Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jesuitorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af den romerska kyrkans eller snarare den
romerske påfvens välde i och öfver världen samt
människornas fullkomliga underordnande därunder
i yttre och inre afseende. Hufvudarterna af
den verksamhet, som jesuitorden i detta syfte
utöfvar, äro: predikan, enskild själavård och
ungdomens undervisning. För att obehindradt
kunna egna sig åt dessa uppgifter förbehöllo
sig jesuiterna frihet från åtskilliga de
egentliga munkordnarna ålagda plikter, såsom
gemensamma andaktsöfningar och körsång å de
s. k. kanoniska timmarna m. m. Likaledes undvika
de öfverdrifna kroppsspäkningar för att kunna
bibehålla oförsvagad handlingskraft. Mer än åt
någon annan orden förlänades åt jesuitorden af
påfvarna privilegier, så att dess frihet att
utbreda sig och verka, så långt det berodde på
påfvarna, blef snart sagdt obegränsad.
Jesuitorden genomgick vid sin framkomst tre
utvecklingsstadier; den begynte som ett sällskap
för yttre mission, blef från omkr. 1540 ett
prästsällskap för inre mission, för att från
omkr. 1550 med bibehållande af de två förra
uppgifterna dock i hufvudsak framträda som
centralorganisation för det heliga kriget mot
kättarna. Loyola var ej från början, men blef
väl genom utvecklingens inneboende konsekvens
småningom Anti-Luther, så som han alltsedan i
bildande konst och folkuppfattning lefvat. –
Jesuitordens arbetsfält sönderdelade sig ock
efter ofvannämnda tre hufvuduppgifter i tre
afdelningar: hednavärlden, den romerska kyrkan och
den öfriga kristenheten. Dess missionsverksamhet
bland hedningarna började strax efter ordens
stadfästelse af Frans Xaver i Ostindien och
har därefter i största utsträckning utöfvats
icke blott i Asien, utan äfven i Afrika och
Amerika. Densamma har företett lysande prof af
kärlek, själfuppoffring och ihärdighet samt har
utom sitt egentliga syfte gagnat civilisationen
och vetenskapen. Men den är äfven känd för
sitt tolererande af hedniska seder och bruk,
särskildt i Kina, där jesuiter uppträdde som
mandariner, och på Malabar, där de predikade i
bramindräkt och lämpade sig efter den indiska
kastskillnaden, samt för sitt maktmissbruk och
sin vinningslystnad, i synnerhet i Syd-Amerika,
och ordensmissionen har mångenstädes endast
för en kort tid egt bestånd. – Inom sin egen
kyrka gjorde jesuiterna till sin uppgift
att återupprätta och stadfästa medeltidens
kyrkliga åskådning i skarpaste motsats mot de
idéer, som genom reformationen börjat verka på
tänkesättet äfven hos katolikerna. Särskildt ha
jesuiterna sökt skaffa erkännande åt påfvens
absoluta öfverhöghet ej endast inom kyrkan,
hvartill ock hör hans ofelbarhet i offentliga
uttalanden, utan äfven öfver de världslige
regenterna, för hvilket senare ändamål de sökt
försvaga dessas makt genom att härleda den från
folket och påyrka folkets rätt att afsätta
regenter. Därjämte utmärkes den jesuitiska
åskådningen å ena sidan för öfvertro, bevisad i
läran om Jungfru Marias obefläckade aflelse samt
en till den mest osmakliga ytterlighet drifven
Mariadyrkan äfvensom i befrämjande af vallfärder,
relikdyrkan och annan katolsk vidskepelse,
å andra sidan för en pelagiansk rationalistisk
uppfattning af den gudomliga nådens förhållande
till den mänskliga viljan. På Tridentinska mötet
(1545–63) var det jesuiterna, som genomdrefvo
de mest antiprotestantiska
lärobestämmelserna. En synnerligen fruktbar
jordmån för inplantande af sitt åskådningssätt
vunno de dels genom att draga till sina
biktstolar dem, som sökte tröst, råd och ledning
i andligt afseende, dels genom att taga om
händer ungdomens undervisning. I det förra
afseendet var det egentligen rika och maktegande
personer, i synnerhet furstar, som de sökte
vinna till biktbarn. För samvetsmåls afgörande
ha jesuiterna utarbetat en mängd kasuistiska
handböcker och läroböcker i moral. Dessa
utmärka sig särskildt genom lärosatserna om
probabiliteten, enligt hvilken det är tillåtet
att mot sin egen öfvertygelse handla efter någon
kyrkolärares mening, om intentionen, enligt
hvilken man icke syndar, om man i god afsikt
begår en lagöfverträdelse, samt om reservatio
mentalis, enligt hvilken man fritt kan ljuga
i sak, i fall man blott genom tvetydighet i
uttrycket eller hemliga förbehåll bevarar ett
sken af sanning. Genom dessa läror ha jesuiterna
dels – såsom det yttrats af några bland dem
– velat göra Kristi ok lätt för andra, dels
rättfärdigat sin egen delaktighet i handlingar
af ofta den mest upprörande art. – Genom sin
undervisningsverksamhet söka jesuiterna bland
de högre stånden – ty folkundervisning ingår ej
i deras plan, enär folkets massa bäst behärskas,
så länge den är okunnig – vinna tillgifna gynnare
äfvensom lämpliga adepter för sin egen orden samt
att uppfostra det katolska prästerskapet. Genom
sin undervisningsverksamhet mer än genom
något annat har orden vunnit sin väldiga makt,
och den kan därför ur viss synpunkt med rätt
karakteriseras som en skolorden. Jesuiternas
undervisning är systematiskt anlagd, förenad
med noggrant öfvervakande af lärjungarnas
sedliga lif samt kostnadsfri. Den har vunnit
stort beröm för goda resultat, men har
med en formell utbildning af de mänskliga
anlagen på ett förundransvärdt sätt förenat
undertryckande af tanke- och samvetsfrihet. Som
mönster för jesuitiska läroanstalter gäller
Collegium romanum, anlagdt 1551 af den tredje
ordensgeneralen, Francesco Borgia, hertig af
Gandia. Äfven vetenskapsmän i egentlig mening
ha bland jesuiterna funnits till stort antal
och på snart sagdt alla områden af mänskligt
vetande, äfven om vetenskapen där nödvändigt
måste tjäna ordenssyftet. De vetenskaper, inom
hvilka jesuiter vunnit största ryktbarhet,
äro därför sådana, som stå i ett mer aflägset
förhållande till det teologiska systemet, såsom
matematik, fysik, astronomi och krigsvetenskap.
I de katolska länderna vunno jesuiterna hastig
framgång, ehuru icke alltid utan gensägelse. I
Italien utbredde de sig först och behärskade
under 1500- och 1600-talen den italienska
kulturen, som sålunda förspanskades. Republiken
Venezia var uti Italien den enda stat, som
utestängde dem, 1606–56; senare visserligen
tillåtna, förblefvo de utan större makt i
lagunstaden. Efter Italien fingo de först hem
i Portugal, från 1540. Där vunno de snart, i
synnerhet under konung Sebastian, det största
inflytande på regeringen. I Spanien voro
väl regenterna till en början mindre gynnsamt
stämda mot dem, men tillstadde deras verksamhet
i landet. Under seg kamp med sina farligaste
motståndare, dominikanerna, tillkämpade de sig
dock med 17:e årh. landets religiösa ledning. I
Frankrike öppnades vägen till Paris först genom
Laynez’ skicklighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
