Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Italienska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.....L_____________________________1-
1087
Italienska litteraturen.
1088
hvilket enligt hans mening kunde vinnas endast
genom en energisk och klarsynt statsmans
hänsynslösa politik. Guicciardini åter hyllade
visserligen teoretiskt och uttalade äfven
samma önskemål, men genom grundligt studium
af sitt eget tidehvarfs historia kom han till
den slutsatsen, att Italiens läge redan vore
tröstlöst, hvarför individen gjorde klokast i
att foga sig i det oundvikliga och efter bästa
förmåga tillgodose och betrygga egen fördel;
efter sådan princip rättade han äfven sitt eget
handlingssätt. I vår tid har Machiavelli mer än
någonsin vunnit erkännande, ty Italiens omdaning
till ett fritt och mäktigt rike utgör i sitt
förlopp en tillämpning af allt det väsentliga i
hans politiska riktlinjer. - Grefve B a 1-dassare
Castiglione (d. 1529) förenade med lärda studier
den erfarne världsmannens lediga skick och
väsen. Också har han i "II Cortegiano" gifvit
en med god stil, i dialogform vidlyftigt utförd
bild af en fulländad hofman, sådan man under
renässansens glansdagar önskade honom vid ett
italienskt hof med fint utvecklade lefnadsvanor
och umgängeston. I skarp kontrast mot denna från
samhällets höjder hämtade, eleganta kulturmålning
lämnar B e n-venuto Cellini (d. 1571) i sin
själfbiografi en likaledes mycket läsvärd, men
från stilens synpunkt regellöst individuell
och till innehållet ofta brutalt uppriktig
skildring af en renässansbohemiens förhållanden
och lefnadsöden. - Giorgio Vasaris (d. 1574)
med klar och ledig stil tecknade långa serie
konstnärsbiografier utgör en rik källa för
studiet af den italienska konstens historia.
Den dramatiska litteraturen räknade under denna
period många representanter, som visserligen i
någon mån utvecklade tekniken i de traditionella
arterna af sådan diktkonst, men utan förmåga
att frambringa alster af högre konstnärligt
värde. Tragediförfattarna sågo ej längre i Seneca
sitt enda mönstergilla föredöme; den nyvunna
bekantskapen med det antika Greklands dramaturger
väckte begär att söka efterlikna dem, men denna
imitation blef endast ytlig. Giangiorgio Trissino
(d. 1550) gaf exemplet, och hans "Sofonisba"
anses utgöra en någorlunda lyckad tillämpning
af det Sofokleiska mönstret för en regelrätt
tragedi. Hans största förtjänst torde dock
vara, att han i dialogerna använde rimlösa
elfvastafningar, "endecasillabi sciolti", en
versform, som visat sig synnerligen passande
för det italienska högre dramat. Till större
ursprunglighet gaf komedien tillfälle. Ehuru
man hyste stor pietet för Plautus och
Terentius och gärna följde dem i spåren,
bragtes man dock snart att med en viss frihet
behandla äfven motiv från noveller eller dagens
händelser. Renässanskomedierna, i bunden stil
eller på prosa, lämna öfrigt att önska från
formens synpunkt, men flera af deras författare
voro tidens främsta män, som på lediga stunder
hastigt nog sammanskrefvo en komedi, hvari deras
kvickhet och skarpa iakttagelseförmåga ofta
lysa fram. Deras förtjänster i detta hänseende
vanställas icke sällan af en hos sådana män
oväntad, grofkornig cynism, som dock får antagas
ha allmänt karakteriserat den uppsluppna formen
af den tidens umgängeston. Till sådana, i våra
ögon vanställande smakfel förleddes i sina
komedier såväl Ariosto som kardinal D o v i z i
da Bibbiena (d. 1520) och själfve Machiavelli
samt naturligtvis äfven den karaktärslöse och
elake, mångfrestande Pietro Aretino (d.
1556), som vanligen gjorde dåligt bruk af
sin starka begåfning. Lustspelsförfattare
ex professo var däremot Giammaria Cecchi
(d. 1587), som i sina många komedier godmodigt
och kvickt lämnat trogna kulturskildringar från
det borgerliga Florens, hvars talspråk han
i de lifliga dialogerna behandlar ledigt och
talangfullt. Mera lifskraftig och populär än
den litterära komedien var den improviserade
konstlösa och uppsluppna s. k. commedia delV
arte (se d. o.). I öfvergången till den följande
perioden tillkom en ny form af dramatisk poesi,
herdedramat, som hade sin utgångspunkt i den
pastorala lyriken. Också ingår däri ett lyriskt
element, som i förening med sång och musik
är egnadt att framkalla en mildt harmonisk
stämning, helt olik den, som karakteriserade
fullblodsrenässansen, ty den var i grunden
absolut främmande för allt sentimentalt, ehuru
visserligen en och annan stundom roade sig med
att skrifva sonetter i Petrarcas maner. Detta
lyriska drama anses framgånget ur reaktion mot
renässansens för långt drifna antikdyrkan, som
mynnade ut i en alltmera ohöljd, kallt hednisk
världsåskådning. Denna reaktion åter hade
sin djupaste grund i den oro och beklämning,
som det italienska folket erfor genom den af
reformationen framkallade religiösa väckelsen
och genom ett ständigt växande intrång från
främmande stormakter. Herdedramat fick hastigt
en vacker och mönstergill form genom T o r-quato
Tassos (1544-95) "Aminta" och Bät-tista Guarinis
(d. 1612) "II pastor fido". Under den följande
perioden tjänade de till föredöme åt en lång
serie föga talangfulla efterbild-ningar. Tasso
är den siste renässansmannen, dock af
modifierad typ, ty han var den ende med religiös
läggning. Hans stora skaldeverk är "Ge-rusalemme
liberata", en hjältedikt, som osökt återkallar i
minnet Ariostos "Orlando furioso", och man lockas
till jämförelse. Man bör därvid ihåg-komma,
att Ariosto skref sitt epos under renässansens
glada och hoppfulla högsommar; Tasso däremot
skref sitt sextio år senare, och under tiden
hade renässansen hunnit mogna, tömma sin kraft
och åldras. En italiensk litteraturhistoriker
lämnar en sådan jämförelse i följande ordalag:
"’Orlando furioso7 är det bäst fulländade
mönstret för den medeltida riddardiktningen,
skiftande, regellöst, nyckfullt, i en tonart af
älskvärd epikureism. Gerusa-lemme liberata7
är däremot det bäst fulländade mönstret
för den moderna tidens epopé, allvarsfullt,
högtidligt, strängt enhetligt, genomandadt af
fromt asketisk stämning. Oafgjordt åt hvilken
af dem man bör skänka företrädet, ha båda sin
plats bland cinquecentos och hela den italienska
litteraturens skönaste skaldeverk".
Förfallets period (it. il decadimento),
1595-1750, utmärkes af tillbakagång och
brist på skrifter af varaktig och framstående
betydelse. Detta nedslående förhållande hade
sin grund icke blott i den vanliga företeelsen,
att afmattning inträder efter en period af hög
blomstring, utan äfven i två på nationens hela
kultur menligt verkande orsaker. Den ena var
den af reformationsrörelsen framkallade katolska
reaktionen, som efter Tridentinska mötet hastigt
växte sig stark med tillhjälp af inkvisition
och jesuiter. Den andra var landets i politiskt
hänseende förödmjukande läge, ty stat efter
stat råkade i händerna på främmande makter,
särskildt Spanien, och utarmades af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
