Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan den orädde, hertig af Burgund - Johan den Blinde, konung af Böhmen - Johan utan land, konung af England
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1439
Johan
1440
lär på grund af sin omvårdnad om de öfrige
fångarna och efterträdde 1404 sin fader som
hertig. J. var en af hufvudledarna vid de
oroliga förhållandena i Frankrike under den
vansinnige Karl VI :s senare regeringsår och
bekämpade sin kusin, hertig Ludvig af Orleans,
som stödde sig på universitetet och folket
i Paris. Sedan denne på hans order blifvit
lönnmördad 1407, slöt J. sig för att kunna
bekämpa det orleanska partiet des Armagnacs)
till engelsmännen, höll en tid Paris besatt med
engelska trupper och lät afrätta en mängd af
sina motståndare. Slutligen nödgades han sluta
fred med konungen och los Armagnacs, men trädde
efter slaget vid Azin-court (1415), hvari han
icke deltog, ånyo i förrädiska underhandlingar
med engelsmännen. Därefter grep han åter till
vapen och marscherade mot Paris, som genom
förräderi föll i hans händer (1418). Efter att
någon tid ha gynnat engelsmännens framfärd i
landet sökte han försoning med dauphin Karl, och
under ett möte med honom på bron i Montereau,
hvarvid på hvardera sidan häftiga förebråelser
gjordes, dödades han af de denne medföljande
riddarna. Litt.: B. Zeller, "Louis de France
et Jean sans peur" (1886). E. A-t. Johan den
blinde, konung af Böhmen, son af grefve Henrik
IV af Luxemburg (sedan kejsar Henrik VII) och
Margareta af Brabant, f. 10 aug. 1296, d. 26
aug. 1346, öfvertog Luxemburg efter faderns
val till tysk konung (1308) och erhöll 1310
jämte bömiska prinsessan Elisabets hand Böhmens
konungakrona. Efter faderns död (1313) slöt sig
J. till Ludvig Bajraren i dennes kamp om tyska
kronan med Fredrik (III) af Österrike och anförde
bajerska hären i den af görande segern vid
Miihidorf 1322. Till Tyska ordens hjälp företog
han 1329 och 1337 två tåg till Preussen. Genom
Bautzens och Gör-litz’ förvärf 1319 och 1329
återvann han öfre Lau-sitz för bömiska kronan;
en annan bestående landvinning var Schlesien, som
hyllade J. 1327-29. I Italien däremot uppträdde
J. utan varaktig framgång, och sonen Johan
Henriks giftermål 1330 med Margareta Maultasch,
arftagerska till Tyrolen och Kärnten, följdes
af brytning mellan makarna, som vållade dessa
länders förlust 1341. Margareta äktade i stället
kejsarens son Ludvig, hvarefter J:s son Karl 1346
uppställdes till motkonung mot den förre. Karl
och J. drogo därpå till Frankrike för att bistå
Filip VI mot engelsmännen, och här stupade J. vid
Crécy. Sedan 1339 var han fullständigt blind.
G. w-k.
Johan utan land (eng. John lackland), konung af
England, yngste son till Henrik II och Eleonora
af Akvitanien, f. 24 dec. 1167, var en af de
elakaste människor och värsta tyranner historien
omtalar. Han skildras af samtida som otacksam
och trolös, grym och hämndlysten, på en gång
våldsam och feg, vinningslysten och slösaktig,
vidskeplig och utsväf-vande. Han var sin faders
älsklingsbarn, och dock
gjorde han tillsammans med sin äldre broder,
Eikard (Lejonhjärta), uppror mot honom. Sorg
öfver hans förräderi bragte fadern i graf
ven (1189). Ehuru Eikard Lejonhjärta vid
sitt uppstigande på tronen s. å. visade
sig mycket frikostig mot J. och gaf honom
i förläning stora områden, bl. a. fyra hela
grefskap i västra England, uppförde han sig
mot sin ridderlige broder på det mest trolösa
sätt. Medan Eikard var borta på korståg och
hölls i österrikisk fångenskap, störtade’
J. hans ställföreträdare, William Long-champ,
ingick med Rikards dödsfiende, Filip August af
Frankrike, en allians, hvars mål var Eikards
störtande, och svor vid underrättelsen om,
att Eikard råkat i österrikisk fångenskap,
länsed till Filip August för sin broders franska
besittningar samt sökte genom att sprida falska
underrättelser om broderns död blifva hyllad
som konung i England. Vid sin återkomst ur
fångenskapen (1194) gaf Eikard honom likväl
sin förlåtelse, och J. utsågs t. o. m. till
tronföljare, oaktadt hans äldre broder Gottfrid
efterlämnat en son, Artur. 1199 uppsteg J. på
Englands och Normandies tron, men Maine, Anjou,
Touraine och Bretagne hyllade Artur, hvilken
beskyddades af Filip August. Ett krig utbröt,
i hvilket J. lyckades tillfångataga Artur
(1202), som efter 3 april 1203 alldeles
försvinner ur historien och säkerligen
mördats på J:s föranstaltande. Troligen redan
dessförinnan (se Bémont, "La condamnation de
Jean Sans-terre" i "Eevue historique", bd 32)
hade Filip August instämt honom inför pärernas
domstol i Paris, och, då han uteblef, låtit
döma honom som förrädisk vasall förlusjig alla
sina franska län. Inom kort satte sig Filip
August i besittning af Normandie (1204; och af
de öfriga engelska besittningarna i Frankrike
(1206), hvarefter J. måste sluta stillestånd med
honom. Om J:s tvist med påfven Innocentius III,
hvarunder han bannlystes 1209 och 1212 nödgades
taga England som län af påfven, samt om den
strid mellan honom och baronerna i England,
som ledde till utfärdandet af Magna charta
("stora frihetsbref-vet", 1215), se England,
sp. 611. Då J. kort därefter lyckades få
frihetsbrefvet upphäfdt af påfven och började
krig mot baronerna under vilda härjningar i eget
land, inkallade dessa Filip Augusts son Ludvig,
som landsteg med en fransk här i England (maj
1216). Under striden mot honom och baronerna
afled J. plötsligt i Newark 19 okt. 1216. Han var
förmäld 1) med Hawisa af Gloucester, från hvilken
han skilde sig 1200, och 2) med Isabella af
Johans utan land bild från
hans grafvård i Worcesters
katedral.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
