Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Italiens fornspråk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1077
Italiens fornspråk
1078
Så långt tyckes allt vara godt och väl,
och detta förfaringssätts företräden ligga i
öppen dag. Tyvärr äro emellertid (orsakerna
må nu ligga i sakens egen natur eller i det
etruskiska språkets egenartade byggnad eller i
vårt textmaterials ogynnsamma beskaffenhet eller,
som troligast synes, i alla dessa omständigheter)
den kombinatoriska ("interna") metodens
resurser tämligen begränsade: den räcker rätt
Yäl till för det stora flertalet af de vanliga,
korta inskrifterna, men vid de längre och mer
komplicerade lämnar den oss, åtminstone att
döma af hittillsvarande erfarenhet, mestadels
i sticket och ger endast få verkligen säkra
resultat. Och detta är så mycket beklagligare,
som, såvidt man f. n. kan se, denna metod
är den enda användbara; ty alla försök, som
hittills blifvit gjorda att på den etymologiska
{"externa") vägen lösa den "etruskiska gåtan",
ha, som det tyckes, ohjälpligen strandat och
endast tjänat att bestyrka den af en grekisk
skriftställare (Dionysics från Halikarnassos)
fällda utsagan, att etruskerna ej äro
språkfränder med något annat folk - hvadan de
alltså i den antika språkvärlden skulle fia
intagit ungefär enahanda ställning som baskerna
i den moderna. Etruskiskan är för det första
icke ett italiskt språk i den ofvan (under A)
angifna meningen: de öfverensstämmelser mellan
etruskiskan och latinet, umbriskan o. s. v.,
som onekligen i icke ringa antal förefinnas
(framför allt i namnsystemet, men äfven i
ordförrådet m. m.), äro naturliga frukter af den
långa och intima beröringen mellan etruskerna och
de italiska folken. Etruskiskan är öfver hufvud
ej ens ett indoeuropeiskt språk; olikheterna i
typen äro så pass stora, att äfven de forskare,
som förfäktat den motsatta meningen, dock till
sist måst erkänna, att etruskiskan innehölle
ett betydande inslag af alldeles främmande
element, som i väsentlig mån fördunklat
och förvanskat dess, efter deras förmenande,
ursprungligen indoeuropeiska byggnad. Slutligen
ha också de talrika försöken att bland de
icke-indoeuropeiska forn- och nutidsspråken
finna en anknytning för etruskiskan icke ledt
till något hållbart resultat. Det enda, som
f. n. med någon grad af bestämdhet kan sägas
i denna fråga, är, att etruskiskan synes
tillhöra den grupp (rättare kanske: någon
bland de grupper) af icke-indoeuropeiska språk,
som före indoeuropéernas invandring talades i
Mindre Asien samt närmaste delar af Syd-Europa
(Egeiska hafvets öar, Grekland o. s. v.) och
äfven efter denna tid delvis länge lefde kvar
på samma ställen. Detta antagande har stöd i den
af de möderne historieforskarna och arkeologerna
så godt som allmänt godtagna antika traditionen
om etruskernas eller, som de på grekiska kallas,
"tyrrhenernas (tyr-senernas)" härstamning från de
en gång på Mindre Asiens västkust och närliggande
öar m. m. bosatte tyrrhenerna (tyrsenerna). Det
har också, för ej så länge sedan, ifatt en viss
bekräftelse äfven ur språklig synpunkt. Det är
nämligen mycket sannolikt, om också ej ännu till
fullo bevisadt, att de två i gam-malgrekiskt
alfabet, men på ett främmande språk, som
visar ganska påfallande formella likheter med
etruskiskan, affattade inskrifterna å en 1885 på
ön L e m n o s funnen och nu i nationalmuseet
i Aten förvarad grafsten, som anses härröra
från 6:e årh. f. Kr., äro minnesmärken af en
östtyrrhensk syster-dialekt till de västliga
tyrrhenernas, d. v. s. etruskernas, språk.
De positiva resultat, som hufvudsakligen genom
den kombinatoriska (interna) metodens användning
vunnits, äro af skäl, som ofvan antyddes,
ganska fragmentariska, men i och för sig
hvarken få eller till värde obetydliga. Man
eger sålunda en rätt god föreställning om
etruskiskans ljudsystem; de i inskrifterna så
utomordentligt talrikt förekommande namnen,
hvilka till större delen äro oss bekanta äfven
i sin latinska eller sin grekiska form (i den
etruskiska konsten äro framställningar ur den
grekiska guda-och hjältesagan ytterst vanliga,
och dessa ofta försedda med vidskrifna namn)
ha härvid gifvit den bästa ledningen. Det säger
sig själft, att språkminnesmärken, som sträcka
sig öfver ett tidrum af bortåt 7 århundraden
(jfr ofvan) och delvis också härröra från
tämligen vidt isärliggande geografiska gebit,
skola förete många skiljaktigheter i af seende
på ordformernas ljudgestalt (utseende); en sådan
kronologiskt eller lokalt betingad utveckling och
variation kan också spåras i formbildningen. Inom
nominalböjningen, som försiggår genom
tillagda ändelser (suffix), liksom i den
indoeuropeiska och andra språkfamiljer, känner
man genitivbildningen och åtskilligt annat
(t. ex. af det kvinnliga förnamnet Thankhvil,
lat. Tanaquil, gen. Thankhmlus, af det manliga
Larth, lat. Lars, gen. Larthia, Larth(i)al eller
Larth(i)alisa o. s. v.; en mycket egendomlig
bildning är den s. k. "genitivus genitivi"
på -sia, t. ex. Arnthial Larthialisla [son]
af Arnth, lat. Arruns [i sin ordning son]
af Larth’). Ur pronominas klass äro särskildt
åtskilliga demonstrativformer bekanta. Eäkneorden
äro till god del kända, ehuru deras numeriska
valör ännu ej med säkerhet blifvit fastställd
(räkneorden för 1-6 innehållas i de å två
elfenbenstärningar motsidigt inristade ordparen
makh-zal, thu-huth, ci-sa). Verbalböjningen
är ännu mycket dunkel, men ett och annat är
dock äfven på detta område utredt (exempelvis
tillvaron af ett preteritum på -ce, amce
"han var" o. d.). Ord- eller stambildningen är
hufvudsakligen känd vid namnen, där man äfven
har att tillgå jämförelsen med motsvarande
bildningar i latinet och öfriga italiska språk;
namnstudiet har öfver hufvud hittills visat
sig vara den mest fruktbringande grenen af den
språkliga etruskologien, och detta äfven i så
måtto, att denna forskning genom uppvisande
af de ömsesidiga lånen i det till stor del för
etrusker och italiker gemensamma namnmateria-let
gett oss en åskådlig bild af den betydelsefulla
roll, som etruskerna måste ha spelat i det antika
Italiens äldre utvecklingshistoria. (Såsom en för
etruskerna särskildt karakteristisk namnbildning
kan nämnas den på -na, t. ex. Vipena, Vipina,
i latinsk form Vibenna, Vibinna, Kaikna, Ceicna =
lat. Cae-cma, Tarkhna = lat. Tarquenna, Tarqumius
o. s. v.) Den öfriga delen af ordskatten är till
större delen "okändt land"; de etruskiska ord,
hvilkas betydelse är någorlunda säkert bestämd,
torde, äfven efter en icke alltför grannsynt
beräkning, knappast uppgå till hundra. (Såsom
exempel må här ur släktskapsordens klass
anföras de säkra tolkningarna dan "son", sec,
sekh "dotter", puia "hustru" och de sannolikt
riktiga ati "moder" och ruva "broder".)
Till slut några ord om den etruskiska
språkforskningens historia. De etruskiska
inskrifterna väckte redan tidigt i Italien ett
af en viss patriotisk stämning buret intresse
Ett mera veten-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
