Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jaina, afdelning af Jina, ind. religionshist.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1175
Jaina
1176
ofantlig längd. Af de fem graderna af kunskap är
den högsta allvetenheten (kevala). l sträfvandet
att befria sig från det själavandringen
betingande karman slites själen mellan den
nedtyngande adharma och den upplyftande dharma;
först med befrielsen af båda är den så lätt,
att den lyfter sig till de fullkomligas (siddha)
himmel, där den lefver evigt i rent intellektuell
tillvaro. Genom rätt tro och öfvervin-nande
af lidelserna och handlingsdriften undgår man
att samla nytt karman, under det att det gamla
kan tillintetgöras förnämligast med askes, som
leder till befrielse. Askesen spelar sålunda
i jinismen en mycket framträdande roll och är
den förnämsta skil-jepunkten mellan jinismen
och buddismen. Själf-mord räknas som -en
berömlig åtgärd i uppnåendet af befrielse från
karman. Den riktiga vandeln sammanfattas i fem
bud: 1) att icke döda eller skada (ahimsä) f 2)
att icke tala osanning, 3) att icke till-cgna
sig något, som ej är en gifvet, 4) absolut
kyskhet, 5) egendomslöshet (för lekmän mildare
former). Ahimsä har framtvingat en hel mängd,
delvis rent komiska åtgärder för att undgå
’att döda lefvande va-
Grupp af Jainatempel på Sunagiri ("Guldberget")
i Central-Indien.
relser, såsom bruk af sil för vattnet, flor
för munnen (för att icke förtära smådjur),
att icke äta i mörkret o. s. v. Munken skulle
ursprungligen vandra omkring hemlös med sin
allmoseskål och "predika tiggarmunkarnas lag
för alla varelser". Kan han icke uppfylla
sina munkplikter, skall han hellre hänga sig,
svälta ihjäl eller på annat sätt begå själfmord
än bryta munklöftena. I regntiden, då växt-
och djurlifvet når sin största yppighet, bör
munken sysselsätta sig med fasta, studier
och meditation. Någon egentlig kult finnes
icke. Lekfolk skall dagligen besöka ett tempel
med bilder af Jina, gå däromkring tre gånger,
offra frukt eller blommor, uttala en bön
eller hälsning o. s. v. Den 8 och 14 i hvarje
half-månad samt ny- och fullmåndagen hålles
fäste- och hvilodag (posaha) utan badning, arbete
o. d., ungefär som bland buddisterna. Föremål
för dyrkan är endast Jina; jainamenigheteraa
ega flera af de i arkitektoniskt hänseende
vackraste templen i Indien (t. ex. vid Mount
Abu och Girnär), särskildt i västra Indien i
trakten omkring Bombay (se ofvanstående fig. samt
Byggnadskonsten, sp. 711 och pl. II). Jainasekten
uppstod samtidigt eller något före
buddismen och var en af de många med hvarandra
konkurrerande sekterna, som uppträdde
och predikade, i synnerhet i östra Indien
(i Magadha och angränsande delar), vägen
till frälsning. Mångenstädes i jinisternas
och buddisternas skrifter framträder
den ömsesidiga fientligheten, större ju
mindre läroskiljaktigheterna egentligen
voro. Stiftaren af den historiska jinismen,
Vardhamäna, af buddisterna mest nämnd Nätaputta
(sanskr. Jnätrputra, "Jnätrsonen"), af sina
anhängare kallad med hedersnamnet Mahävlra ("den
store hjälten"), som snarare synes ha varit en
reformator af en redan befintlig (förbuddistisk)
sektrörelse, var en konungason af Ä^r-familjen i
Vesäli, som, f. omkr. 544, vid 28 års ålder drog
sig från världen och slet af sitt hår, från sitt
30: e år vandrade omkring, naken i 12 år, och
slutade som kevalin (på allvetenhetssta-diet),
uppträdde såsom Jina samtidigt med Buddha,
intill han vid 72 års ålder dog omkr. 467
f. Kr. De honom närmast följande munkarna
kallades nir-grantlia ("de från band löste"),
yati ("asketer") eller sädhu ("goda, heliga")
och gåfvo upphofvet till jainamenigheterna. -
Dessa ha under tidernas lopp uppdelat sig i
två mot hvarandra fientliga sekter, cvetämbara
("de hvitklädde") och digämbara ("hvilkas kläder
är luften"), båda med underafdelningar-. De
senare hålla på fullständig nakenhet, och
bevisligen lefde deras munkar på 600-talet
efter denna lära; nu ha de måst underkasta
sig modifikationer. Qvetäinbara’erna anse
nakenheten endast som en förtjänst, i det de
erkänna, att Ma-hävira och hans lärjungar gingo
nakna. Digämbara’erna, som anse, att kvinnor
ej kunna uppnå nir-väna, erkänna inga nunnor;
och faktiskt antaga Qvetämbara’erna nu som sådana
endast "jungfruänkor" (kvinnor, hvilkas män dött
i barndomen) . Jainas heliga skrifter (se Weber,
"Uber die heiligen schriften der Yaina",
i "Indische studien", bd 16 och 17) voro
ursprungligen de 11 enligt traditionen på ett
möte i Pätaliputra (omkr. 300 f. Kr.) fastställda
anga’ci ("leder") med de 14 s. k. purva’zr,
som sammanfattades som en 12 :e angå, hvilka
utgjorde deras kanon, siddhänta ("fullkomnad
lära"). Denna kanon råkade med tiden i oordning,
och en slutlig redaktion företogs af konsiliet
i Va-labhl (454 e. Kr.). Enligt denna senare
redaktion består kanon af 45 ägarna’er,
fördelade på 6 större af delningar, af hvilka
de 11 angå’erna, bilda den första. Denna
kanon erkännes endast af Qvetäm-bara’erna,
under det Digämbara’erna förklara dem för oäkta
eller interpolerade och ersätta dem med senare,
starkt systematiserade verk. (Jfr härom särskildt
Jacobi, "The Kalpasutra of Bhadrabähu", Hörnle,
"The uväsagadasäo, transl.", och Söderblom,
"Främmande religionsurkunder", I, s. 57 ff.) De
äldsta äro affattade på en ålderdomlig,
resp. . blandform af magadhaspråket, det
s. k. ardhamä-gadlii ("halfmägadhi"), senare
skrifter äro på mähärästri eller en särskild
form däraf och särskildt kommentarer på sanskrit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
