Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Italienska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1097
Italienska litteraturen
1098
"Lucifero" vågat sig på den särskildt i
Italien mycket ömtåliga uppgiften att
skildra den disharmoni, som uppstår i
hemmen genom fritänkeriets kontakt med den
religiösa traditionen. G i r o l a m o Kovetta
(f. 1850) har skrifvit ett synnerligen populärt,
fosterländskt skådespel "Bomanticismo" samt en
lång serie af dyster realism färgade dramer,
till hvilka han hämtat motiven från olika miljöer
i Milano. Med karakteriserande lokalfärg har
Giov. Ver ga (f. 1840) tecknat kärleksöden från
sin fäderneö Sicilien. Marco Praga (f. 1863),
son af Emilio, har godt anseende för sina
satiriserande komedier, i hvilka han sökt att med
naturtrogen realism ersätta allt konventionellt
inom dramatiken; men han visar dock genom eget
exempel, huru svårt det är att fullständigt
frigöra sig från den traditionella rutinen. Som
ett bevis på, huru allmänt intresset är i Italien
för den dramatiska diktkonsten, må erinras därom,
att man bland dess utöfvare finner flera ansedda
lärde och statsmän. Så t. ex. var Cavallotti chef
för en partigrupp inom parlamentet; Ferd. Martini
(f. 1841), talangfull författare af proverb i
Mussets stil, har varit undervisningsminister
och verksam guvernör i Eritrea; den ansedde
rättslärde Giov. B o v i o (d. 1903) framkallade
oro och anstöt bland de religiöst intresserade
med sitt fritänkardrama "Cristo alla festa di
Purim"; orientalisten De Gubernatis (f. 1840)
har skrifvit indiska dramer; bibliotekarien A
c h i 11 e Torelli vann särskildt i det sydliga
Italien lifligt bifall med sina sedekomedier. Den
sistnämnde rivaliserade med Paolo Ferrari
(d. 1889), som länge ansågs för den främste inom
denna genre, hvari han vida öfverträffade sina
närmaste föregångare. Af dessa, som ganska troget
fortsatt Goldoni-traditionen, förtjäna dock att
ännu ihågkom-mas Giov. Giraud, Alberto Nota, G h
e-rardi del Testa och Paolo Giacometti. För det
uppsluppna lustspelet använda författarna gärna
sin egen dialekt; bland dem, som äfven an-vändt
högspråket, har C a m i 11 o Antona-Tra-v e
r s i s broder, G i a n n i n o, rönt mycken
framgång med sina ironiska teckningar från högre
samhällsklasser i Milano; äfven bolognesaren
A l f r e d o T e s t o n i och florentinaren
Augusto Novelli äro mycket populära.
Den italienska roman- och novellitteraturen
omfattas icke f. n. med samma produktiva intresse
som den dramatiska, men befinner sig dock i
rik blomstring och räknar många förtjänstfulla
skriftställare, bland dem flera lyriska skalder
och dramaturger. Denna litteratur lämnar en
mångskiftande bild af det moderna Italien, som
likt det öfriga Europa är skådeplatsen för en
mångfald olikartade kulturströmningar. För
dem alla finnas representanter bland
romanförfattarna, som ofta äro mindre betänkta
på att roa och underhålla än att från en
gifven synpunkt i berättelsens form framställa
och behandla sådana ämnen och spörsmål, för
hvilka de kunna påräkna intresse och medkänsla
af reflekterande läsare. Deras insats i det
allmänna kulturarbetet är mycket beaktansvärd,
och man bör erkänna, att de fleste taga sin
uppgift på allvar och mera än förr lägga sig
vinn om en god och konstnärlig stil. Visserligen
röjer man hos dem starkt inflytande från skilda
riktningar inom andra länders romanlitteratur,
men på den italienska halfön
kräfva dock alla dessa uppgifter annan
belysning än i det öfriga Europa. Att ordna
dessa författare i fasta grupper faller sig
svårt, bl. a. af den anledningen, att de under
sin utvecklingsgång icke sällan ändra färg och
synpunkter för sin diktkonst. Med den närmast
föregående romantiska litteraturen är sambandet
svagt, ty den förr så omtyckta historiska romanen
är numera nästan alldeles öfvergifven. Af
Manzonis vackra föredöme i bemödandet att i
ädel stil karakterisera en hel samhällskrets
och dess olika typer har icke blott Giulio
Carcano (d. 1884) tagit ledning, utan äfven De
Amicis (d. 1908), Giov. Eu f f in i (d. 1881) i
"Lorenzo Benoni" och Em. de Marchi (d. 1901),
som i "Demetrio Pianelli" gifvit en sympatisk
bild af en borgarkrets i Milano. Besläktad med
dem är Fogazzaro, som håller högt idealismens
fana och kring den samlar talrika anhängare
i reaktion mot osund realism och d’Annunzios
nietzscheanska öfverdrifter. Den italienska
verismen, som tagit intryck af Zola och Bourget,
räknar bland sina främsta representanter flera
syditalienare, som ge lifliga och naturtrogna
skildringar af folklif och typer från sin
hembygd. Giov. V e r g a (f. 1840), L u i g
i C a p u a n a (f. 1839) och Fe d. De Roberto
(f. 1866) representera inom denna genre Sicilien;
M a t i l d e S er a o (f. 1856) har sin miljö
i Neapel; af Gra-zia Deledda (f. 1873) har
man lärt känna den sardinska folkkaraktären,
Nicola Misasi (f. 1850) har skildrat Kalabrien,
Domenico Ciam-poli (f. 1855) Abruzzerna. Hit
höra äfven, fast i annan, mera godmodig tonart,
Eenato F u-cinis (f. 1843) "Le veglie di Neri",
skisser från den toskanska maremman, och Giacosas
"Novelle e poesi valdostani". En vackrare serie
säkert tecknade folklifsbilder torde intet land
kunna uppvisa. - Psykologiska romaner skrefvos
icke utan framgång af Enrico Annibale Butti, som
sedermera, likt andra samtida, föredragit att ge
dramatisk form åt uppgifter af denna art. Antonio
Giulio B a r-rili (d. 1908), Salvatore Farina
(f. 1846), Enrico Castelnuovo (f. 1839) och
Girolamo Eovetta äro de produktivaste af Italiens
romanförfattare, och utan annan frändskap med
hvarandra ha de gemensamt att hålla sig oberoende
af skarpt markerade smakriktningar. En åder
af godmodig humor återfinner man hos flera af
de nu nämnde författarna, t. ex. hos Farina,
De Marchi m. fl. Bland dem, som speciellt
omfattat genren humor eller satir, nämnas
som de främste: Gius. Mantica (1865-1907),
som dels i poesier, dels i novellsamlingen
"La coda della gatta" lämnat prof på glad och
anslående humor. Litteraturhistorikern Adolfo
Alber-tazzi (f. 1866) har i romanen "L’ave" och i
"Novelle umoristiche" visat beaktansvärd talang
som godmodig satiriker. L u i g i Pirandello
(f. 1870) har skrifvit noveller och romaner,
bland dem "II turno", som höra till den
fantastiska genren. I sin roman "II Signore
del tempo" har Gius. Lip-p a r i n i (f. 1877)
med kvick satir förlöjligat de nietzscheanska
teorierna.
Författarinnor i stort antal lämna beaktansvärda
bidrag till alla arter af Italiens moderna
skönlitteratur. Af de mest bemärkta utmärker sig
flertalet för en fin och ädel känslostämning
i Fogazzaros riktning och för en vacker
uppfattning af den äfven i Italien mycket
aktuella kvinnosaken, il femminismo, hvars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
