Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Japan, kejsardöme i östra Asien - Japan, Historia. Se sp. 1443-1505 - Japaner. Se Japan, sp. 1267 - Japanering, gammal beteckning på lackering - Japanesisk svärta. Se asfaltfernissa - Japankamfer, kem. Se Kamfer - Japanska eksilkesfjärilen, zool. Se Eksilkesfjäril - Japanska galläpplen. Se Galläpplen - Japanska grafven, ett djupt bäcken i Stilla hafvet - Japanska hafvet, ett af randhafven vid östra Asien - Japanska körsbär, bot. Se Judekörsbär - Japanska språket och litteraturen - Jered (Bibeln)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1289
Japaner-Japanska språket och litteraturen
1290
Cassel, "Det nya Öst-Asien" (1906), Millar,
"The new far East" (1906), Holland, "J., old
and new" (1908), Saint Maurice, "La civilisation
économique du Japon" (1908), Lloyd, "Every-day
J." (1909). – F. von Wenckstern har utgifvit
en japansk bibliografi: "Bibliography of the
Japanese empire", I 1859-93 (1895), II 1894-1906"
(1907). Jfr äfven litt. till art. Japansk konst.
Japaner (förr japaneser). Se Japan, sp. 1267 ff.
Japanering, gammal benämning på lackering.
Japanesisk svärta. Se Asfaltfernissa.
Japankamfer, kem. Se Kamfer.
Japanska eksilkesfjärilen, zool. Se
Eksilkesfjäril.
Japanska galläpplen. Se Galläpplen, sp. 650.
Japanska grafven, ett djupt bäcken i Stilla
hafvet, beläget strax ö. om de japanska
öarna. Dess största djup är ö. om Hondo
8,491 m. och ö. om Kurilerna 8,513 m.
J. F. N.
Japanska hafvet, ett af randhafven vid östra
Asien, begränsas af sibiriska Kustprovinsen,
halfön Korea och de japanska öarna. Genom
Tatarviken och La Pérousesundet sammanhänger
detta haf i n. med Ochotska hafvet och genom
Koreasundet i s. med östkinesiska hafvet. Dess
medeldjup beräknas af Karstens till 1,100 m., af
Murray till 950 m.; största kända djup når 3,575
m. Arealen är enligt Karstens 1,043,824 kvkm.
J. F. N.
Japanska körsbär, bot. Se Judekörsbär.
Japanska språket och litteraturen. Japanskan,
som af Max Müller fördes till den turanska
språkstammen och särskildt sattes i samband
med dravida-språken (se Dravida), påminner
visserligen i sin allmänna byggnad om de minst
utvecklade af de uralaltaiska språken, mandschu
och mongoliskan, men skiljes likväl bestämdt
från denna familj af tre viktiga grunder. Dessa
äro: 1) frånvaron af den karakteristiska
vokalharmonien, 2) den fullkomliga saknaden af
verkliga personalpronomina, hvari japanskan
torde vara alldeles allenastående och endast
på afstånd följd af javanskan, och 3)
verbalböjningens rudimentära utveckling. I
afseende på ljudläran märkes, att japanskan
eger de vanliga 5 vokalerna a, e, i, o, u,
de allra flesta af högsvenskans konsonantljud
samt dessutom de tonande spiranterna (franskt)
z och z (= franskt j) och det engelska w. Helt
och hållet saknas l samt på sätt och vis p,
hvilket senare numera förekommer endast i lånord
och onomatopoetiska ord. Den förr befintliga
explosivan p har nämligen öfvergått till f,
och i våra dagar håller detta f i sin ordning
på att öfvergå i h. Efter skriftspråkets norm
kunna japanska ord börja endast med vokal
och enkel konsonant samt sluta blott med
vokal eller n; men då i det moderna uttalet
slutande i och u ofta bortfalla, kunna de
flesta konsonanter och konsonantgrupper bilda
slutljud. Vid nominalflexionen saknas genus
och artikel. Pluralen uttryckes antingen genom
reduplikation: kuni, "land", plur. kuni-guni,
eller genom (ofta dubbel) prefigering af
ord, som betyda "art", "slag" o. d.: hana,
"blomma", plur. iro-iro-no-hana, "(alla) slags
blommor". Genom olika postpositioner bildas
7 kasus (nom. -wa, ack. -wo, gen. -no, -ga,
dat. -ni, abl. -jori, -kara, lokativ -ni, -we
eller -je och mutativ -to). Adjektivet saknar
all flexion, är för öfrigt sällsynt samt
ersättes af gerundier och substantiv i
genitiv. Den attributiva ställningen uttryckes
genom suffixet -ki, den predikativa med -shi:
taka-ki jama, "högt berg", jama taka-shi,
"berget är högt". I det nuv. samtalsspråket
ha emellertid båda dessa ändelser öfvergått
till -i. Talsystemet är dekadiskt: 1 h(i)tó,
2 f(u)tá, 3 mi, 4 jo, 5 itsu, 6 mu, 7 nana,
8 ja, 9 kokono, 10 to, 20 futá-tsi, 30 mi-so,
40 jo-so, 100 momo, 1,000 tsi. Vid förening
med substantiv tillägges vanligen -tsu,
"stycke" eller något liknande ord: mi-tsu
hana, "3 (stycken) blommor". De ursprungliga
personalpronomina ha spårlöst försvunnit och
ersättas med en mängd konventionellt valda
substantiv, som vanligen antyda de särskilda
personernas öfver- eller underordnade ställning,
t. ex. gunin, "oförnuftig man" (= jag), o-kata,
"den ärade sidan" (= Ni). Relativet saknas
h. o. h. och ersättes med gerundier. Verbet
saknar all egentlig personalböjning. Särskilda
tempusstammar bildas af verbalroten genom
suffix: -u, (-ru) för presens, -ta (-tari) för
perf., -mu, -u för fut. Allteftersom stammen
slutar på -i eller -e, kan man härvid skilja
mellan två olika konjugationer. Konjunktiv och
konditional uttryckas genom postpositioner:
-ba, -domo, negativ form med suffixen (-nsi),
-zi, (-ni), -nu, t. ex. ake, "öppna", ake-zi
(skriftspr.) "icke öppna", mi-nu (talspr.) "icke
se". Suffixet -si, -sime bildar kausativa och -e
passiva verb. – Den renaste dialekten, hvilken
också ligger till grund för skriftspråket, är
den, som talas i prov. Jamato på ön Nippon. I
3:e årh. e. Kr. blefvo japanerna bekanta med
den kinesiska litteraturen (Kon-fu-tses verk);
men det var i synnerhet sedan buddismen införts
från Kina (i 6:e årh.), som kinesernas språk
och skrift vunno allmän utbredning. De sedan
dess så talrika kinesiska lånorden ha dock
ett helt annat och äldre uttal än nu i Kina,
hvarför de äro af stor betydelse för det
kinesiska språkets historia. – Alltsedan sin
första bekantskap med Kina (404 e. Kr.; den
inhemska traditionen uppgifver oriktigt 284)
nyttjade japanerna kinesisk skrift; sedermera (i
8:e årh.) uppfanns ett japanskt stafvelsealfabet,
för hvilket lades till grund en mängd kinesiska
karaktärer, men använda som rena ljudtecken
utan afseende på deras begreppsbetydelse. Detta
alfabet benämndes efter de tre första af dess 48
tecken i-ro-fa, och sedermera uppkommo flera,
till formen modifierade stafvelsealfabet. De
tre följande äro de viktigaste: 1) det äldsta,
man-jo-kana, "de 10,000 bladens skrift"
(så kallad efter en gammal med detta alfabet
skrifven diktsamling), med oförändrad kinesisk
form, 2) det jämförelsevis lätta, men aldrig
vid längre texter använda kata-kana, som består
af 48 ur de förra afkortade tecken, och 3) det
utomordentligt svåra, på kinesisk kursivskrift
grundade hira-gana (från 9:e årh.), som består
af omkr. 300 tecken och användes för poesi,
romaner och bref, På den allra sista tiden har
emellertid en modernare riktning uppstått,
som arbetar för införandet af det latinska
alfabetet. I spetsen för denna rörelse står
sällskapet Romadjikwai, som verkar för detta mål
genom ett särskildt tidskriftsorgan.
Japanska litteraturen är skrifven dels på kinesiska,
dels på japanska. Det förra språket har nämligen
i Japan ända till den allra senaste tiden spelat
samma roll som latinet i Europa under medeltiden,
och på detta affattas alla strängt lärda verk,
ofta med mellanradig öfversättning eller glo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
