Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Japan. Historia. I. Japanska rikets uppkomst - Japan. Historia. II. Den japanska medeltiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppställandet af det politiska programmet för en
statsorganisation i monarkisk anda. Förmodligen
genomskådades icke hans planer till fullo af
Soga-männen, men efter hans död (621) utbröt
osämja emellan dem och hans söner. De senare
förföljdes grymt och slutade till sist, såsom
martyrer för att förebygga inbördes krig, genom
samfälldt hjältemodigt själfmord (643), det
första, som omtalas i J:s historia. Soga-ätten
sökte äfven formellt tillvälla sig härskarmakten,
men störtades (645) genom en sammansvärjning,
ledd af Kamako (1. Kama-tari)
af Nakatomi-ätten jämte Naka-no-Oye af
den legitima härskarätten, hvars ställning
först då befästes för framtiden med stöd af
en systematiskt genomförd statsordning efter
kinesiska mönster. Men för framtidens politiska
utveckling var det också karakteristiskt och
bestämmande, att denna statshvälfnings båda
ledande män i det längsta dolde sin makt bakom
den nyupprättade tronen. Nakatomi-no-Kamako
torde alltjämt under flera regeringar ha utöfvat
det största inflytandet med jämförelsevis lägre
rang, tills han på dödsbädden (669) mottog en
hög titel och det nya, inom hans ättegren sedan
ärftliga släktnamnet Fujiwara (efter
sin födelseort) af sin högborne medhjälpare,
som kort förut ändtligen själf bestigit tronen
(i annalerna betecknad som Tenchi-tenno,
668-672). Det mer eller mindre förtäckta
riksvikariatet är alltså i J. lika gammalt som
kejsardömet själft.
II. Den japanska medeltiden
(645-omkr. 1540). Enligt kinesiskt föredöme
infördes omedelbart seden att gifva en viss
årsföljd en särskild sammanfattande beteckning
(nengo), som antingen skulle påminna om någon
märklig tilldragelse eller angifva en ledande
styrelsegrundsats, och som ända till senaste
tider plägat användas för kronologiska uppgifter,
oberoende af den som mindre väsentlig ansedda
regentlängden. Den första af dessa perioder
(645-649) fick det karakteristiska namnet
Tai-kwa ("stor omdaning"), och på grund däraf
pläga japanska författare ännu i våra dagar
kalla hela det epokgörande organisationsarbetet
"Tai-kwa-reformen", ehuru i själfva verket dess
fortgång sträckte sig öfver flera mansåldrar. Ett
af dess hufvudsyften var att häfda det japanska
rikets själfständighet och jämbördighet med
den samtida lysande Tang-dynastien (618-906),
som återställde Kinas inre samhällsordning och
östasiatiska hegemoni. Japanska beskickningar
och studieresande mottogos välvilligt, men när
japanerna sökte hindra befästandet af Kinas välde
öfver Korea, tillbakavisades de med vapenmakt
(663). Det goda förhållandet återupprättades dock
genom ett fredsslut (670), som ändtligen medförde
erkännandet af det nya riksnamnet (kin. Jih-pen,
i st. f. det skymfliga wa), ehuru äfven efteråt
tvister förekommo ang. J:s internationella rang
inför den kinesiska tronen, hvars innehafvare
aldrig betraktade grannhärskaren som sin
jämlike. Tang-dynastiens vidlyftiga kriminella
och civila lagverk öfverflyttades i allt
väsentligt till J. (701), där det lades till
grund för hela den följande rättsutvecklingen
och blifvit bättre bevaradt än i sitt eget
hemland. Från kinesisk synpunkt innebar ett
sådant förfarande en hyllning af den högre
statsmakten, från japansk däremot en täflan om
den högsta lagstiftningsrätten. Detsamma gäller
om den japanske härskarens rangupphöjelse och
maktförstärkning i öfriga afseenden. Hans officiella
titel blef (från 645?) tenno
(kin. tien-wang, se ofvan; tenshi, kin. tien-tse,
"himmelens son", användes, måhända af ett visst
undseende, mera sällan), som ännu brukas och
i Europa återgifves med "kejsare". Liksom
den kinesiske kejsaren bär han under sin
regeringstid intet personligt namn; först
efter döden tillägges honom ett "tempelnamn",
hvarmed han uppföres i annalernas regentlängd
(sinojap. dai-ri, "det stora palatset"
och jap. mikado, "höga porten", beteckna
eg. regeringen, icke härskarens person). Just i
och genom denna abstraktion från den tillfälliga
personligheten var kejsaren från början framför
allt statssuveränitetens lefvande symbol,
och i J. utbildades denna symbolisering ännu
skarpare än i Kina. Han framträdde normalt
aldrig skild från sitt hof, hvars rangordning
och ceremonier fastställdes in i de minsta
detaljer. Han verkade genom sina institutioner
och ämbetsmän: riksråd och ministerier vid
hofvet, ståthållare och fogdar i de provinser
och distrikt, hvari riket för administrationens
syften var indeladt. Kejsaren, d. v. s. staten,
förklarades för ensam egare af all rikets
jord, som brukades efter hans förordningar af
undersåtarna mot skatter i naturapersedlar och
personliga dagsverken. Endast ämbetsmännen
voro fritagna från dessa förpliktelser och
fingo sin aflöning antingen genom underhåll
vid hofvet eller genom afkastningcn från sådan
jord, som kejsaren förbehållit sig själf att
använda omedelbart för statens ändamål. För såväl
ämbetsmän som undersåtar gällde allmän värnplikt,
som utkräfdes dels genom särskilda uppdrag, dels
genom en efter folkmängdens fördelning verkställd
rekrytering. Hela folket var indeladt i fyra
samhällsklasser: ämbetsmän (och skriftlärde),
bönder, handtverkare och köpmän. Men alla voro
de obetingadt underkastade kejsarens myndighet,
som han under ansvar inför "himlens" vilja,
uttryckt genom naturens straffdomar och folkets
befogade missnöje, var förpliktad att utöfva
enligt "dygdens", den filosofisk-moraliska
traditionens, kraf. - Detta monarkiska system,
som den japanska aristokratien adopterade
från det samtida Kina, liksom de germanske
karolingerna lånade det romerska kejsardömets
statsåskådning, undergick likväl i tillämpningen
mycket betydande modifikationer. Den öfver
hela riket och folket upphöjda kejsarmakten
förknippades med den starka inhemska ättkänslan
därigenom, att dels dynastien betraktades som
en gång för alla insatt af sina gudomliga
förfäder, dels den gamla ättförfattningen
ersattes af bördsanspråkens häfdande inom
den nya jordfördelningen och ståndsordningen,
hofrangen och ämbetsorganisationen. Teoretiskt
beseglades denna kompromiss genom härledningen af
nya släktnamn (kabane) från kejserlig utnämning
och genom uppbyggandet af ett traditionssystem,
hvari de inhemska folksägnerna legitimerades
med kinesisk-filosofiska och delvis buddistiska
doktriner. Sålunda utarbetades och stadfästes
å regeringens vägnar de mytologisk-historiska
samlingsverken Ko-ji-ki (712; på japanska med
fonetisk och ideografisk användning af kinesiska
skriftecken) och Nihon-gi (720; på kinesiska),
som tillika utgjorde motstycken till Kinas
klassiska böcker. Kejsardömets genealogiska
ursprung och helgd bildade medelpunkten
i de dogmatiska förutsättningarna för den
nyorganiserade inhemska kulten, som betecknades
med det kinesiska lånordet Shin-to ("andarnas"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
