Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Island, ö i Atlantiska hafvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förhållande till Danmark utan en sådan
församlings samtycke. Regeringen höll dock
fast vid, att I. var en del af Danmark. Fem
af konungen utsedda islänningar fingo säte
och stämma i Danmarks grundlagstiftande
riksförsamling, och danska "Grundloven" (af
5 juni 1849) förutsattes just därför gälla
äfven för I. När regeringen sedan framlade för
den begärda och i Reykjavík 1851 ändtligen
sammanträdande "nationalförsamlingen"
ett författningsförslag, enligt hvilket
alltinget skulle blifva blott en rådgifvande
provinsrepresentation, medan alla frågor om
lagstiftningen och finansförvaltningen skulle
afgöras på danska riksdagen (där I. skulle
representeras), motsvarade detta ingalunda
den under tiden på folkmöten och genom pressen
uppeldade nationalandans kraf. Under ledning
af arkivarien Jón Sigurðsson (se d. o.), som
länge varit själen i själfständighetsrörelsen,
tillstyrkte det af "nationalförsamlingen"
tillsatta utskottet, att regeringens förslag
skulle förkastas, och fordrade bl. a., att I.,
såsom en själfständig stat, hvilken blott hade
konung och tronföljare gemensamma med Danmark,
skulle genom alltinget, oberoende af Danmark,
utöfva lagstiftnings- och beskattningsrätt
samt ha en egen regering i Reykjavík. Innan
saken företogs till behandling, upplöstes
församlingen under ljudliga protester, hvarefter
Jón Sigurðsson jämte 36 medlemmar af densamma
affattade islänningarnas fordringar i en adress
till konungen. Men genom öppet bref af 12 maj
1852 förklarades författningsfrågan hvilande
och alltinget framgent för en rådgifvande
representation. Ehuru den allmänna meningen
något tillfredsställdes genom lagen (af 15 april
1854) om handelns fullständiga frigörelse,
som genast skaffade I. en förut ej anad
afsättning, väckte alltinget 1853, 1855,
1857 och 1859 alltjämt tal om författningen,
och fr. o. m. 1859 fördes striden med ny
kraft. Danska regeringen hade emellertid
visat tillmötesgående i flera afseenden:
I. hade fått samma tryckfrihet som Danmark
(1855), rösträtten vid val till alltinget hade
betydligt utvidgats (1857), det hade medgifvits,
att nya lagars isländska text (icke såsom förr
den danska) skulle gälla som autentisk och som
sådan underskrifvas af konungen. Frågan om I:s
finansers skiljande från Danmarks framkallade
en häftig strid, i hvilken Jón Sigurðsson åter
spelade en framstående roll. Från isländsk
sida fordrades, att Danmark i ersättning för
de vid reformationen till staten indragna och
sedermera sålda kloster- och biskopsgodsen
och för den skada monopolet vållat 1602–1786
skulle betala allt som allt en summa motsvarande
240,000 kr. årligen, men Danmark ville endast
förbinda sig att gifva 59,000 kr. årligen för
hela framtiden och 25,000 kr. i 12 år. Emedan
man fann Danmarks penningtillskott för litet,
förkastade man äfven de nya författningsförslag,
med hvilka regeringen sökte ställa islänningarnas
politiska fordringar till freds. Ändtligen
bestämdes genom lag af 2 jan. 1871, att
Danmark för alltid skall betala I. årligen
60,000 kr. (som ersättning för kyrkogodsen)
och 40,000 kr. i 20 år (hvarefter summan skulle
aftaga med 2,000 kr. om året och således numera
bortfallit) samt bestrida utgifterna för I:s
öfverstyrelse i Köpenhamn ("Det islandske
Departement") och postångfartygsförbindelsen
med I. Denna lag, stiftad af danska riksdagen
och konungen i förening, anses af islänningarna
som ett öfvergrepp
och ogiltig, då I:s allting ej medverkat vid
dess tillkomst och danska riksdagen ingen
rätt hade att lägga sig i I:s lagstiftning;
tillskottet från danska statskassan antogs af
alltinget som afbetalning och med reservation
mot lagen i öfrigt. Till tecken på den isländska
förvaltningens själfständighet lades samtidigt
den lokala öfverstyrelsen i händerna på en
"landshöfding", som ansvarade inför isländske
ministern i Köpenhamn. Ett nytt af danska
regeringen 1871 framlagdt författningsförslag
förkastades, men 1873 bad alltinget konungen på
egen hand ordna I:s författning så frisinnadt som
möjligt. På grund däraf utfärdade Kristian IX
5 jan. 1874 en "Forfatningslov (stjórnarskrá)
for I:s særlige anliggender", som skulle
träda i kraft 1 därpå följ. aug. och i
hvilken ministeransvarighet inför alltinget
fastställdes, dock endast för författningens
upprätthållande. Den isländska portföljen lades
i händerna på danske justitieministern. Yid
I:s 1000-årsfest (1874) besökte konungen
ön och rönte ett hjärtligt mottagande.
C. R. (R. N-g.)
Då emellertid den själf styrelse, som I. sålunda
fått, var mycket knappt tillskuren, kräfde
islänningarna snart, att den skulle vidgas:
I. skulle styras af en vicekonung och ett af
honom utnämndt ministerium med högst tre
ministrar; dessa funktionärer skulle bilda
ett landsråd (motsvarande statsråd). Alla
lagar skulle stadfästas af vicekonungen,
utom författningsändringar, som skulle kräfva
konungens sanktion. Ministrarna skulle ha full
ansvarighet inför alltinget. Dettas ledamöter
skulle samtliga vara folkvalda. En särskild
högsta domstol för I. skulle upprättas. Dessa
kraf, framburna 1881 af sysslomannen Benedikt
Sveinsson, vunno stark tiilslutning och
omfattades två gånger af alltingets båda
afdelningar vid två på hvarandra följande
allting (1885–86 samt 1893–94), men stötte
på sanktionsvägran. Vid 1897 års allting
framlade docenten Valtýr Guðmundsson ett nytt
förslag till författningsrefbrm för att
afhjälpa åtminstone de kännbaraste bristerna:
en särskild minister för I. skulle utnämnas,
och han skulle vara kunnig i isländska språket
samt personligen möta på alltinget och förhandla
med detta; hans ansvarighet skulle omfatta
samtliga regeringsåtgärder; regeringens säte
skulle vara i Köpenhamn. Härtill lofvade danska
regeringen sitt bifall, men förslaget fick
icke majoritet i nedre alltingsafdelningen,
innan därtill 1901 fogats bestämmelsen,
att de folkvalde alltingsmännens tal skulle
ökas till 34, hvaraf 8 i öfre afdelningen
(så att de folkvalde skulle få majoritet där),
äfvensom några andra stadganden, åsyftande främst
utsträckt rösträtt och längre alltingstid. Detta
förslag segrade öfver ett annat, af borgmästaren
i Ísafjörður Hannes Hafstein m. fl. framställdt
om två ministrar för I., en i Köpenhamn och en
i Reykjavík. Men kort efter beslutets fattande
kom budet om högerregeringens fall i Danmark,
och öfre tingsafdelningen beslöt då en adress
till konungen, där den framhöll folkets
önskan att få regeringen förlagd till I. I
öfverensstämmelse därmed utfärdade konungen
10 jan. 1902 ett budskap, där han lofvade att
sanktionera de beslutna författningsändringarna,
men ytterligare tillbjöd, att ministeriet för
I. skulle förläggas till I., om islänningarna
så önskade. Proposition härom förelades 1902
och 1903 års allting och bifölls af bägge
afdelningarna. Lagen sanktionerades 3 okt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
