Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blir arrendet så uppdrifvet, att föga återstår
för brukaren att lefva på. Om rationell odling,
införande af förbättringar o. d. kan ej då
blifva något tal. Men egaren, som icke har någon
aning om sina sociala förpliktelser, fäster sig
blott vid, att arrendet punktligt betalas. Han
kan därför ibland finna det fördelaktigare att
förvandla den fruktbaraste jord till betesmark,
såsom skett på Campagna di Roma. Latifundierna
fortfara sålunda, liksom på Plinius’ tid, att
förstöra I. Bland jordbrukets produkter, utom
sydfrukter, märkes vinet. I. är näst Frankrike
världens förnämsta vinland. 37,800 kvkm. äro
upptagna af vinstocken, och den årliga skörden
har ett medelvärde af mer än 700 mill. lire. 1907
vunnos 56,6 mill. hl. vin, men 1908 blott 47,9
mill. Till följd af bristfällig behandling har
dock icke det italienska vinet samma handelsvärde
som Frankrikes eller Spaniens. De viktigaste
vinsorterna äro marsala, zucco och siracusa
(Sicilien), lacrima Christi och vino greco
(Kampanien), chianti (Toscana), asti och barolo
(Piemont). Äfven beredning af russin (Kalabrien,
Sicilien) är mycket gifvande. Om olivodlingen
se ofvan. – Sädesodlingen afkastar i medeltal
ett värde af 3,5 milliarder lire. Viktigaste
sädesslaget är hvete, som odlas på en yta
af 52,300 kvkm., hufvudsakligast i norra
I. 1903, som var ett godt år, producerades 65
mill. hl., 1906 och 1907 omkr. 62 mill. Majs
(1906 och 1907: 31 à 32 mill. hl.) odlas
mest på Poslätten; det ingår i den italienska
folkrätten polenta. Ris (10,5 mill. hl. 1907)
förekommer nästan uteslutande i Po-regionen,
men tack vare bevattningskanalerna äfven
långt ifrån själfva floddalen. Korn växer
i samma trakter som hvete, råg och hafre i
Apenninerna. I. producerar dock ej nog spannmål
för landets eget behof, utan importerar årligen
för 200–300 mill. lire däraf. På senare tider
har odlingen af sockerbetan utbredt sig (1898–99
funnos endast 4 sockerbruk, 1906–07 32 med en
tillverkning af 106,000 ton socker); bomull
växer i Apulien, Kalabrien och på Sicilien, men
ej tillräckligt för den inhemska förbrukningen,
lin i prov. Cremona, utmärkt hampa i Bologna. Af
tobak skördas omkr. 7 mill. kg. årligen. – Skogen
tillhör med sin hufvudmassa Apenninlandskapen,
men har sin största relativa utbredning på
Sardinien. De allmännaste trädslagen äro ek, alm,
granatträd, myrten, pinje, mastixträd samt, i de
högre bergstrakterna, andra barrträd. Några af
dem lämna ett ypperligt material för
skeppsbyggeri, möbeltillverkning (stolar från Chiavari)
o. s. v., men industrien är fortfarande
beroende af främmande träinförsel. Däremot är
afkastningen ansenlig af en mängd biprodukter,
såsom garfämnen, terpentin, kork, galläpplen,
pinjenötter, manna och lakritsrot, af hvilka
flera ingå i utförseln. Skogsarealen (oberäknadt
kastanjeskogarna) uppgifves till 40,930 kvkm. och
ökas genom skogsplantering.
Boskapsskötseln står icke högt. I. är fattigt
på husdjur liksom på vilda djur. Detta beror
delvis därpå, att växtligheten mångenstädes
icke passar för de större djuren och att
klimatet fordrar mindre köttföda än i norra
Europa. Bergen och kusttrakterna lämpa sig bäst
för denna näring; under vintern beta hjordarna
på de varma kustslätterna, om sommaren, då dessa
äro förbrända, på bergen. Endast där jordbruket
står högst, har äfven boskapsskötseln större
betydelse, och i Lombardiet, där de bevattnade
ängarna lämna godt foder, produceras stora
mängder smör och ost (gorgonzola, strachino,
parmesanost). I mellersta och södra I. hålles den
tama buffeln. Mulåsnan och åsnan äro allmänna
husdjur. Får af ädel ras träffas endast i
Piemont och Lombardiet, men fårskötseln har
ej samma betydelse som förr. Geten är allmän,
men på grund af den skada den åstadkommer söker
man inskränka dess afvel. Svinafveln har icke
alls samma betydelse som i Mellan-Europa. De
viktigaste husdjurens antal var 1908: hästar
955,000, mulor 388,000, åsnor 849,000, nötkreatur
6,2 mill., får 11,2 mill., getter 2,7 mill. och
svin 2,5 mill. Däremot har fjäderfäafveln stor
omfattning och är stadd i tillväxt, sedan man
genom järnvägarna fått afsättning för dess
produkter i mellersta Europa. – Silkesodlingen
är den största i Europa och öfverträffas i
hela världen endast af Kinas och Japans. Den
med mullbär planterade ytvidden utgör flera
hundra tusen har. Skörden har genom sjukdom
hos larverna slagit mycket olika ut. I medeltal
1903–07 lämnade den 52,8 mill. kg. kokonger och
5,6 mill. kg. råsilke. Med undantag af Abruzzo,
Basilicata och Sardinien lämna alla provinserna
häri sin insats, mest likväl Piemont, Lombardiet,
Umbrien och Venetien.
Ett viktigt rum bland näringarna intager fisket,
hvilket 1906 sysselsatte 25,355 fartyg med
101,000 mans besättning och utsträckes ända till
de franska och afrikanska kusterna. Adriatiska
hafvet är i allmänhet mest gifvande. Fångsten
utgöres förnämligast af tonfisk, makrill och
sardeller, därjämte af ostron och andra skaldjur
samt koraller och svamp. Dess afkastning var
1906 16,8 mill. lire. Handeln med koraller
är lifligast i Genua, Livorno och Neapel;
förarbetningen sker mest i I. Insjöfisket är i
allmänhet försummadt.
Bergsbruk. Då I:s berggrund nästan
h. o. h. består af unga sedimentära bergarter,
saknar den både stenkol och malmer. Endast där,
hvarest det gamla Tyrrhenis’ arkeiska berg icke
öfverlagrats, träffas malmer. Detta är fallet
i södra Sardinien, där landskapen Iglesiente
och Sarrabus lämna järn, zink, bly och silfver,
i norra Sicilien (antimon), på Elba, som har stor
järnmalmsbrytning, och i de toskanska malmbergen
(catena metallifera), som utgöra I:s förnämsta
bergsbruksområde. Där fås järn, silfver, koppar,
kvicksilfver och borax; grufvorna såväl där
som på Elba bearbetades redan af de gamle
etruskerna. Äfven i Alperna förekommer något
bergsbruk, mest på järn. Inalles producerades
1907 omkr. 536,000 ton järn- och. manganmalm,
167,600 ton kopparmalm, 160,500 ton zinkmalm,
43,000 ton blymalm, 680 ton silfvermalm och
7,890 ton silfverförande antimonmalm. Af
vida större betydelse är dock tillgången på
svafvel i Siciliens tertiära lager; äfven på
fastlandet fås här och där svafvel. På Sicilien
utbreder sig svafvelbergsbruket blott öfver de
inre och södra delarna af ön. Det bedrifves
på ett mycket primitivt sätt, och arbetarnas
ställning är mycket eländig. I. är jordens
rikaste svafvelland, och produktionen stiger
årligen till 800,000 ton med ett värde af
omkr. 80 mill. lire. På fastlandet produceras
omkr. 50,000 ton (24,490 arbetare voro 1907
sysselsatta vid svafvelgrufvorna). – Äfven
på marmor är I. rikare än något annat land; den
mesta brytes vid Massa, Carrara och Serraveza i
de apuanska Apenninerna. Den årliga produktionen
stiger till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
