Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - J är den tionde bokstafven - J., pseudonym. Se Lewetzow, C - Jaabaek, Sören Pederssön - Jaakimvaara l. Jaakkima, socken vid Ladoga sjö, Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1125
J.-Jaakimvaara
1126
lätt till ; därigenom, att tungan höjer sig en
hårsmån; sålunda uppkommer ett slags diftongiskt
ljud (ij), regelbundet i eng. (t. ex. i bee,
mean o. s. v.) och ofta äfven i sv. Då vokalen i
står i konsonantisk funktion, t. ex. i diftonger
som äi, ai, öi, åi (såsom i sv. nejlika, majs,
höjd, pojke), äfven iä o. d. (såsom fr. bien),
är det ofta ytterst svårt att af göra, om man
verkligen har diftong eller i stället äj, aj
o. d. Diftonger med verkligt i äro emellertid
mycket sällsynta; vanligen är i här tecken för e,
?/ o. s. v. För öfrigt finnas öfvergångsformer
mellan j och konsonantiskt i. Finskans j är
t. ex. mera vo-kaliskt än svenskans; ryskan har
nästan ren vokal . (således iävå’, hans, måi,
min). Lll. (Ad. N-n.) J-ljudet (i ofvan angifna
betydelse) återgifves visserligen i de europeiska
språken oftast med j-typen, men äfven åtskilliga
andra beteckningssätt förekomma. Den äldsta,
för alla de forngermanska språken gemensamma
runraden hade för j ett eget tecken af något
oviss upprinnelse, hvilket ursprungligen tyckes
ha haft formen £, men som sedan undergått många
modifikationer; ^ <t> l H fy H > a* hvilka de två
sist anförda förekomma i urnordiska inskrifter,
hvilka dock därjämte använda i samma betydelse l
(i-runan), liksom den yngre, nordiska, runraden,
där den ofvannämnda j-runan, då med formen \
(äldst stundom $), fått betydelsen a. Att svensk
litteratur ända till Karl XII:s dagar vanligen
återgaf /-ljudet med i är ofvan nämndt. l
nysvenskan betecknas det icke blott med j, utan
ock - af etymologiska grunder - med g, gj, dj,
hj, Ij, t. ex. ja, gifva, arg, gjuta, djup,
hjon, ljus. - Angelsaxiskan använde typen 3
(sällan t); nuv. engelskan åter skrifver y,
t. ex. ängels. %edr, eng. year. - Franskan
tecknar Hjud med *M eller y, t. ex. bouteille,
faillir, essayer; spanskan med y, t. ex. Pompeyo,
leyenda; nygrekiskan med 7 före e och i. - De
slaviska språk, som bruka cyrilliskt alfabet
(ryska, bulgariska, rutenska), uttrycka /-ljud
dels genom de s. k. prejoterade vokaltecknen (/ +
vokal), dels genom u, en modifikation af i-typen
(u); i det reformerade serbiska alfabetet har man
däremot infört tecknet i. - Det indoeuropeiska
urspråket egde efter all sannolikhet både
frikativan j och en konsonantiskt fungerande
vokal i, hvilka emellertid tyckas ha med
hvarandra sammanfallit uti alla indo-europeiska
språk utom grekiskan, där t. ex. i ordens
början det förra uppträder som £, det senare som
spiritus asper (jfr t,vyov lat. jugum, ty. joch
med ynaQ, lat. jecur, sanskr. jakrt). I den
germanska språkfamiljen uppträda båda ljuden
som j, hvilket i regel bevarats ända till våra
dagar uti alla till familjen hörande språk utom
de nordiska, hvilka förlorat / i ordens början,
så att t. ex. isl. dr, fsv. ar, år, motsvarar
ty. jahr o. s. v. Men äfven i öfriga ställningar
gick j vid samma (urnordiska) tid förloradt,
utom framför a, o och w; jfr t. ex. isl. velia,
fsv. vcelia, got. waljan, välja, med isl. velift,
fsv. vcelin, got. walji]), välj en (nysv. har
här lånat / från infinitiven). Emellertid ha de
yngre nordiska språken ytterligare på mångahanda
sätt inskränkt området för det urgamla /-ljudet,
t. ex. nysv. flytta, af fsv. flytta, samt glada,
stöda, jämte de äldre formerna glädja, stödja,
så att i det hela rätt få fall återstå, där det
daterar sig från indoeuropeisk tid. Längst har
i detta af seende
danskan gått; jfr t. ex. da. tczlle, fremme
med sv. tälja, främja o. s. v. Trots detta det
gamla /-ljudets utdöende äro de nynordiska
språken långt ifrån fattiga på /-ljud, men
dessa äro unga och framkallade af speciellt
nordiska ljudlagar. Gemensam för alla nordiska
språk och tillhörande tiden före den nordiska
litteraturens begynnelse är uppkomsten af /
genom "brytning" (se d. o.), t. ex. isl. och
fsv. ior|> (ty. erde), isl. fall, fsv. ficel
(ty. fels); likaså öfvergången från eu, eo
till iu, iö, t. ex. isl. työfyrekr (Teoderik),
isl. biö^a, fsv. biufya, bjuda (ty. bieten af
fnhty. biotan). l senare fallet har dock danskan
åter gjort sig af med j; jfr t. ex. da. byde
med sv. bjuda. Efter de nordiska språkens
skilsmässa har svenskan (och norskan) skaffat sig
ytterligare /-ljud, dels i stället för fsv. g
framför len vokal, t. ex. gifva, gök, dels för
fsv. gh efter /, r, t. ex. älg, sorg (fsv. celgh,
sorgh). Danskan däremot har antagit konsonantiskt
i för gh efter len vokal, t. ex. vei, väg, höi,
hög (fsv. vcegher, högher). - Bland de romanska
språken är det egentligen blott rumänskan, som
behållit latinets /-ljud; italienskan har fått dj
(tecknadt g eller gi), franskan, spanskan och
portugisiskan frikativor af olika slag. Ad. N-n.
Om J i förkortningar se under bokstafven /.
J., pseudonym. Se Lewetzow, C.
Jaabaek [jåbäk], Sören Pederssön, norsk
politiker, f. l apr. 1814 i Holme socken {Lister
og Mandals amt), d. 7 jan. 1894 i Holme, var en
tid skollärare på landet och invaldes 1845 för
första gången i stortinget, hvilket val sedan
dess ständigt förnyades till 1891. Hans program
var en till ytterlighet drifven sparsamhet i
statshushållningen och bondeståndets gynnande
på öfriga medborgares bekostnad. I detta syfte
gaf han 1865 impulsen till upprättande af de
s. k. "bondevenforenin-gerne", hvilkas organ,
"Folketidende", han 1865-79 redigerade. På
grund af sina ständiga tvister med landets
prästerskap blef J. beskylld för irreligiositet;
men som hans anteckningar visa, var han
en varmt troende kristen, och hans starkt
klandrade brist på sinne för högre kultur
har sin förklarande motsats i det intresse
han egnade allmän folkupplysning. Socialt och
politiskt måste han närmast uppfattas som en
representant för 1830-talets bonderörelse,
hvars grunddiag genomgående äro uttryck
för en moderat, ehuru af en trång horisont
begränsad konservatism. Om J:s intressen som
läsande autodidakt vittna äfven hans skrifter:
Englands historie for det norske folk (1871-72),
Värme piller etc. (1880, 2:a uppl. 1881) samt
Kongers og kejseres levevis (2 hftn, 1882, 1886).
O. A. ö.
Jaakimvaara [jakimvara] 1. Jaakkima [Jak-],
socken vid Ladoga sjö, Kronoborgs härad och
domsaga, Viborgs län, Finland. Landareal 777
kvkm.: befolkningen, finsk, 14,399 pers. (1908),
förutom något hundratal grekisk-ryska
trosbekännare, kyrk-skrifna i Sordavala grekiska
församling. I äldre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
