Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jakobiner - Jakobinmössa. Se Frihetsmössa - Jakobiter - Jakobiter 1. Religiös sekt - Jakobiter 2. Anhängarna af den Stuartska dynastien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1191
Jakobinmössa-Jakobiter
1192
den lagstiftande. Härvid inträdde dock en
brytning inom den mellan girondisterna (se
d. o.) och bergpartiets anhängare (se Berget),
och då de senare efter konungens fängslande
(10 aug. 1792) och na-tionalkonventets
öppnande (21 sept. s. å.) fingo öfverhanden
inom jakobinklubben, utstöttes eller utgingo
girondisterna (okt. s. å.) ur denna, som nu
h. o. h. blef ett verktyg för " berget’’’ och
den snart inom detta allsmäktige Ro-bespierre (se
d. o.). Namnet jakobiner blef därför oupplösligt
förbundet med det skräckvälde, som "bergets"
seger medförde för Frankrike, och när skräckens
förnämste målsman, Robespierre, störtades (juli
1794), medförde detta också klubbens fall. Under
den nu följande reaktionen mot skräckväldet
gjorde konventet slut på klubbens inflytande
utanför Paris genom att förbju-
Fig. 2. Jakobin, efter en samtida gravyr. (Märk
på "frihetsmössan" devisen surveillance,
illustrerad af ett strålande öga ofvanför, vidare
medlemsmedaljen på bröstet, "stormklockan"
i högra handen, beväp-ningen med sabel och
pistoler i bältet samt träskorna på fötterna.)
da den att ha filialer (16 okt. s. å.), och
12 nov. s. å. beslöt det stängningen af dess
lokal i Paris. Under direktoriet hindrade
länge ett förbud i själfva författningen mot
"populära sällskap" allvarliga försök till
klubbens återupplifvande, men mot slutet af
direktorialtiden, då en allmän oreda uppstod,
bildades 6 juli 1799 "Föreningen af vännerna
till frihet och jämlikhet" (Réunion des amis de
la liberté et de Végalité), som fick samlas i
ett ridhus (manege) invid själfva Tuilerierna
och med anledning däraf vanligen kallades
Réunion du manege. Föreningen angaf sig öppet
som en fortsättning af jakobinklubben, och
dess förhandlingar gåfvo ej förebilden efter
i revolutionär våldsamhet. Framträdandet
af jako-binismens spöke väckte emellertid
allmän harm och skräck, som i ej ringa mån
banade vägen för Bona-parte. Den lagstiftande
kårens öfre kammare, "de äldstes råd", som egde
dispositionsrätt öfver ridhus-salen, stängde
denna (27 juli 1799) för klubben, som då slog
sig ned i en gammal jakobin- (dominikan-)
kyrka på södra Seinestranden vid Rue du Bac,
och 13 aug. s. å. utdrefs den härifrån af
direktoriet på föranstaltande af dess medlem
Sieyés (se d. o.), hvilken då som bäst förberedde
den statskupp, som skulle föra Bonaparte till
makten. Jakobinernas hållning ändrades, som vi
sett, allt efter som revolutionen framskred,
men alltid var det de, som gingo i spetsen för
den revolutionära omstört-ningen, och därför
användes ordet jakobiner äfven för att, utan
hänsyn till själfva klubben, be-
teckna revolutionära omstörtningsmän i
allmänhet. På den franska revolutionen utöfvade
jakobinklubben ett ödesdigert inflytande. Om den
också genom sin revolutionära våldsamhet stärkte
dess kraft, så bidrog den väsentligt till, att
revolutionen i stället för att skapa en lagbunden
frihet drog öfver Frankrike en anarki och ett
skräckvälde, som slutligen förmådde det att
söka sin räddning i den Napoleonska despotismen.
S. B.
Jakobinmössa- Se Frihetsmöss a.
Jakobiter. 1. Religiös sekt, som bar si^t namn
efter Jakob Zanzolus Baradaeus. Se Baradaeus
och Monofysiter.
2. Anhängarna af den stuartska dynastien,
som med konung Jakob II 1688 störtades från
Storbritanniens tron. Deras sträfvan gick ut på
att återuppsätta Jakob II på tronen och att efter
hans död förskaffa kronan först åt hans son Jakob
("Jakob III"), den s. k. äldre pretendenten,
sedan åt dennes son Karl Edvard, den s. k. yngre
pretendenten. Åtskilliga Jakobiter följde
Jakob II, då han 1688 flydde till Frankrike,
men de fleste stannade kvar i hemlandet och
underhöllo därifrån förbindelser med Jakobs hof
i S:t Germain, som var härden för de jakobitiska
stämplingarna. Det var hufvudsakligen bland de
engelske tories och den skotska adeln, som Jakob
II hade sina anhängare, men äfven framstående män
af whigpartiet hörde i hemlighet till dem. Ehuru
jakobiterna förgäfves sökt hindra antagandet
af den successionsordning (A et of settlement,
1701), enligt hvilken kronan skulle tillfalla
kurfurst Georg af Hannover, voro de dock nära
att vid tiden för drottning Annas död (1714), då
ministären under viscount Bolingbroke till stor
del utgjordes af Jakobiter, lyckas utropa Jakob
II :s son, "Jakob III", till konung. Men Georg I
besteg utan motstånd tronen. Den nya dynastien
var emellertid impopulär hos den öfvervägande
delen af nationen, och jakobiterna gjorde i
förlitande därpå försök att vinna sitt mål med
vapenmakt. Då Frankrike genom freden i Utrecht
lofvat att på intet sätt hjälpa pretendenten,
nödgades jakobiterna söka hjälp på annat håll. De
vände sig till Karl XII, som vid den tiden
efter sin återkomst från Turkiet (nov. 1714)
vistades i Stralsund. Denne hade nämligen råkat
i spändt förhållande till konung Georg, som
på ett hänsynslöst sätt kommit i besittning af
de Sverige tillhöriga hertigdömena Bremen och
Ver-den. I förra hälften af 1715 framställde
jakobiterna dels genom svenske envoyén i
London, Karl Gyllenborg, dels, med Ludvig XIV
:s bifall, genom svenske ambassadören i Paris,
Erik Sparre, under erbjudande af (löjligt
ringa) penningunderstöd för Karl XII planer på
en väpnad svensk landstigning i Storbritannien
till understöd af en jakobitisk resning där. Ett
sådant företag var i Karl XII:s och samtidens
ögon rättmätigt, i synnerhet sedan Georg I i
okt. 1715 som kurfurste af Hannover förklarat
Sverige krig och begagnade sin ställning som
brittisk konung till att årligen sedan 1715 sända
en hotande engelsk flotta till Östersjön. Karl
hölls emellertid tillbaka af högre politiska
hänsyn och omöjligheten att då kunna ingripa,
och jakobiternas förslag vun-no intet gehör,
ehuru Gyllenborg med sitt hufvud ville svara för,
att inskeppandet af endast 3,000- 4,000 svenskar
till England vid den tiden skulle ha störtat
Georg från tronen. Jakobiterna grepo emel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
