Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Italiens fornspråk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1071
Italiens fornspråk
1072
böjningen emellan lepontiskan och keltiskan i
själfva verket icke förefinnes: de lepontiska
kasusformerna på -ni äro (liksom de på -ai
och -d) icke genitiver, utan dativer och
låta som sådana mycket väl förena sig med
motsvarande keltiska former. Då nu dessutom
den keltiska singulargenitiven af o-stammarna,
på -i, med stor sannolikhet kan påvisas i
de lepontiska inskrifterna och de i dessa
förekommande personnamnen bära en öfvervägande
keltisk prägel samt därtill historiska och
arkeologiska grunder afgjordt tala därför, att i
2:a årh. f. Kr. och långt tidigare det keltiska
befolkningselementet varit förhärskande, om ej
enarådande, på ifrågavarande geografiska gebit,
så synes man beträffande nämnda inskrifters
språk böra återgå till den gamla åsikten:
detta språk är keltiskt, om ock delvis af en
annan och något ålderdomligare typ, än den vi
träffa i de forngalliska inskrifterna. Därmed
är också (såframt man ej, såsom emot den
historiska sannolikheten blifvit yrkadt, vill
göra liguriskan till en blott afläggare af
den keltiska språkgrenen) det bästa stödet
för åsikten om liguriskans indoeuropeiska
språkkaraktär bortfallet, och det förefaller
därför ganska möjligt, att de forskare ha rätt,
som antaga, att ligurerna tillhört en annan folk-
och språkfamilj än den indoeuropeiska. - Litt.:
C. Pauli, "Altitalische forschun-gen", l (1885),
P. Kretschmer, "Die inschriften von Ornavasso
und die ligurische sprache" (i "Zeit-schrift
fur vergleichende sprachforschung", bd 38, s. 97
ff.), G. Herbig, "’Keltoligurische’ inschriften
aus Giubiasco" (i "Anzeiger fur schweizerische
al-tertumskunde", 1905-06, s. 187 ff.), H. Hirt,
"Die indogermanen" (Strassb. 1905-07), s. 43
ff., 563 ff., 0. A. Danielsson i den nedan under
mom. 4 nämnda uppsatsen; Ed. Meyer, "Geschichte
des altertums" (2:a uppl.), I, 2, s. 722 ff.,
B. Modestov, "Introduction ä Fhistoire romaine"
(Paris 1906), s. 113 ff.
2) Galliskan. Om detta sedan omkr. 400
f. Kr. i nästan hela Podalen och delvis också
i tillgränsande trakter utbredda språk se
Keltiska språk. Hithörande direkta minnesmärken,
inskrifter i "nordetruskiskt" alfabet, äro,
om man frånser de ofvan berörda lepontiska
inskrifterna, ytterst fåtaliga. (En af
de viktigaste italogalliska inskrifterna,
en gallisk-latinsk bilinguis, är funnen s. om
Apenninerna vid Todi i Umbrien.) I stor
myckenhet förekomma däremot galliska namn i
Nord-Italiens latinska inskrifter. - Litt.:
Pauli, "Altitalische forschungen", l, J. Khys,
"The celtic incriptions of France and Italy"
(London 1907; särtryck ur "Proceedings of
the British academy", vol. II), E. Windisch i
Gröbers "Grundriss der romanischen phi-lologie"
(bd I, 2:a uppl., 1905, s. 372 ff.), W. Schulze,
"Zur geschichte lateinischer eigennamen" (se
nedan mom. 9), s. 3 ff. (om de keltiska och
italogalliska namnen).
3) Nordetruskiskan. Gallernas
föregångare i Nord-Italien voro från
omkr. 550 f. Kr. etruskerna. Hithörande
inskrifter sönderfalla i två grupper, vanliga
etruskiska inskrifter, förnämligast funna
i trakten af Bologna, och de i trängre
mening s. k. "nordetruskiska", som visa
"nordetruskiskt" alfabet (jfr ofvan under
mom. 1) och ett egendomligt fär-gadt etruskiskt
språk och som hufvudsakligen anträffats i den
östra alpregionen (i Tyrolen ända upp på andra
sidan om Brennerpasset), dit etruskerna genom
kelternas invandring i Podalen blifvit
undanträngda. Jfr vidare nedan mom. 9. Litt.:
Pauli, Altitalische f orschungen", 1.
4) Venetiskan. Veneternas område begränsas i
v. och s. ungefär af floden Adige, i dess nutida
nedre lopp; i ö. har det räckt nära på fram till
Tagliamento; i n. har det sträckt sig utöfver
den nuv. italienska gränsen: fornvenetiska
inskrifter äro funna i östra Sy d-Tyrolen och
i Kärnten. Vene-terna, som jämförelsevis länge
bevarade sin själfständighet, ha tydligen rönt
flerfaldig påverkan af sina närmaste grannar,
etrusker och galler; landskapets romanisering
börjar omkr. 200 f. Kr. Språket är oss bekant
genom ett rätt stort antal inskrifter (Paulis
samling upptager öfver 300 nummer), hvilka
dock tyvärr på grund af sin korthet (en mycket
stor del utgöres af enstaka bokstäfver eller
stafvelser eller ornamentala bokstafsserier) och
sitt rätt enformiga innehåll erbjuda ett ganska
magert studiematerial. Den förnämsta fyndorten är
Este, hvars under de senare decennierna utgräfda
nekropoler äfven i rent arkeologiskt hänseende
äro af högt intresse. Inskrifternas tid
torde sträcka sig från omkr. 400 till omkr. 100
f. Kr. Den största delen är affattad i ett
eget alfabet af "nordetruskisk" typ (jfr
ofvan under mom. l-3); endast några få bland
de yngsta äro skrifna med latinska bokstäfver.
Språket är indo-europeiskt och var sannolikt,
såsom man äfven med stöd af en antik uppgift om
folkets illyriska härkomst antagit, närmast
befryndadt med nordillyrernas språk, måhända
så nära, att det kan gälla som en nordillyrisk
munart (jfr vidare nedan under mom. 7
och art. Illyriska folk). En eller annan
öfverensstämmelse å ena sidan med keltiskan och
å andra sidan med de italiska språken kan
påvisas. - Litt.: C. Pauli, "Altitalische
forschun-gen", bd 3 (1891), E. Lattes,
"Iscrizioni inedite venete ed etrusche"
(i "Eendiconti del E. Istituto Lombardo",
bd 34, 1901, s. 1131 ff.), E. Thurn-eysen,
i "Wochenschrift fur klassische philologie",
9 (1892), s. 285 ff., A. Torp, "Bemerkungen
zu den venetischen inschriften" (festskrift
till H. M:t K. Oskar II, Kristiania 1897,
bd II, d. 4), P. Kretschmer, "Einleitung
in die geschichte der grie-chischen sprache"
(Göttingen 1896), s. 266 ff., H. Pedersen,
"Zeitschrift fiir vergleichende sprachforschung",
bd 36, s. 299 ff., H. Hirt, "Die indogermanen",
151 ff., 604 ff., 0. A. Danielsson, "Zu den
venetischen und lepontischen inschriften"
(i "Skrifter utg. af K. Human. vet. samf. i
Uppsala", bd XIII, n:r 1), Schulze, "Zur
geschichte lateini-scher eigennamen" (nedan
mom. 9), s. 29 ff. (om de illyrisk-venetiska
namnen); 0. Montelius, "La civilisation primitive
en Italie", I (Stockh. 1895), s. 273 ff., pl. 50
ff. (Estefynden).
5) Novilarainskrifternas språk. Vid det
i närheten af Pesaro belägna Novilara har man
sedan början af 1890-talet funnit en fullständigt
bevarad och två fragmenterade steler (grafstenar)
med ålderdomlig ornering och bildutstyrsel samt
inskrifter i ett ur en äldre form af det grekiska
härledt och från det etruskiska delvis
afvikande alfabet. Trots gjorda försök har man
ännu ej lyckats tolka dessa texter och sålunda
bestämma deras språk. Det senare företer en viss
"etruskiserande" anstrykning, men huruvida det
verkligen är besläktadt med etruskiskan, torde
ännu få betraktas som oafgjordt. -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
