Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jakob, Frans Edvard - Jakob, Ludwig Heinrich von - Jakoba, stad. Se Jakubu - Jakoba, grefvinna af Holland. Se Jakobea - Jakob an der Birs, S:t. Se Birs 1 - Jakob ben Chabib. Se Rabbinska språket och litteraturen - Jakobea (Jakoba, Jacqueline), grefvinna af Holland - Jakob Erlandsön, dansk prelat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
erhöll sin uppfostran. Efter faderns död
(sept. 1701) erkändes han af Ludvig XIV för
legitim konung ("Jakob III"), hvilket gaf
Vilhelm III en kärkommen anledning att sluta
sig till Ludvigs öfriga fiender i spanska
tronföljdskriget. Då Vilhelm III afled (1702),
förmådde J. ej göra sina anspråk gällande, utan
hans andra halfsyster, Anna, blef regerande
drottning. 1706 gjorde J. på en fransk flotta
ett misslyckadt försök att landstiga i Skottland
och tjänade därefter i franska armén under
spanska tronföljdskriget. Ehuru Frankrike
i freden i Utrecht (1713) förbundit sig att
erkänna den genom Act of settlement (1701)
gällande protestantiska tronföljden i England,
hvilken väntade kurfursten Georg af Hannover,
och att utvisa pretendenten, som slog sig ned
först i Lothringen, sedan i Avignon, voro
dennes utsikter vid den tiden mera lysande
än någonsin, ty det i England då härskande
torypartiet önskade honom i hemlighet till Annas
efterträdare. Men hennes plötsliga bortgång
(1714) och J:s vägran att afsvärja sin katolska
tro omintetgjorde planen. En del af J:s anhängare
försökte emellertid, ehuru utan framgång, genom
uppror i Skottland och England 1715 störta Georg
(därom samt om J:s förbindelser med Sverige och
öfriga försök till restauration se Jakobiter
2). Sedan Frankrike 1717 slutit allians med
England, nödgades pretendenten lämna äfven
Avignon och begifva sig till Italien, där han,
hufvudsakligen i Rom, framlefde sina dagar
under bekymmersamma ekonomiska omständigheter
och med af tagande anseende. Han var sedan 1719
förmäld med Klementina af Polen, Johan Sobieskis
dotter, samt efterlämnade två söner: Karl Edvard
(den s. k. "yngre pretendenten") och Henrik,
kardinal. Se Terry, "The chevalier de St. George"
(1890), och H. D. Roome, "The old pretender"
(1904).
Jakob, Ludwig Heinrich von, tysk
universitetslärare, filosofisk och
statsvetenskaplig författare, f. 26
febr. 1759 i Wettin, d. 22 juli 1827 i
Lauchstädt vid Halle, blef 1789 e. o. och
1791 ord. professor i filosofi i Halle. Sedan
detta universitet 1806 upphäfts af Napoleon,
blef J. 1807 professor i statsvetenskap i
Charkov och 1809 medlem af lagkommissionen i
Petersburg. 1816 återkom han till Halle som
professor i statsvetenskaperna. Som filosof
var J. nitisk anhängare af Kant. Bland hans
arbeten märkas: Grundriss der allgemeinen logik
und metaphysik (1788; 4:e uppl. 1800), Grundriss
der erfahrungsseelenlehre (1791; 4:e uppl. 1810),
Antimachiavell (1794; 2:a uppl. 1796), Grundsätze
der nationalökonomie (1805; 3:e uppl. 1825),
Entwurf eines criminalgesetzbuches fur das
russische reich (utarb. 1810, tryckt 1818) och
Die staatsfinanzwissenschaft (2 bd, 1821 ff.;
ny uppl. af Eiselen 1837).
Jakoba, stad. Se Jakubu.
Jakoba, grefvinna af Holland. Se Jakobea.
Jakob an der Birs, S:t. Se Birs 1.
Jakob ben Chabib. Se Rabbinska språket och
litteraturen.
Jakobea (Jakoba, Jacqueline), grefvinna af
Holland och Hainaut, äfven kallad "J. af Holland"
l. "J. af Bajern", f. 1401, d. 1436, var dotter
till Vilhelm VI (af Bajern), grefve af Holland,
Zeeland och Hainaut, efterträdde 1417 sin fader
i regeringen och invecklades genast i de då
häftigt pågående striderna mellan partierna hoeks
(se d. o.) och kabeljaouws. Hon var redan då änka
efter Frankrikes unge dauphin, Johan af Tourainc,
och förmäldes 1418 med sin frände, hertig
Johan IV af Brabant, från hvilken hon efter ett
kortvarigt olyckligt äktenskap skildes för att i
stället (trol. 1422) äkta den engelske konungen
Henrik IV:s son, hertig Humphrey af Gloucester
(se Gloucester 4). J:s farbror, Johan af Bajern,
electus till Liége, hade redan förut framställt
arfsanspråk på Holland och Zeeland, och efter
växlande strider träffades omsider 1428 en
uppgörelse i Delft, hvarigenom Filip den gode af
Burgund, som ärft Johans af Bajern anspråk, till
namnet erkände J:s rätt till de tre länderna,
dock med villkor att han som ett slags förmyndare
skulle få utöfva den egentliga styrelsemakten
och bli hennes efterträdare samt att J., hvars
äktenskap med Humphrey s. å. förklarats ogiltigt
af påfven, ej utan Filips samtycke skulle ingå
nytt äktenskap. Då hon dock (1432) i hemlighet
förmälde sig med en zeeländsk adelsman Frans
van Borselen, lät Filip taga denne till fånga,
och J. måste för att friköpa hans lif afstå från
alla sina arfländer, som 1433 införlifvades
med Burgund. Jfr Löher, "Jakoba von Bayern
und ihre zeit" (2 bd, 1862-69), och R. Putnam,
"A mediaeval princess: true record of changing
fortunes which brought divers titles to
Jacqueline, countess of Holland" (1904). - J:s
romantiska öden ha ofta skönlitterärt behandlats.
(V. S-g.)
Jakob Erlandsön, dansk prelat, af
Skjalm Hvides ätt, son till Andreas Sunesöns
systerdotter, studerade utomlands och vardt
domprost i Lund. 1245 sändes han till konsiliet
i Lyon för att tala för konung Erik Plogpennings
sak, men tog i stället parti för den fördrifne
biskopen Nils Stigsön. Påfven utnämnde honom
till sin kaplan och 1250 till biskop i Roskilde;
som sådan stadfäste han 1254 Köpenhamns äldsta
stadsrätt. 1252 valdes han till ärkebiskop i
Lund, men kunde först 1254 öfvertaga denna plats,
tvärtemot konungens vilja. Uppfylld af uppriktig
ifver att häfda kyrkans förmenta rätt, särskildt
dess oafhängighet af lekmannainflytande
och kyrkogodsens skattefrihet, kom han snart
i häftig strid med kungamakten, emedan han
härsklystet och hänsynslöst ville trotsa sin
vilja igenom mot landets lag. Han fick 6 mars
1256 på en synod den s. k. Vejle-konstitutionen
antagen, hvarefter landet hotades med interdikt,
om man med konungens vilja öfvade våld mot
någon dansk biskop; den blef visserligen 1257
stadfäst af påfven, men aldrig kungjord, då
flera biskopar ogillade den. Då J. 1258 icke
endast vägrade att själf kröna konungens son,
Erik Klipping, utan också hotade biskoparna
med bannlysning, om de gjorde det, lät konung
Kristofer I hans egen broder Nils Erlandsön
fängsla honom och föra honom till Hagenskov på
Fyn. Vid Kristofers död ett par månader senare
befriades J. ur fångenskapen, men visade sig
likväl oförsonlig; han stadfäste den förmodade
kungamördaren Arnfast som biskop i Aarhus och
förbjöd kyrklig jordfästning af de bönder, som
vid Naestved fallit för konungens sak. Han kunde
likväl icke häfda sin ställning i riket, utan
drog bort 1260 och hade sedan svårt att få sitt
uppträdande godkändt af påfven. Dennes nuntius
bannlyste honom 1262, och Urban IV ålade honom
1264 att taga afsked. 1272 kom det ändtligen till
förlikning, hvarefter han kunde återvända, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
