna
på ön voro Bungo (i n. ö.) och Satsuma (i
s. v.) under ätterna Otomo och Shimazu, som båda
härstammade från oäkta söner till Yoritomo,
men stodo i spändt förhållande inbördes. Den
senares val-bevågenhet mot missionen minskades
i samma mån, som handeln drogs till Bungo,
där den första anknytningen skett. Men äfven
där fingo jesuiterna icke det väntade kraftiga
understödet på grund af meningssplit inom
furstehuset och adeln. De sökte och funno
därför en lättare bearbetad mark bland de små
territorierna på västkusten. Sedan de efter en
tids försök misslyckats hos Matsuura-åtten på
ön HiradOj som låg synnerligen lägligt till för
handeln, men på deras uppfordran öfvergafs af den
portugisiska sjöfarten, vunno de säkert fotfäste
för lång tid hos furstarna af Om?<ra-ätten, som
härskade öfver flera områden närmast s. om Hirado
(bland dem den i missionshistorien ryktbara
halfön Shimabara). Omura Sumitada blef den
förste japanske höfding, som själf mottog dopet
(1562) och utfäste sig att äfven med våld utrota
hedendomen i sitt land. Till gengäld flyttades
handeln till den af honom på missionsfädernas
inrådan nyanlagda hamnen Nagasaki (1567),
som inom kort uppblomstrade till en folkrik,
uteslutande af kristna bebodd stapelstad och
inbragte honom själf betydande rikedom och
makttillväxt. Hans föredöme
följdes sedermera, efter åtskilliga
förvecklingar, af hans f ränder i Arima och
af de närboende herrarna på ön Amakusaj där
jesuiterna upprättade ett berömdt kollegium
jämte boktryckeri. Ändtligen (1578) öfvergick
äfven den gamle Otomo Y o-s h is h ig e af Bungo
till kristendomen, upptog jesuiter i sitt följe,
brände en mängd buddatempql och anlade kyrkor,
just då han stod i begrepp att utkämpa en
afgörande strid med Shimazu Y o-s h i h i s
a af Satsuma. Han le,d ett svårt nederlag, men
Yoshihisa kunde ej fullt tillgodogöra sig segern,
enär en tredje mäktig höfding inblandade sig i
konflikten. Eiuzoji Masanobu af Saga (i n. v.),
en förlupen munk, som samlat en stark här af
afventyrare från olika håll, hade förut som en
arg kristendomsfiende ofta oroat sina grannar,
de döpte småfurstarna, och understödt deras
för-drifna hedniska undersåtar, men vände nu,
i hopp om lätta eröfringar, sina vapen emot
såväl Satsuma som Bungo. Jesuiterna rådde sina
lärjungar att göra gemensam sak med Satsuma,
hvars ovilja mot missionen de sålunda trodde sig
kunna blidka, öfverallt på Kyushu, särskildt
i det upprifna Bungo, korsades partifejderna
af motsatsen emellan hedningar och kristna,
och jesuiterna kunde mäta sig med de inhemske
sektledarna som politiska maktfaktorer. -
I Kwanto, där så vidsträckt utrymme fanns för
stora härmassor, måste de nyinförda eldvapnen,
såväl handgevär som snart nog äfven kanoner,
vida mer än på Kyushu omgestalta de militära
maktmedlen. Talrika -därmed utrustade trupper,
mot hvilka bågskyttarna föga betydde, kunde
hastigt uppsättas och inöfvas äfven utanför
det egentliga ridderskapet, hvars mödosamt
förvärfvade svärds-vana visserligen ej blef
öfverflödig, men förlorade sin ensamt afgörande
betydelse på slagfältet, där tillika andra
slags manövrer än förut kräfdes i följd af den
nya beväpningen och organisationen. Det var Öda
(1. O t a) No bu na g a och framför allt hans
mest begåfvade fältherre, bondsonen Hide-y
o s h i (det mest kända af hans många namn
under olika tider), som tidigast och bäst
visste att begagna sig af dessa förändrade
krigsvillkor. Nobunaga ledde sina anor från en
Taira-linje, hvars förföljde stamfader som barn
lär ha. blifvit adopterad af en shinto-präst. Han
hade ärft ett litet län i landskapet Owari
(n. ö. om Yamatohalfön), men utvidgade raskt
sina besittningar och vann, såsom det säges,
hufvudsakligen med hjälp af Hideyoshis mästerliga
taktik, en lysande seger öfver en bland J:s mest
betydande landsfurstar (1560). Han slöt därpå ett
fast förbund med en af den senares frånfallna
undervasaller, den unge, men brådmoget kloke
Tokugawa lyeyasu, af en dittills föga framstående
släkt (äfven kallad Matsudaira), som innehade ett
mindre område i det närbelägna landskapet Mikawa,
men som gjorde anspråk på att härstamma från den
frejdade Nitta-grenen af Minamoto-ätten. lyeyasu
åtog sig att i ö. hålla Nobunaga ryggen fri och
fick fullmakt att där efter omständigheterna
öka sin makt, medan Nobunaga sökte bana sig
väg till Kyoto. Efter hvarjehanda lyckosamma
strider yppades för honom ett gynnsamt tillfälle
att ingripa i den förfallna och af ständiga
oroligheter upprörda hufvudstaden. I följd af
en hofintrig mördades shogunen Yoshiteru jämte
flera medlemmar af hans familj (1565). I hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
