Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Japan. Historia. II. Den japanska medeltiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
afskrifna och förelästa riddarsagor, som
äfven ofta föredrogos i rytmisk bearbetning
af kringvandrande blinda spelmän (biwa-hoshi,
"mandolinmunkar"). För dessa halfhistoriska
dikter, liksom för offentliga urkunder,
brukades lägrens af kinesiska facktermer
späckade hvardagsmål i motsats till Kyotos
rent japanska, men föråldrade hofspråk, som
sparades för den alltjämt af lärda finsmakare
odlade känslosamma prosan och lyriken. För
den ridderliga publiken var hufvudsaken icke
tungans purism, utan den "äkta japanska anden"
(Yamato-damashii), som fostrades af kämparnas
föredömen, ej minst i kraft att tillegna
sig allt slags mannavett utan hänsyn till
ursprunget. I vapnens och rustningarnas
rätta bruk, omvårdnad och utstyrsel röjdes
tydligast "riddarens själ"; svärdssmidet själft
aktades för en fullgod ridderlig idrott. Äfven
tempelkonsten påverkades af den rådande smaken
för mera karakteristisk framställning, särskildt
i målningarna och bronsbildverken. Så restes
(1252) i och öfver Kamakura den kolossala, ännu
bevarade Dai-Butsu ("den store Buddha"), som
representerar den hieratiska indisk-kinesiska
stilens nationalisering genom sannare uttryck
för personligt lif (jfr den snarlika, men mindre
Buddhastoden å pl. II, fig. 5). För öfrigt trädde
andlig och världslig makt i alltmer djupgående
växelverkan. Templens och klostrens gods
inordnades i länsrättssystemet, och skrifkunniga
präster eller munkar gingo lekmannafolket till
hända med uppsättande af aktstycken och med
vittert författarskap. Men när de sågo sina
intressen hotade, kastade de sig äfven in i
politiska stämplingar, följde partihöfdingarna
i striden eller uppviglade allmogen i dyrtid
och farsoter, tills vidare dock utan betydande
framgångar. Först under denna tid trängde
genom väckande missionspredikanter buddismens
trossatser, icke blott dess kultsedvänjor,
längre ned i de bredare samhällslagren, ehuru i
mindre djupsinniga läroformer. Det ansågs ej nog
att uppfordra folket till dyrkan af de heliga
väsen, som inkarnerades t. ex. i den moderliga
gudinnan Kwannon eller i barnens skyddsande
Jizo. Den mera nitiska förkunnelsen vädjade till
innerligare personliga fromhetskänslor. Bland
de äldre sekter, som alltjämt öfverfördes från
Kina, vann Zen (sanskr. Dhyana, "kontemplation")
mest insteg hos krigarna såsom utbildad till en
manlig och härdande själstukt genom medvetandets
koncentrering på sitt eget panteistiska bestånd
i all världens förgänglighet. Denna förenklade
och nästan rationalistiska andakt tilltalade
det japanska ridderskapet, som (i motsats till
det europeiska) hade föga sinne för svärmeri
i vare sig gudstjänst eller kärlek. Den stora
mängden fängslades mer af den lära, som under
namn af Jo-do ("det rena landet") predikade om
frälsningen till "paradiset i väster" under den
barmhärtige Amida (sanskr. Amitabha, "oändligt
ljus"), en personifikation af ett bland den yngre
buddismens spekulativa ideal. Därifrån utgrenades
de båda första och ännu förnämsta inhemska
sekterna, Shin (den "sanna", näml. Jodoläran) och
Nichiren ("sol och lotus"). Deras stiftare, med
helgonnamnen Shinran (d. 1262) och Nichiren
(d. 1282), voro båda Fujiwara-ättlingar
och båda oppositionsmän, fastän af mycket olika
skaplynnen. Den förre lärde frälsning endast
genom fast förtröstan på Amida, förkastade alla
yttre gärningars och ceremoniers
förtjänstanspråk, celibatet och annat
munkväsen, men bildade församlingskolonier af
liktänkande familjer med uppbyggelseskrifter
på modersmålet, egna klostertempel och ett
ärftligt prästerskap. Nichiren däremot kunde
icke tänka sig någon nåd inför Amida utan
vederbörlig gudstjänst, riktiga böneformler
och rättrogen lära, fördömde alla motståndare
och störde landsfriden genom uppviglingar,
som ådrogo honom regeringens förföljelse, men
äfven uppbyggde J:s enda egentligen fanatiska
trossamfund på martyrskapets och de räddande
underverkens grund. Båda dessa motsatta sekter,
som man plägat jämföra med kristenhetens
protestanter och katoliker, ha dock, oaktadt
mycket världsliga maktsträfvanden å ömse sidor,
framkallat ett rikare och varmare religiöst lif
inom det japanska folket. Att trossplittringen,
under detta skede af uppstigande statskraft och
påskyndad kulturutbredning, icke förlamade
folkets nödvändiga sammanhållning, det
ådagalägges bäst genom afvärjandet under
Hojo Tokimune (1256-84) af den enda fullt
planlagda invasion, som J. nödgats uthärda. Den
mongoliske storkanen Kublai sände, sedan han
underlagt sig hela Kina, gång på gång hotande
beskickningar med kraf på J:s underkastelse
och tribut och, efter skymfens tillbakavisande
genom bestämd vägran och till sist sändebudens
halshuggning, väldiga flottor och härar af
tatarer, kineser och koreaner, som likväl,
omkring Tsushima och västra Kyushu, alldeles
tillintetgjordes till lands och sjöss af det
japanska ridderskapet och folkuppbådet med de
i dessa farvatten så ofta härjande orkanernas
bistånd (1274-81). Genom Marco Polos berättelser
om dessa härfärder mot "det guldrika Zipangu
(1. Chip)" fick Europa först veta J:s tillvaro,
och detta mål hägrade sedan i århundraden för
upptäcktsfararnas ögon. För japanerna blef detta
frihetskrig en skola tillika i de mongoliska
härmassornas strategi och taktik, som de
sedermera tillämpade och ytterligare utvecklade
i sina egna inbördes strider. - Ej heller
Hojo-väldet kunde likväl i längden hålla sig
uppe på den höjd det nått. Styrelsen i Kamakura
var fördelad emellan fyra stora rådkamrar
eller ämbetskollegier, och efterföljande
svagare regenter kunde icke häfda jämvikten
dem emellan eller behärska det ränkspel, som
med växande tilltagsenhet bedrefs af enskilda
ärelystna förmågor i skygd af de invecklade
institutionernas förfall. Under tiden förfor
man, ju mer respekten för regeringen sjönk ute
i landet, med nästan ännu större hänsynslöshet
än förr, dock utan bestämdt fullföljda planer,
mot hofvet i Kyoto. De öppet misshandlade
och i förvisning bortsläpade kejsarna, om
hvilkas personer förut ingenting förspordes,
väckte medlidande och harm bland folket, och det
fordrades blott, att någon af dem vågade manligt
sätta sig till motvärn, för att åtminstone några
riddarpartiers vasalltrohet och stridslust
skulle samla sig kring hans helgade hufvud,
sedan både shogun och shikken försvunnit ur
krigarnas åsyn. Som en sådan ny, men fullt
legitim öfverlänsherre framträdde ändtligen
kejsar Go-Daigo (Daigo II; 1319-38),
intill våra dagar den ende japanske suverän, som
rättfram vädjat till sina undersåtars hjälp för
att häfda sin personliga vilja å rikets vägnar;
därför omgifves hans namn, oaktadt han till
sist misslyckades, af en minnenas trollkraft,
som aldrig kunnat h. o. h. utplånas ur folkets
hjärtan och ej minst främjat den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
