Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jesuitorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dessa, efter att förut ha öfvat endast andlig
verksamhet och lefvat af allmosor, nu öfvertogo
både ordensämbeten, som kräfde världslig
verksamhet, och disposition af kollegiers
inkomster samt vunno ett sådant inflytande,
att de 1661 kunde beröfva ordensgeneralen
Goswin Nickel hela hans makt, utan att han
blifvit öfverbevisad om någon egentlig
förbrytelse. Äfven lydnaden för påfven
försvagades. I striderna mellan honom och
Frankrike förfäktade jesuiterna merendels det
senares intressen; jesuitiska skrifter brändes af
bödeln i Rom. Därjämte togo de rent världsliga
sträfvandena öfverhand. Handel, industri och
bankaffärer öfvades i största skala. I samband
därmed förslappades det sedliga lifvet. De ofvan
nämnda grundsatserna i moralen nyttjades icke
Fig. 4 o. 5. Jesuitdräkt inomhus (t. v.) och
ute (t. h.) på 1600- och 1700-talen.
blott till främjande af ordenssyftena, utan äfven
till ursäktande af de enskildes synder. Snart
reste sig dock mot jesuitismen dels en riktning,
som åsyftade katolicismens renande och förädling
i tro och lif, dels en ny tidsanda. Den förras
sakförare var jansenismen. Med moralisk kraft
och öfverlägsen satir blottade och nedgjorde
den till denna riktning hörande Pascal i sin
1656 utgifna skrift "Lettres provinciales"
den jesuitiska moralen. Väl dukade jansenismen
efter några tiotal år i yttre måtto under för
jesuitiska stämplingar, påfliga fördömelsedomar
och franska regeringens förföljelse, och den 14:e
ordensgeneralen M. Tamburinis (1706–20) regering
betecknas af ordens historieskrifvare utgöra
"höjdpunkten af den apostoliska verksamheten
och yttre glansen"; men jansenismens moraliska
seger var afgjord. Den nya tidsandan, som
hade sina målsmän i den franska litteraturens
koryféer under det 18:e årh., omfattades af de
flesta europeiska regeringar, hvarefter desamma
i jesuiterna, som då också närmare slutit sig
till påfven, ej kunde se annat än obskuranter,
som stodo i vägen för folkens välfärd. Därtill
kommo äfven angrepp mot jesuiterna från ortodoxt
katolskt håll, nämligen från kapucinerna och
franciskanerna, hvilka anklagade dem för deras
lättsinniga förfarande vid hednamissionen. Det
hjälpte ej, att orden fortfarande vann proselyter
och samlade ekonomiska maktmedel (omkr. 1750
nådde den sitt maximum både i talrikhet, 22,589,
och rikedom, värderad till minst l milliard
kr.!). Konflikter med regeringarna och delvis
obevisade misstankar åstadkommo sedan deras
fullkomliga störtande. Detta inträffade först
i Portugal, 1759, förnämligast på grund af
deras vägran att till detta rike öfverlämna
den af Spanien afträdda delen af den genom
jesuitiska missionärer under spanska kronans
öfverhöghet grundlagda och styrda staten Paraguay
samt till följd af deras förmenta delaktighet
i ett attentat mot konung Josef I. I Frankrike
föranledde ordens vägran att betala en af dess
prokurator på Martinique åsamkad handelsskuld
en juridisk undersökning af ordens statuter, till
följd af hvilken dessa förklarades oförenliga med
den franska lagstiftningen. Efter ett misslyckadt
försök att åvägabringa en reformation af orden,
hvarvid ordensgeneralen L. Ricci (1758–73,
den siste af de 18 generalerna före upphäfvandet)
afgaf det ryktbara svaret: sint ut sunt aut non
sint ("antingen skola de vara sådana de äro
eller icke vara"), blef densamma i Frankrike
upphäfd 1762 genom ett parlamentsbeslut, som af
regeringen väl formellt ogillades, men i sak
bekräftades 1764. Likaledes upphäfdes orden i
Spanien och Neapel 1767 samt i Parma 1768. Påfven
Klemens XIII hade 1765 förgäfves i en bulla
försvarat den på alla håll ansatta orden, men
Klemens XIV nödgades vika för tidens kraf och
utfärdade 1773 bullan Dominus ac redemptor
noster, hvilken upphäfde jesuitorden.
Detta oaktadt bibehöllo dock jesuiterna under
andra namn (t. ex Andakten till Jesu hjärta,
Trons fäder, Redemptorister och Liguorianer)
delvis sin förbindelse med hvarandra. Påfven
Pius VI gynnade dem. Maria Teresia beviljade
dem vissa förmåner, och Fredrik II använde
dem i Schlesien till ungdomens undervisning;
men 1786 upplöstes den där helt. Katarina II
och Paul I i Ryssland gynnade jesuitorden i
ännu högre grad. I sistnämnda land valdes snart
generalvikarie. Pius VII upphöjde den tredje
innehafvaren af denna värdighet till general och
återställde orden för Ryssland 1801 samt för
konungariket Båda Sicilierna 1804. Den efter
Napoleons fall börjande restaurationen af alla
gamla förhållanden gaf samme påfve tillfälle att
helt och hållet återställa jesuitorden, hvilket
skedde genom bullan Sollicitudo omnium ecclesiarum
7 aug. 1814. S. å. öppnades åter deras novishus
i Rom; 1820 tog den då valde generalen sitt säte
i sistnämnda stad, 1824 återfingo de Collegium
romanum, och 1836 erhöllo de äfven ledningen
af propagandans läroanstalt för missionärers
utbildning. Alltifrån sin återställelse har
jesuitorden utöfvat stort inflytande på påfvens
åtgärder, men i synnerhet efter den skarpsinnige
och energiske holländaren Roothaans (1829–53)
tillträdande af generalsvärdigheten. Han
ledde orden med sådan framgång, att romerska
folket sedan hans tid kallar jesuitgeneralen
"den svarte påfven". Sedan 1850 trädde
som ordens hufvudorgan och snart nästan som
officiellt organ för påfvedömet den stora
alltjämt mäktiga romerska tidskriften "Civiltà
Cattolica". Roothaans arf har med stor klokhet
förvaltats af efterträdarna, belgiern pater
Beckx (1853–87), schweizaren A. Anderledy
(1887–92) och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
