Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Island, ö i Atlantiska hafvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Olof den helige gjorde emellertid 1025 ett
misslyckadt försök att locka islänningarna att
till honom öfverlämna Grimsö. – 3. Kyrkoordnings-
och välmaktstiden (omkr. 1030–1200). Kristendomen
bragtes först till I. af islänningar, som vistats
utomlands. En sådan, Thorvald den vidtfarne
(Þorvaldr víðfǫrli) från Skagafjord, hade med
sig en sachsisk biskop, Fredrik, men deras
omvändelseförsök misslyckades, och de måste
draga bort. En annan, Stefnir Thorgilsson,
for till I. på uppmaning af Olof Tryggvesson
(996–997), men det gick icke honom bättre. Olofs
nästa ombud, den tyskfödde, stridslystne prästen
Dankbrand (Þangbrandr), förmådde väl (997)
en stor östländsk höfding, Hall Thorsteinsson,
och sedan flera andra stormän att taga dopet,
men väckte genom flera dråp så stor ovilja, att
han måste lämna I. (999). En af hans proselyter,
Hjalte Skeggesson, blef s. å. landsförvist,
emedan han smädat gudarna på alltinget, och drog
till Norge, dit hans trosfrände Gizurr hvite
kort därefter följde honom. Följande år återvände
de till I. vid alltingstiden och lyckades
med Halls hjälp genomdrifva religionsfrågans
afgörande, som öfverläts åt lagsagomannen, en
nordländsk höfding Thorgeirr från Ljósavatn,
efter hvars utslag både hedningar och kristna
lofvade att rätta sig. Han förkunnade då som
lag, att alla skulle låta sig döpa, och sålunda
blef kristendomen lagfäst, år 1000. Först efter
släktfejdernas slut vann kristendomen emellertid
insteg i sinnena. Godarna och andra bönder
byggde kyrkor på sina gårdar och blefvo antingen
själfva präster eller höllo präster vid dem:
det hedniska folkliga prästadömet öfvergick
till ett likaså folkligt kristet. Främmande
missionsbiskopar – Are nämner 11, bland dem
flera irer – besökte I.; 1056 fick det sin egen
biskop, Ísleif Gizursson (d. 1080). Hans son
och efterträdare, Gizurr Ísleifsson (1082–1118),
genomdref, med biträde af prästen och höfdingen
Sæmund frode på Oddi och lagsagomannen Markús
Skeggesson, tiondens införande (1096) och skänkte
sin gård Skálholt till biskopssäte. Med hans
hjälp upprättades ett andra biskopsdöme för
nordlandsfjärdingen, med säte på Hólar ("at
Hólum"); dess förste biskop blef Jón Ǫgmundsson
(1106–21). Vid bägge biskopssätena inrättades
prästskolor. Omkr. 1120 grundlade biskop
Jón det första klostret, benediktinklostret
Thingeyri vid Húnaflói, som invigdes 1133. Senare
inrättades 4 augustinkloster för munkar och
1 nunnekloster. Gudstjänsten var inrättad på
vanligt romersk-katolskt sätt med latinsk sång,
men predikan hölls ofta på modersmålet. Såväl
prästskolorna som klostren blefvo säten för
betydlig kyrklig lärdom, bland hvars gynnare
särskildt nämnes biskop Thorlákr Thórhallsson i
Skálholt (1177–93). Vid 1100-talets slut fick
I. sina egna helgon: Thorlákr (1198), landets
förnämsta helgon, och Jón (1200). Den isländska
kyrkan var från 1104 underordnad ärkebiskopen i
Lund och från 1152 ärkebiskopen i Nidaros samt
följde i mycket den allmänna västeuropeiska
utvecklingen. Dock bibehöll den under hela
fristatstiden sin folkliga prägel. Sålunda voro
prästernas äktenskap laggiltiga; kyrkor och
prästgårdar fortforo att vara enskild egendom;
biskopsvalet företogs af stiftets präster,
d. v. s. det låg i verkligheten i kyrkoegarnas,
höfdingarnas händer; kyrkorätten lämpades efter
den nationella
rätten; biskopens domsrätt var inskränkt till
kyrkliga tjänstesaker, och ingen kyrkorättslig
bestämmelse gällde, utan att vara godkänd af
lagrättan, i hvilken biskoparna fingo säte
och stämma på ämbetets vägnar. Genom personlig
öfverlägsenhet kunde biskoparna ("konungarna
på I", såsom Adam af Bremen kallar dem) utöfva
stort inflytande på samfundsutvecklingen. Under
kristendomens inflytande härskade tidigare
än på andra ställen i Norden fred i landet;
farligare tingstvister blefvo sällsynta. Den
isländska rätten utarbetades under denna tid
till det fullständiga system, som vi lära känna
i Grågås (se d. o.). Lagarnas upptecknande,
som börjades, medan Bergthórr Hrafnsson var
lagsagoman (1118), försiggick under förra
hälften af 1100-talet. I:s materiella kultur,
särskildt jordbruket, nådde sin höjdpunkt, och
folkmängden har aldrig varit större på I., än den
då var, nämligen omkr. 100,000 personer (1096). –
4. Upplösningstiden (omkr. 1200–64). Genom arf
och köp samlades allt flera godord i enskilda
mäns och ätters händer. Därigenom rubbades
grunden för den isländska samfundsordningen. För
de få och jämförelsevis långt mäktigare
stormännen måste de öfrige bönderna böja
sig. Lagen måste vika för makten, och i samma
mån som den romersk-hierarkiska andan tog
öfverhand hos kyrkans män, försvagades därjämte
kristendomens inflytande. Följden af allt detta
blef ett sedligt förfall. Tidens historia vimlar
af trolöshet, edsbrott, olyckliga, af politiska
skäl ingångna och åter upplösta äktenskap;
blodiga strider utkämpades, men de fördes icke
som i de forna släktfejdernas tid med tolfter
af huskarlar, utan med små bondehärar om 1,000
man och mera. Genom allt detta förbereddes och
påskyndades fristatens undergång. Tidehvarfvet
har efter den mest begåfvade och stridslystna af
dess stormansätter, sturlungarna, fått namnet
"sturlungaåldern" (Sturlungaöld). Det första
förebudet till en ny ofredstid var Hvamm-Sturlas
tvist med Jón Loptsson (1181), hvilken dock
bilades. Under den följande människoåldern
inträffade bl. a. Gudmund Dyres strid och
den stora "Ǫnundarbrenna" (1197), Kolbeinn
Tumasons dråp (1208), Hrafn Sveinbjörnssons
dråp (1213); äfven vållade biskop Gudmund
Arason på Hólar (1202–37) ofred i många år som
egendomslösa hopars anförare gentemot bönderna
och höfdingarna. Emellertid hade Hvamm-Sturlas
söner, Thórðr, Sighvat och Snorre, blifvit
mäktiga män; de kommo efter hand i strid med
andra stormän och med hvarandra. En tvist mellan
sturlungarna och oddimännen var nära att
föra till öppen strid på alltinget (1216),
men bilades af biskopen i Skálholt. Senare
förekommo sammanstötningarna oftare och blefvo
blodigare. Odda- och Haukadalsätterna råkade i
arfstvist, hvarvid män af den förra ätten dräpte
haukadalingen Björn Thorvaldsson (1221). Snorre
Sturlasson understödde först oddimännen,
men förolämpades af dem och slöt sig 1225 till
haukadalingarna, som under Snorres måg, Gizurr
Thorvaldsson, häfdade sin öfvervikt på sydlandet,
så mycket mera som sturlungarna råkat i inbördes
strid, nämligen Snorre och hans son, Urækja, med
Sighvat och dennes son, Sturla. Dessa strider,
i hvilka äfven den tredje brodern, Thord, och
många andra höfdingar indrogos, ledde därtill,
att Snorre fördrefs från sin gård Reykholt (1236)
och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
