Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Japan, kejsardöme i östra Asien - Jered (Bibeln)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
landskapet, vaxträdet (Rhus succedanea) förekommer
i södra delen; f. ö. äro tobak, soja, kamfer,
ginseng, rabarber, sesam, ricinväxter, fänkål,
hampa, bomull, ramie, indigo och jordnötter rika
kulturväxter. Från Japan härstamma många af våra
vanligaste prydnadsväxter, t. ex. kamelian,
Euonymus japonica, Prunus-arter, spireor,
Astilbe, Aukuba, Aspidistra, hortensian,
Deutzia, aralian, Diervilla, astern, krysantemum,
azalean, funkian (Hosta), liljor m. fl.
(G. L-m.)
Djurvärlden. Bland för J. egendomliga
däggdjursarter må nämnas en makak (Macacus
speciosus), en mullvad (Talpa wogura),
en mullvadsartad insektätare (Urotrichus
talpoides), hvars närmaste släkting lefver
i västra Nord-Amerika, den japanska björnen
(Ursus japonicus), en gräfling (Meles anakuma),
en flygande ekorre (Pteromys leucogenys) och en
antilop (Nemorrhædus crispus); den ekonomiskt
värdefulla hafsuttern (Enhydra) förekommer vid
norra J:s kuster; dessutom befolkar en hjort
(Cervus sika) i tusental slätterna i norra
J. Närmare 30 fågelarter torde vara inskränkta
till J.; bland dessa märkas flera fasanarter,
hägrar etc. Den nu lefvande största amfibien,
Cryptobranchus japonicus, är inföding i J.,
ehuru ock anträffad i Kina; den finnes i rinnande
vatten ända till 1,500 m. ö. h. – Den japanska
faunans allmänna karaktär rättfärdigar att
betrakta J. som i djurgeografiskt hänseende
hörande till den palearktiska regionen, ehuru
flera tropiska djurgrupper, särskildt af kräldjur
och insekter, lefva i landets södra delar. Många
af J:s och nordöstra Asiens djurarter ha
sina närmaste släktingar i Nord-Amerika, en
omständighet, som ådagalägger, att sammanhanget
emellan sagda länder geologiskt sedt först
nyligen blifvit afbrutet. L-e.
Befolkningsförhållanden. Japanerna tillhöra
den ural-altaiska grenen af mongoliska
rasen. Sina närmaste släktingar ha de i
koreanerna. Japanernas språk är mångstafvigt
och alldeles olikt den enstafviga kinesiskan,
ehuru J. från Kina fått sin äldre kultur och
sina skrifttecken. (Se Japanska språket och
litteraturen.) Då de invandrade till de japanska
öarna, funno de dessa bebodda af ainofolket
(se Aino), som utrotades eller uppgick i det
japanska eller trängdes mot norden, där ännu
1907 17,750 bodde på Yezo och ett mindre
antal på södra Sachalin. Enligt en hypotes
har efter invandringen en blandning skett med
söderifrån kommande malajer, och därpå skulle
då bero, att man i J. träffar två ganska olika
folktyper (se pl. II o. III samt färgpl.
Asiatiska folk, fig. 13 o. 14), en med
grofva drag och en med finare (den senare då
uppkommen genom blandningen med malajerna). Den
förra typen, som omfattar den stora massan af
folket, utmärkes f. ö. genom en undersätsig,
kraftig kroppsbyggnad, smala, snedställda ögon,
tjock och kort näsa samt utstående kindkotor,
hvaremot den senare har längre kropp, långdraget
ansikte, fint byggd näsa samt hos männen raka,
hos kvinnorna blott obetydligt sneda ögon. I
allmänhet äro de japanske männens medelhöjd
lika med de europeiska kvinnornas, medan den
japanska kvinnans är ännu mindre; kvinnorna äro,
enligt europeisk smak, vackrare än männen och
berömmas för sitt vinnande sätt och sin vackra
stämma. Hudfärgen är gulaktig, men växlar dock
hos olika individer från européernas hvita till malajernas
rödbruna. Håret är groft och svart, skäggväxten
i regel ringa och ögonbrynen tunna. Den japanska
dräkten – för så vidt den ej är under senare
år utbytt mot europeisk – är bland de högre
klasserna i hufvudsak lika för alla. Männen bära
en nattrockliknande rock (kimono) af bomulls-,
hamp- eller sidentyg, som i regel når till
halfva smalbenet och sammanhålles kring lifvet
med ett bälte; ärmarna äro mycket vida och
halft igensydda nertill, så att de kunna göra
tjänst som fickor. Byxor enligt våra begrepp
saknas. Till underkläderna höra emellertid
ett tunt plagg, närmast liknande våra simbyxor
och en ylleskjorta. Kragar eller manschetter
begagnas aldrig till den japanska dräkten. Ute
bäres en kort, vidärmad kappa af mycket tunt,
svart tyg. På samtliga kimonos anbringas
egarens vapen. Fotbeklädnaden består af hvita
bomullssockor och den egendomliga japanska
träskon, som dock alltid aflägges, innan man
går in. Träskon består af en c:a 3 cm. tjock
träskifva med två c:a 3 cm. höga klackar för
skor vid vackert väder. Under dåligt väder
begagnas träskor med två 10 cm. höga skifvor
under sulan. Främre delen af hufvudet rakas –
hvilket dock förbjöds genom en förordning af
1873. Hufvudet är på landsbygden ännu obetäckt,
blott på resor bäres en stor hatt af flätadt
strå eller lackeradt papper. Den europeiska
hatten och mössan tränga likväl mer och
mer in. Eljest skyddar man sig mot sol och
regn med stora paraplyer af oljadt papper,
spändt öfver bamburör. Landtfolk och lägsta
klassens kulier bära under regn en kappa
af rishalm (fig. 11). Ett vanligt tillbehör
till dräkten är solfjädern, som för männen är
enkel, gjord af hvitt papper utan målningar,
vidare pipa och tobakspung. Förr var äfven
ett slags medikamentsdosa (inro) vanlig. –
Arbetarna binda kring länderna ett tyg, som
drages mellan benen, och betäcka öfverkroppen
med en löst hängande bomullsblus. Kvinnorna
(se pl. II o. III) bära fotsida rockar (kimono)
af samma snitt som männens, men sydda af
tungt, fasoneradt siden eller bomullstyg;
efter årstiden bäras flera eller färre sådana
rockar utanpå hvarandra (om vintern ända till
sex), de sammanhållas kring lifvet med ett
bredt bälte (obi) af svart mycket hårdt siden,
som konstfärdigt knytes på ryggen i en stor
rosett. Under rocken är bröstet täckt af en
korslagd remsa kräppsiden. Fotbeklädnaden liknar
männens. Det svarta håret ingnides med olja och
uppfästes på ett mycket inveckladt sätt, olika
efter ålder och samhällsställning. Medelpunkten
är den stora chinjongen, i hvilken instickas
nålar och ett par kammar. För att hårklädseln,
som ombesörjes endast en, högst två gånger i
veckan, ej skall bringas i oordning, begagnar den
japanska kvinnan i st. f. kudde ett slags pall,
som placeras under hufvudets undre del (se
Bädd, med fig. 1). Ansikte och hals sminkas;
läpparna färgas starkt röda med beni (safflor,
af Carthamus tinctorius); gifta kvinnor färgade
förr tänderna svarta, men detta bruk har numera
alldeles upphört. Äfven kvinnor bära solfjädrar,
som ofta äro fint målade med djur och blommor. En
viktig roll vid toaletten bildar badet. Japanerna
äro måhända världens renligaste folk. Det är
vanligt att taga icke ett, utan flera varma bad
med en temperatur af 42 à 45° C. om dagen. –
Husen byggas af trä och vanligen med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
