Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fientligheterna kostade ett nytt nederlag,
till sjöss, vid Lissa (20 juli). I freden (3
okt.) erhöll dock I. Venezia, hvaremot det måste
afstå från sina anspråk på den italiensktalande
delen af Tyrolen. Endast Rom återstod nu, för
att I:s enhet skulle varda en verklighet. Under
Rattazzis andra ministär (april–okt. 1867) gjorde
Garibaldi ånyo ett försök att bemäktiga sig
staden, men åstadkom därigenom endast, att den
på nytt besattes af franska trupper, som slogo
honom vid Montana (3 nov.). Sedan ministären
Menabrea (okt. 1867–dec. 1869) gifvit plats
för kabinettet Lanza (dec. 1869–juli 1873), med
den förtjänte Sella som finansminister, bragtes
ändtligen Rom i I:s händer genom de preussiska
vapnens framgångar i kriget mot Frankrike 1870;
kapitulationen i Sedan och republikens utropande
i Frankrike gåfvo italienska regeringen tillfälle
att besluta Roms besättande. 20 sept. 1870
inryckte italienska trupper i Rom efter kort
strid, en folkomröstning utföll här liksom
förut i Venezia för enheten, 2 juli 1871 höll
Viktor Emanuel sitt högtidliga intåg, och 27
nov. s. å. sammanträdde italienska parlamentet
första gången i den nya hufvudstaden.
Samtidigt med att enhetsverket sålunda nådde sin
fullbordan, ordnades genom den s. k. garantilagen
(se d. o.) 13 maj 1871 den katolska kyrkans
ställning till staten i öfverensstämmelse
med den af Cavour uttalade grundsatsen om
bådas själfständighet (se Fri kyrka i fri
stat). Påfvens person förklarades okränkbar, han
erkändes som suverän öfver Vatikanen, Lateranen
och Castel Gandolfo, med full frihet i utöfvandet
af sin kyrkliga myndighet och fria förbindelser
med utlandet, och ett årligt anslag af 3,225,000
lire beviljades honom af statsmedel. Rätten
att utnämna biskopar öfverlämnades h. o. h. åt
påfven. Men Pius IX liksom hans efterträdare
Leo XIII (från 1878) intog en oförsonlig
hållning, fasthöll anspråken på Kyrkostaten,
vägrade mottaga anslaget och inneslöt sig
som frivillig fånge i Vatikanen. De ifrige
katolikerna afhöllo sig enligt påfvens föreskrift
(1868) från deltagande i det politiska lifvet. –
F. ö. gällde det att bringa jämvikt i det nya
konungarikets finanser. Statsskulden steg nu
efter de föregående årens dryga uppoffringar
särskildt för krigsmakten till 8 milliarder
lire, med inräkning af sedelskulden o. d. ända
till 10, och budgeten visade årlig brist trots
inkomsternas raska stegring (från 458 till
omkr. 1,050 mill. lire 1861–71). Redan 1867
hade dock kloster och prästerliga ämbeten utan
själavård indragits och deras jord förklarats
för statsegendom samt prästseminariernas antal
minskats från 288 till 21, hvaremot staten åtagit
sig prästerskapets underhåll. Försäljningen
af de indragna godsen inbragte mer än 500
mill. lire (1868–76). Och 1868 hade regeringen
enligt Sellas förslag förmått deputeradekammaren
att återinföra den 1859 afskaffade skatten
på mjöl och i allt pålägga nya skatter och
skattehöjningar till ett belopp af omkr. 150
mill. lire. Tvångskurs för pappersmyntet gällde
sedan 1866 och reglerades 1874, och först 1875
lyckades Minghetti, som sedan juli 1873 för andra
gången var konseljpresident, genom besparingar
och inkomsternas naturliga tillväxt aflägsna
den årliga bristen. – För att trygga Italiens
yttre ställning närmade sig regeringen de tyska
kejsarhofven;
Frankrikes konservativa regering 1873–79
gynnade nämligen påfven. I sept. 1873 besökte
Viktor Emanuel Wien och Berlin i sällskap med
Minghetti och utrikesministern Visconti-Venosta,
besöket gengäldades af kejsar Frans Josef och
Vilhelm I 1875, och härmed förbereddes den senare
trippelalliansen. 1875 antogs äfven en af general
Ricotti framlagd förbättrad härordning.
En brytning i Italiens inre historia inträffade
1876, i det Minghetti som försteminister i
mars aflöstes af sicilianaren Depretis. Härmed
öfvergick makten från högern till vänstern,
från norditalienarna till södra Italiens män,
och den s. k. consorterians välde upphörde,
som varat från 1861 under rask växling af
ministärer, afbrutet blott de korta tider,
då Rattazzi suttit vid styret. I den nya
deputeradekammare, som valdes i nov. 1876,
erhöll vänstern en öfverväldigande majoritet
(405 röster mot 94), som dock snart splittrade
sig i skilda grupper på grund af personliga
motsatser. Den egentliga högern har sedan denna
tid aldrig återvunnit flertal i kammaren;
valmanskårens osjälfständighet gör emellertid en
italiensk ministär vid allmänna val nästan säker
på majoritet. Nu antogs 1877 en folkskolelag, som
stadgade obligatorisk skolundervisning för barn
mellan 6 och 9 år; folkbildningen stod så lågt,
att omkr. 60 proc. af härens rekryter icke kunde
läsa och skrifva. Religionsundervisning skulle
enligt den nya lagen meddelas efter föräldrarnas
önskan och på särskilda timmar. Däremot kunde
ej kammaren och senaten enas om ny strafflag,
då senaten vägrade sitt bifall till dödsstraffets
afskaffande. En ny tulltariff utfärdades 1877. –
Viktor Emanuel II afled 9 jan. 1878, och hans
son Umberto (1878–1900) uppsteg på
tronen. En månad senare dog äfven Pius IX och
efterträddes af Leo XIII (1878–1903). Nu blef
Cairoli försteminister, först mars–dec. 1878,
hvarefter Depretis åter intog hans plats, därpå
i juli 1879, sedan nov. s. å. dock med Depretis
som inrikesminister. Detta kabinett vann 1880
senatens bifall till mjölskattens successiva
afskaffande – den upphörde 1 jan. 1884 –
och genomdref i kammaren febr. 1881 en lag
om upphäfvande af sedlarnas tvångskurs,
som började sättas i verket 1883. Sedan
Cairoli i maj 1881 på grund af händelser i
Tunisien som konseljpresident ånyo länmat plats
för Depretis, antogs 1882 en ny vallag, som
utsträckte rösträtten till deputeradekammaren
från omkr. 630,000 valmän till omkr. 2 eller
2 1/2 mill. En brytning mellan Depretis och
vänsterns öfriga ledare inträffade 1883;
de senare bildade den s. k. pentarkien, till
hvilken hörde Baccarini, sicilianaren Crispi
samt neapolitanarna Zanardelli, Cairoli och
Nicotera, hvilka inbördes täflade om främsta
platsen; Depretis fick i stället stöd af högern;
han förblef nu försteminister till sin död, 29
juli 1887. – Under tiden hade I:s fullständiga
anslutning till Tyskland och Österrike kommit
till stånd. Visserligen väckte det starkt
missnöje i landet, när vid Berlinkongressen
1878 Österrike erhöll Bosnien och Hercegovina,
utan att I. vann någon utvidgning (man
hoppades på södra Tyrolen och Trieste, som
bebos af italienare); harmen framträdde i den
s. k. irredentistiska rörelsen (se Italia
irredenta). Men ännu större blef vreden,
då Frankrike 1881 tog väldet öfver Tunisien,
hvars förvärf man önskade i I. på grund af dess
läge och emedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
